Liliane bröt benet och trodde att hon inte skulle kunna skaffa hjälp. Då hörde hon Jesu röst…
Detta hände för snart ett år sedan. Jag skulle gå ur sängen, men av någon anledning föll jag pladask ner från min höga säng. Jag slog i min högra höft och hela benet på höger sida. Det gjorde väldigt ont, så smärtsamt att jag inte kan beskriva det med ord. Jag hann se att klockan var 02:00 – sedan svimmade jag.
Jag vet inte hur länge jag var avsvimmad, men det kändes som en lång stund. När jag kvicknade till låg jag på sidan och förstod att det var en lårbensfraktur. Då sade jag till Gud:
– Nu får du faktiskt hjälpa mig, min mobil är i nästa rum och jag måste ringa efter ambulans. Jag har varit i Afrika och Asien och berättat om dig för många människor. Nu behöver jag din hjälp – jag måste ju kunna sitta!
Jag hade svåra smärtor och mitt blodsocker började sjunka, det var inte bra för jag har diabetes och tar injektioner. Ensam i mörkret hade jag dödsångest, och tänkte på mina vänner i Afrika och Asien. Jag ropade till Jesus igen:
– Nej, jag skall inte dö! Jag skall klara detta i namnet Jesus. Jesus, hjälp mig! Skicka hit ängeln Gabriel!
På något sätt kom jag upp i sittande ställning, men svimmade sedan igen. Efter en stund kvicknade jag till. Då hörde jag Jesu röst:
– Du och jag, vi kan.
Jag började hasa mig fram på rumpan, det gjorde väldigt ont, men jag fortsatte att tala med Jesus och bad om hans hjälp. Jag sade:
– Vi skall ju tillbaka till Bangladesh, du har ju lovat det. Jag ber dig Jesus, hjälp mig!
Jag lyckades öppna de stängda dörrarna med hjälp av ett band jag hade om tån. Jag höll på att ge upp flera gånger – du kan inte ana denna kamp om att komma till nästa rum. Men jag tänkte att med Jesu hjälp kan jag. Jag hade ångest men hasade mig in i nästa rum, fick tag i min mobil och kunde ringa 112. Då var klockan 5:15.
Ambulansen kom efter en och en halv timme och jag berättade händelseförloppet för dem. De skakade på huvudet och frågade hur jag kunnat ta mig fram med så svåra smärtor.
– Jesus och jag, vi klarade det tillsammans, svarade jag.
I fallet hade jag även slagit i huvudet så att jag fick hjärnskakning, och stukat en fot. Men som någon sade: ”Du besitter en kämpaglöd.”
– Det är Jesus Kristus som är min glöd, svarade jag.
Därefter fick jag berätta flera gånger på sjukhuset om denna natt. För mig visade händelsen att Jesus är störst av allt – och det håller att lita på honom i vått och torrt, stort och smått. Mycket riktigt blev det en ny hel protes i min höft och nu gäller det att träna och träna. Det har funnits många vänner vid min sida i det som har skett mig – och jag är väldigt tacksam för deras stöd.
Tack älskade Jesus Kristus! Vi klarade det, jag fick behålla livet. Min förtröstan och tillit till Jesus har blivit ännu starkare. Jesus skall ha all ära. Tack, tack Jesus!
