Både inom och utom kyrkan talas det om att Gud är kärlek, men allt för ofta sker det på bekostnad av Guds andra egenskaper. Och är den lära som förkunnas grundad på Guds ord i Bibeln?
När man talar med olika människor om Gud är det vanligt att höra påståenden som ”Gud dömer inte” och ”alla kommer till himlen”. Man hänvisar till att Gud är kärlek, för det säger ju Bibeln. Vissa menar till och med att kärleken är Gud. Denna åskådning är särskilt vanlig inom olika grenar av österländsk religion, New Age, metafysik och esoterism. Elliot Miller, chefredaktör för Christian Research Journal skriver:
”This esoteric interpretation of 1 John 4:8 and 16 allows them to argue that God is an impersonal principle rather than a personal being. God cannot love or be loved by anyone but rather is the love in everyone. God therefore does not judge or punish people for their sins.”
De två verserna ur första Johannesbrevet används ofta av anhängarna till det som vi kan kalla för ”kärleksläran”. Vi ska läsa verserna i sin helhet:
”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek.” (1 Johannesbrevet 4:8)
”Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.” (1 Johannesbrevet 4:16)
Verserna säger mycket riktigt att Gud är kärlek. Påståendet är alltså sant. Vi har en kärleksfull Skapare som tar hand om oss och vill oss väl. Det är fantastiskt, och många har kommit till tro på Jesus till följd av en personlig upplevelse av Guds kärlek. Men det finns problem med att bara fokusera på kärleken. Holger Nilsson beskriver det på följande sätt i en insändare i Sändaren.
”Att detta kan vara förödande för det kristna livet, då en sida av Gud betonas på bekostnad av andra sidor hos Gud, det borde vi förstå. Talet om Guds kärlek kan uppfattas som så att man tror då att det går att leva i synder och omoral genom att det kan uppfattas som Gud har överseende med synder – ’för Han är ju kärlek.’”
I den här artikeln kommer jag nämnda bakgrunden till varför man förkunnar att Gud är kärlek. Framförallt kommer jag jämföra kärleksläran med den Gudskärlek vi möter i Bibeln. Jag hävdar nämligen att kärlekslärans anhängare tvingar på bibelcitaten en tolkning som inte är biblisk. Samtidigt skapas en förvrängd kärlekslära med allvarliga följder.
Varför kärleksläran?
Var kommer då kärleksläran ifrån? Jag tror att det finns många svar på den frågan, men i den här artikeln nöjer jag mig med att nämna fyra:
- Anhängare av kärleksläran citerar bibelverser ur kontext och tvingar på dem en redan existerande världsåskådning där Gud inte straffar syndare. Man tolkar texten eisegetiskt, vilket innebär att man läser in det man själv önskar i texten, istället för att låta texten tolka sig själv.
- Den förvrängda kärleksläran är en följd av människans synd, avguderi och ovilja att ödmjuka sig under en helig Gud. Det är enklare att intala sig att man redan lever som Gud vill, än att börja ändra på sig. Detta är i sin tur kopplat till avgudadyrkan. Man gör sig själv till gud genom att hävda att Gud har de egenskaper man själv önskar att han ska ha. Att som kärlekslärans anhängare gudomliggöra kärleken, eller skapa en sorts mjäkig Gud som varken bestraffar, dömer eller kräver, är avguderi. Man säger att Gud är kärlek och att kärleken är Gud, och berövar därmed Gud både på sin person och gudomlighet. Miller beskriver det såhär:
“…the phrase “God is Love” commonly means that God is not a person who can love or be loved but rather a cosmic force called “Love” with which we love each other.” - Kyrkornas förkunnande av kärleksläran bygger på en önskan om att accepteras av ett sekulärt samhälle. Pastor Mike Winger beskriver det såhär:
“It’s easy to be liked when all you do is talk about the love of God. When it becomes challenging is when you talk about the sin of man – any issue of sin. When you’re confronted with these things and you say ”no, I’m gonna hold to the truth off of God’s words”, you’re gonna suffer for it.”
Evangelisten och författaren Ray Comfort tänker liknande i boken The Way of the Master:
“Consequently, few preachers have the courage to say that America is under God’s judgment, and those who do are considered a little fanatical.”
Att hålla sig till Guds ords sanning kan alltså innebära att man anklagas för att vara fanatisk. - Kärleksläran bygger ibland på en teologi där man menar att Gamla testamentets Gud är vred och bestraffande, medan Nya testamentets Jesus är mild och förlåtande.
Jag kommer att bemöta punkterna nedan, men först vill jag beskriva vad som kan hända när man håller sig till det som blivit en förvrängd kärlekslära.
Kärlekslärans följder
Förkunnelsen av den förvrängda kärleksläran innebär allvarliga följder. Till exempel tillåter den ett fortsatt liv i synd. Ett citat från Millers artikel får illustrera:
”To draw an example from my experience as a late ‘60s hippie/New Age seeker, ‘God is love’ was one of the ‘revelations’ I received in an altered state of consciousness and jotted down in my spiritual journal. It seemed to be extremely profound, providing a metaphysical basis for the hippie ethic to love everyone while at the same time keeping God safely impersonal and nonjudgmental as we pursued the hedonistic hippie lifestyle, which certainly included casual sex among other biblically prohibited practices.”
Kärleksläran innebär alltså att anhängarna inte förstår syndens allvar eller Guds karaktär. Därmed blir det ointressant att omvända sig från synden och att försona sig med Gud genom tro på Jesus, Guds son. Detta är förstås oerhört allvarligt, eftersom Jesus lär: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Johannesevangeliet 14:6)
Även inom kristenheten innebär kärleksläran ett problem. Comfort varnar i sin bok Hell’s Best Kept Secret för att en människocentrerad förkunnelse ger ytliga troende som aldrig förstått varför de blev kristna från första början. Dessa kristna tror att de gör Gud en tjänst genom att tro på honom, istället för att förstå att de är fullständigt beroende av Guds nåd och förlåtelse för att de ska kunna leva i relation med honom. Comfort anser att det ”love, joy and peace”-evangelium som predikas i förlängningen leder till ett högt antal avfällingar.
Nu ska vi se närmare på vad ”Gud är kärlek” egentligen innebär – och det gör vi bäst genom att vända oss till den enda säkra källan: Bibeln.
Vad lär Bibeln om kärlek?
Människan har, till följd av syndafallet, en förvriden syn på kärlek. Den ”världsliga” kärleken är många gånger syndig, självisk och intetsägande. Man låter människor leva i vilka utsvävningar som helst eftersom det anses kärleksfullt att låta dem göra det. Samtidigt tvingar man denna förvridna kärlek på Gud. Hur ser då den bibliska kärleken ut? När Jesus tillfrågades vilket som är det främsta av alla bud, svarade han:
”Jesus svarade: ”Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.” (Markusevangeliet 12:29-31).
I Bibeln hör kärleken till Gud och människor ihop. Genom att visa kärlek till människor, visar du kärlek till Gud, och tvärt om. Bibeln beskriver en självuppoffrande kärlek som inte söker sitt eget. Jesus lärde oss att älska våra fiender och göra gott mot dem som hatar oss (Lukasevangeliet 6:27). Det yttersta exemplet på självuppoffrande kärlek var då Gud utgav sin Son för att dö på korset, ta syndarnas plats och bära deras skuld. Eller som Johannes skriver:
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Johannesevangeliet 3:16).
Det är vad som hände när Jesus dog på Golgata. När Fadern utgav sin Son, utgav han sig själv. Gud offrade sig för att människan ska få förlåtelse för sin synd och kunna leva i helighet med honom. Detta är det yttersta beviset på Guds kärlek. Därför blir det väldigt motsägelsefullt när kärlekslärans anhängare påstår att Gud inte hatar synd. Om så vore fallet, varför skulle hans Son behöva offras? Vi ska fördjupas oss ytterligare genom att se närmare på de två verser som säger att Gud är kärlek.
Gud är kärlek – verserna i kontext
Första Johannesbrevet skrevs troligen under 80- eller 90 talet e.Kr av lärjungen och aposteln Johannes. Det skickades till församlingar i trakten kring Efesos. Brevets syfte var, förutom att beskriva den kristna kärleken, att varna kristna från gnostiska (esoteriska) irrläror som ifrågasatte Jesu gudom och nödvändigheten av Guds bud.
Brevet inleds med en varning om falska profeter. Så kommer vi till den första av våra verser, första Johannesbrevet 4:8. Vi läser även verserna 9 och 10 för att se om de hjälper oss att få ett sammanhang:
”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” (1 Johannesbrevet 4:8-10).
Det vi lär oss är alltså:
- Hur uppenbaras Guds kärlek? – Genom att han sände sin Son till världen för att vi ska leva genom honom.
- Vad är Guds kärlek? – Att han älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.
Anhängare till den förvrängda kärleksläran går ibland så långt att de säger att vi inte syndar alls. Men om man skulle läsa hela första Johannesbrevet skulle man hitta följande vers i första kapitlet:
”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.”
(1 Johannesbrevet 1:8)
Då kommer vi till vår andra vers som finns i 4:16. Hur ser sammanhanget ut?
”Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, förblir Gud i honom och han själv förblir i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.” (1 Johannesbrevet 4:15-16).
Anhängare av kärleksläran påstår att var och en har Gud inom sig. Men här lär vi oss att detta är helt beroende av att man har bekänt Jesus som Guds Son. Versen visar också att Gud är ett eget väsen som har en egen vilja. Så vem är Gud?
Vad lär Bibeln om Gud?
Det är omöjligt att redogöra för alla Guds egenskaper i en artikel, men ett sätt att närma sig svaret är att ställa frågan: ”Vilka är Guds egenskaper förutom kärlek?” Svenska Folkbibeln 2015 har en uppslagsdel där vi hittar avsnittet Guds namn och titlar. Ett antal ser du i artikelns huvudbild. Jag lyfter några av dem här:
- Fader (Lukasevangeliet 10:22)
- Alltings Skapare (Efesierbrevet 3:9)
- Begynnelsen och änden (Uppenbarelseboken 21:6)
- Den Helige (Psaltaren 22:4)
- Domaren (Domarboken 11:27)
- Herren som helgar er (2 Moseboken 31:13)
- Hämnare (Nahum 1:2)
Är du en kärlekslärans anhängare anar jag att titlarna väcker ett visst obehag. Hur kan en kärleksfull Gud vara samma Gud som hämnas?
Svaret finns i det stora perspektivet. I Bibeln lär vi känna Gud genom hans egna ord. Bibeln presenterar Gud genom treenigheten i Fadern, Sonen, och Anden. Gud har en egen vilja och egna känslor. Han kommunicerar med människorna på ett sätt de kan förstå, framförallt genom sitt Ord och sina profeter. Gud gör förbund med människorna, ger dem lagar och lär dem hur de ska leva i helighet. Gud svarar på folkets böner, befriar dem ur Egyptens fångenskap och leder dem genom öknen. Tillslut ger han dem sin egen Son som försoning för människornas synder.
Gud är den som skapat allting. Han är början och slutet. Gud är kärlek – men också rättfärdig och helig. Det ena inte utesluter det andra. När man läser Bibeln i sin helhet förstår man Guds plan och tanke. Den helige och allsmäktige Guden, som vet alla perspektiv och människans bästa, kan använda negativa händelser som ett medel för att människan ska närma sig honom. Hebreerbrevets författare skriver:
”för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär. Det är för er fostran som ni får utstå lidande.” (Hebreerbrevet 12:6-7).
Ett Bibliskt exempel på det är Gamla testamentets Job. Om Job står det att ”Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda.” (Job 1:1) Ändå lät Gud Job gå igenom ett enormt lidande. Han förlorade nästan allt han ägde och drabbades av en svår sjukdom. I slutet av boken förväntar man sig finna en förklaring till Guds agerande. Det står att Gud svarade Job – men egentligen gör han inte det. Gud bemöter Jobs funderingar i ett långt tal, där essensen är att Gud håller allting i sin hand. Vi läser om hur Gud har lagt jordens grund och befallt dagen att gry. Gud ger föda åt korpens ungar och vet om när hindarna ska kalva. Men människan är så liten att hon inte kan förstå allt. Människan måste helt enkelt lita på Gud. Job svarar:
”Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.” (Job 42:5).
Precis som många människor vittnat om att de aldrig känt Guds närvaro så starkt som under sina livs svåraste perioder, ledde Jobs lidande till en fördjupad relation med Gud.
Många av Bibelns verser talar om ”Herrens vrede”. Hur går Guds vrede ihop med budskapet om att Gud är kärlek? Jag tror att man kan likna det vid en förälder som tillrättavisar sitt barn. För barnet känns tillrättavisningen knappast trevlig – men i det långa loppet leder det till att barnet utvecklas. Föräldrarnas tillrättavisning är en kärlekshandling. På samma sätt älskar Gud människan, men hatar de dåliga handlingarna. Om vi verkligen ska förstå Guds kärlek i enlighet med Guds ord, måste vi förstå att vi är syndare. Miller skriver:
”we must first come to terms with the reality of our sin, God’s righteousness, and the inevitability of judgment (John 16:7–11). Then we can appreciate the Son of God’s sacrificial identification with us as the most amazing demonstration of love in the history of the universe.”
Att förneka Guds vrede och dom över synden är farligt, eftersom det skapar en falsk frid under vilken människorna tror att de inte behöver söka Gud. Detta får mig att tänka på då profeten Jeremia beskrev de falska profeter som intalade folket att ”allt är väl” fast de fortfarande var kvar i sin synd (Jeremia 8:11). Bibelns budskap är tydligt: Gud är vred på syndare och avgudadyrkan (Se till exempel 5 Moseboken 6:15, 2 Krönikeboken 24:18, Psaltaren 106:29, Johannesevangeliet 3:36, Romarbrevet 12:19, Efesierbrevet 5:6) och han kommer att hämnas och döma de som handlar så (Romarbrevet 12:19, Uppenbarelseboken 14:10, 20:12). Även Jesus sade:
”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.” (Johannesevangeliet 3:36).
Alla måste alltså bli förlåtna genom att tro på Jesus. Vi behöver också omvända oss från vår synd. Vi är kallade att leva i helighet, såsom Gud är helig. Detta gör oss främlingar till världen. Vi bör vandra våra liv på jorden i gudsfruktan, som också kan förstås som en respekt för Gud.
Gör Gud en personlighetsförändring?
En del menar att Gamla testamentets Gud är vred och bestraffande, medan Nya testamentets Jesus är mild och förlåtande. Detta skulle i så fall betyda att Gud gör en personlighetsförändring någon gång mellan Gamla och Nya testamentet. Är det möjligt?
Inte enligt Bibeln. För dels består den treenige Gud av Sonen, Fadern och Anden. Jesus säger ”Den som har sett mig har sett Fadern.” (Johannes 14:9). Med andra ord: När vi lär känna Nya testamentets Jesus, lär vi känna Gamla testamentets Gud. Dels beskriver båda testamenten att Gud är oföränderlig:
”Men du är densamme, och dina år har inget slut.” (Psaltaren 102:28)
”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” (Hebreerbrevet 13:8)
Att Gud är oföränderlig visas också genom de gammaltestamentliga profetior som uppfylls i Nya testamentet. Till exempel berättade profeten Jesaja om den lidande tjänaren som kommer att räknas bland förbrytare och bära människornas synd (Jesaja 53:12). Senare citerade Jesus profetian om sig själv och sade:
”detta som står skrivet måste uppfyllas på mig: Han blev räknad bland förbrytare. Det som är sagt om mig blir nu uppfyllt.” (Lukasevangeliet 22:37).
Det finns dessutom många bibelställen som berättar om att Jesus är vred på synden. Ett exempel är då han upptäckte att folk använde tempelgården som marknadsplats:
”Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans från tempelgården med både får och oxar. Han slog ut växlarnas mynt och välte deras bord, och till duvförsäljarna sade han: ”Ta bort det härifrån! Gör inte min Fars hus till en marknadsplats!” Hans lärjungar kom då ihåg att det står skrivet: Brinnande iver för ditt hus ska förtära mig.” (Johannesevangeliet 2:15-17).
Har Jesus något med domen av syndarna att göra? I Johannesevangeliet säger Jesus:
”Och Fadern dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen för att alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern.” (Johannesevangeliet 5:22)
I Uppenbarelseboken, som beskriver tidens slut och Guds dom, rider Jesus i täten för de himmelska härarna:
”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet.” (Uppenbarelseboken 19:11).
När man läser Nya testamentets böcker i sin helhet ser man alltså att Sonens personlighet inte skiljer sig från Faderns.
Vad ska man göra, då?
Som vi sett är det helt ohållbart att citera verserna om att Gud är kärlek och samtidigt försöka passa in dem i en påhittad världsåskådning där Gud inte dömer syndare och Jesus inte behövs. Det blir bara absurt. Jag vill uppmana dig att göra det som kärlekslärans anhängare undviker att göra: Läs Bibelns verser i sitt sammanhang. När du läser verserna i sin ursprungliga kontext, och ser författarens intention, kommer den förvrängda kärleksläran att obönhörligen krackelera.
Kanske är det så att du känner dig orolig för att få reda på sanningen om vad Guds kärlek handlar om? Jag uppmuntrar dig att ändå börja med att läsa första Johannesbrevets hela fjärde kapitel (och gärna hela brevet). När du läser, låt texten tolka sig själv. Då kan du låta dig omformas och förvandlas av Guds ord. Bibeln lär oss att vi ska söka Guds ansikte, inte vårt eget. Det är inte en lätt insikt att förstå att man är en syndare i behov av Guds förlåtelse, men första steget är att erkänna det för sig själv. Och Romarbrevet lär oss följande: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Romarbrevet 5:8).
När det gäller de som redan är kristna vill jag påminna om Jesu ord i Matteusevangeliet: ”Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull.” (Matteusevangeliet 10:22). Jesus och hans apostlar förutsade att de som sprider en kristen, sund lära kommer att få lida. Det är inte lätt, men vi kan inte dölja sanningen från de som går på syndens breda väg. Vi har ett ansvar.
