En sommardag fick Lennart uppleva att Gud hjälper i det lilla såväl som det stora.
Sommaren 2008 var jag ganska nyfrälst. Som seglingskunnig person, med ganska stor erfarenhet av att rigga av och på segelbåtsmaster, fick jag ett uppdrag. Uppdraget gällde att hämta ut en ny J/80 mast i Göteborg. Den skulle transporteras till Varbergs marina och riggas på en J/80 båt. Under en transportsegling mellan Helsingborg och Göteborg hade båten fått masthaveri strax utanför Varberg. Nu låg den förtöjd på marinan, med den gamla masten fortfarande kvar i ett virrvarr ombord.
Jag startade färden ner till Varberg ensam. En kompis som lovat hjälpa mig hade lämnat återbud i absolut sista stund. Under färden bad jag intensivt till Gud om att få hjälp när jag kom fram, eftersom det är jättesvårt att rigga en J/80 båt ensam.
”Mitt på kajen vid sjösättningsrampen, bland en massa folk, lade jag händerna på hans axlar. Jag bad om fullständigt helande och om Guds frid som övergår allt förstånd.”
Väl framme vid marinan fanns där mycket riktigt två män som kunde hjälpa mig, i alla fall ett tag. Vi lyfte av den nya masten, hämtade J/80 båten som skulle riggas och plockade av allt som tillhörde den gamla masten.
När jag skulle börja montera ihop allt på den nya masten, sade en av männen som hjälpt mig att han tyvärr måste åka hem för att han hade ett åtagande hemma. Den andre mannen sade att han också skulle avvika för att han var trött och inte orkade mer. Då frågade jag vad det berodde på.
– Jag är här med min kompis bara för att ha något att göra, jag har cancer och har inte så långt kvar att leva, svarade han.
Den helige Ande manade mig då att fråga om jag fick be för honom, och han svarade att det fick jag gärna. Mannen berättade att han ofta är med på andakter i sjukhuskyrkan eftersom han hade ett rum på sjukhuset.
Mitt på kajen vid sjösättningsrampen, bland en massa folk, lade jag händerna på hans axlar. Jag bad om fullständigt helande och om Guds frid som övergår allt förstånd. Sedan välsignade jag honom i Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Mannen tackade för förbönen och gav sig i väg tillsammans med sin kompis.
När jag hade monterat den nya masten så långt att det bara var kvar att sätta i bulten som fäster förstaget vid den övre delen av masten, fanns det ingen sådan bult i lådan. Jag letade överallt men den var helt enkelt inte med i utrustningen.
Då satte jag mig ner på en bänk i närheten och bad att Herren skulle hjälpa mig igen. Jag hade inte långt kvar till tårarna, för det hade varit en lång och jobbig dag och det hade börjat mörkna. Då fick jag till mig att jag skulle leta i gruset vid mastkranen. Efter en kort stund hittade jag något som blänkte i gruset. Bulten var lite rostig och hade säkerligen legat där ett tag, men den passade perfekt. Jag prisade och tackade Herren för hans omsorg om mig. Jag jublade i mitt hjärta och grät som ett barn. Då kom den där varma och ljuva stämman i mitt inre:
”När du går mina ärenden så är jag med dig”.
Och inte nog med det – precis när jag var klar för att börja sätta på masten på båten kom det en annan man och frågade om jag behövde hjälp.
Även nästa dag hade jag en båttransport till Stockholm. Den gick som en dans och jag kunde sjunga och prisa Gud hela vägen hem. Jag avslutar med några ord från Ordspråksboken:
”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.” (Ordspråksboken 3:5-6).
