Enligt Jehovas Vittnen är det en viktig del av den kristna tron att känna till och använda Guds namn. De säger att hans namn är Jehova, och att alla troende bör använda det namnet då de talar om honom. Men vad säger Bibeln?
Sommaren 2019 gick jag på Oslos stora gågata, Karl Johan, och såg där en grupp Jehovas vittnen som erbjöd sin tidning, Vakttornet. Jag tog ett nummer och satte mig en bit bort för att läsa. Efter att ha läst artikeln ”Vad är Guds namn?” (Vakttornet 1, 2019) bestämde jag mig för att ställa några frågor om vad jag läst. Jag ska nu berätta om samtalet som följde, och samtidigt lite om Jehovas Vittnens teologi.
Enligt Jehovas Vittnen är det en viktig del av den kristna tron att känna till och använda Guds namn. De säger att hans namn är Jehova, och att alla troende bör använda det namnet då de talar om honom. I artikeln står bland annat följande, under mellanrubriken ”Vilka tycker att Guds namn är viktigt?”:
”I bönen Fader vår lärde Jesus sina efterföljare att be så här: ”Vi ber att ditt namn ska bli upphöjt.” (Matteus 6:9) Vid ett annat tillfälle bad Jesus: ”Far, förhärliga ditt namn.” (Johannes 12:28) Jesus tyckte att det var viktigt att Guds namn blev upphöjt. Han sa till Gud: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem och ska göra det känt.” (Johannes 17:26)”
Det var detta citat jag hade fastnat för. De hävdar alltså att namnet Jehova var så viktigt för Jesus att han hade gjort det namnet känt för sina lärjungar, och bad om att namnet Jehova skulle bli förhärligat.
Vad är Guds namn?
Låt mig – innan vi går vidare – säga något om Jehova/Jahve/JHWH. I Gamla Testamentet berättar Gud sitt namn till Moses, och han kallar sig ”Jag är den jag är” eller ”Jag skall bli den jag skall bli”. I tredje person blir detta ”Han som är”, vilket uttrycks på hebreiska med bokstäverna JHWH (kallat tetragrammet). Det är alltså Guds egennamn.
”Man ska inte vinna diskussioner – man ska vinna människor för Gud.”
I den judiska traditionen på Jesu tid använde man inte tetragrammet så ofta, eftersom man var rädd för att uttala Guds namn på fel sätt. I stället använde man omskrivningar – något man även gör idag. En av de mest populära omskrivningarna är adonai, som betyder ”herren”. För att markera att man inte skulle uttala Guds namn när man läste bibeltexten, satte man ut vokalerna för adonai: a,o,ai – under tetragrammet. Under renässansen var det en tysk teolog som ville ”återinföra” Guds namn. Han använde då vokalerna från adonai, satte dem på tetragrammet, och fick då namnet Jehova. Men moderna bibelforskare är relativt eniga i att namnet egentligen ska skrivas Jahve.
Och en sak till, innan vi går tillbaka till mitt samtal: I de över 5 000 handskrivna grekiska texter som finns av Nya Testamentet (av vilka några går tillbaka till det andra århundradet), används aldrig namnet Jehova. Däremot har Jehovas Vittnen infört detta namn på över 200 ställen i Nya Testamentet, där de menar att det borde vara, eftersom de menar att senare avskrivare tog bort namnet som var där i originalen.
Sade Jesus ”Jehova”?
Tillbaka till Karl Johans gata. Jag frågade vittnena: ”Om namnet Jehova är så centralt för Jesus; varför använder han det då aldrig?” De svarade först att han gjorde det, men jag specificerade att i deras egen bibelöversättning, Nya Världens Översättning (NV) säger Jesus aldrig namnet Jehova. De sade då att Jesus måste ha sagt Jehova, eftersom han citerade de hebreiska skrifterna (Gamla Testamentet). Jag svarade att det är sant, men det måste ju också alla andra som läste Skriften ha gjort.
Låt mig erkänna en sak: Jag hade fel. Delvis. Det var så länge sedan jag hade gjort min research på Jehovas Vittnen, och speciellt deras bibelöversättning, att jag helt enkelt påstod något som inte var helt sant. Under samtalets gång rättade vi mitt påstående, för det som är sant är:
- Det finns inga handskrifter av Nya Testamentet där namnet Jehova, Jahve eller JHWH förekommer.
- I NV nämner Jesus namnet Jehova några få gånger (det var här jag hade fel), men han tilltalar aldrig Fadern med namnet Jehova. Alltså: Jesus ber många gånger till Fadern, men han använder aldrig namnet Jehova.
Det är självklart pinsamt att ha fel i ett samtal – men mitt argument står ändå kvar: Om namnet Jehova är så viktigt när man talar om och med Gud, varför använder inte Jesus det när han tilltalar Fadern?
Då bytte de taktik och förklarade att om Jesus säger att han har gjort Guds namn känt, vad är då hans namn? Jag svarade att hans namn är tetragrammet, JHWH, som de transkriberar som Jehova, men som de flesta är eniga om ska översättas Jahve. Det protesterade de inte mot, men sade: ”Om Jesus kungjorde Guds namn, och Guds namn är Jehova (eller Jahve), så måste han ha sagt Jehova!” Jag svarade att detta var ett problem för dem, men inte för mig – eftersom Jesus aldrig säger Jehova när han talar till Fadern. Han använder Fader, Gud, Allsmäktige Fader och andra titlar, men aldrig Jehova. Dessutom tror jag inte att Jesus menar det de säger att han menar gällande Johannes 17.
Hur Jesus uppenbarade Faderns namn
Vad menar då Jesus när han säger att han uppenbarat Faderns namn? För det första: I Bibeln används aldrig orden ”person” eller ”identitet”, helt enkelt för att man inte hade ord för detta. I stället talar man om en persons namn som ett samlingsbegrepp för vad den personen är. Jag, Paulus, är skallig, lång, bibelintresserad, gift, naiv och mycket annat. Ju bättre man beskriver mig, desto mer ”gör man mitt namn känt”. Om någon vill berätta vad jag heter, så tar det en sekund – men om någon vill ”göra mitt namn känt”, så tar det betydligt längre tid.
När Jesus kom till Jorden så var det inte för att berätta att Gud heter Jehova eller Jahve. Det hade Israels folk vetat i många hundra år, sedan 1400-talet f.Kr. Alla judar citerade dagligen sin trosbekännelse: ”Hör Israel, Jahve är Gud, Jahve är en.” Så när det står att Jesus uppenbarade Faderns namn, så handlar det om att han visade dem han mötte vem Gud verkligen är; att han är treenig, att han har sänt sin son för att frälsa världen, osv.
Men … Detta var vittnena självklart oeniga i. En av dem påpekade att aposteln Paulus säger att ”För ’alla som anropar Jehovas namn ska bli räddade’.” (Romarbrevet 10:13, citerat från Joel 2:32, NV) Jag blev väldigt glad att just detta bibelord kom på tal, eftersom aposteln Paulus använder just det bibelordet för att visa att Jesus är Jehova (något Jehovas vittnen inte tror).
Här höll de på att gå upp i limningen, och jag var tvungen att förklara vad jag menar med treenigheten (nej, jag tror inte att Jesus bad till sig själv). Sedan såg vi närmare på texten. Såhär står det i NV:
”För om du med din mun offentligt bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud uppväckte honom från de döda kommer du att bli räddad. […] Det är nämligen ingen skillnad på judar och greker. Alla har samme Herre, som är generös mot alla som anropar honom. För ”alla som anropar Jehovas namn ska bli räddade”. (Romarbrevet 10:9-13)
Vi läste texten, och så frågade jag:1(Hela denna konversation är direkt från minnet, men jag skrev ner den så noga jag kom ihåg den, bara två dagar efter händelsen.)
– Vem är Herren i denna text?
– Jehova.
– Och samtidigt säger texten att man ska bekänna Jesus som Herre.
– Vi tror att Jesus är herre, men inte att han är Jehova.
– Men det är ändå det texten säger. Att Jesus är Herre, och att det är honom vi ska åkalla.
– Nej, det är treenighetslära.
– Det är jag enig i.
– Men det är inte bibliskt!
– Jag läser bara texten. Det är den som säger att Jesus är Jehova.
”Restaurerade” skrifter
Sedan kom vi in på en tredje väldigt intressant sak. Jag påpekade att i den grekiska texten finns inte namnet Jehova någonstans, utan det är något som Jehovas Vittnen har lagt till i efterhand. En av dem sade då att namnet Jehova är använt över 7 000 gånger i Bibeln. Jag svarade att det är i Gamla testamentet, inte i de grekiska texterna. Då visade de ett annat bibelord i Nya testamentet där det står Jehova. Jag påpekade att det var något som Jehovas Vittnen lagt in i texten utan stöd i den grekiska texten.
När vi hade kommit så här långt, var det ena vittnet tvungen att gå, medan den andra blev mer och mer upprörd och irriterad. Jag berättade att det finns ca. 5 000 grekiska handskrifter, och att inte en enda har namnet Jehova.
– Säger du, ja! Svarade han.
– Nej, det är ett faktum. Alla vet det.
– Säger du, ja!
Så höll det på ett tag, och jag kände mig faktiskt ganska överraskad. Detta är nämligen ingen hemlighet, och det är inte något som Jehovas vittnen förnekar i sina skrifter. De hävdar i stället att de, med hjälp av en speciell metod, har ”restaurerat” Jehovas namn i Skriften.
Detta var dock något mannen inte hade hört talas om. Han lade bokstavligen armarna i kors och vägrade att prata mer med mig. Det gjorde mig lite ledsen, för det var inte min avsikt att vi skulle bli ovänner. Jag påpekade att detta var en väldigt enkel och allmänt känd sanning, och att vi inte vinner något på att förneka sanningen. Jag bad honom undersöka saken själv, för då skulle han se att det var sant – och ”Sanningen ska göra er fria”. Men han bara skakade på huvudet och ville inte säga någonting.
Det viktiga är att vinna människor för Gud
En och annan kanske anser att jag ”vann” den diskussionen. Men jag var inte där för att vinna en diskussion, utan för att prata om evangeliet, och varför jag menar att Jehovas vittnen presenterar ett falskt evangelium. Man ska inte vinna diskussioner – man ska vinna människor för Gud. Men jag lade det hela i Guds hand, och bad om att samtalet kunde bli en väckarklocka för dem jag talat med.
Till slut vill jag säga att det som är positivt med Jehovas vittnen är att man kan argumentera med dem uteslutande från Skriften. Om jag kan visa i Skriften att Jesus är Gud, så är det sanningen – även för ett Jehovas vittne. De behöver (i teorin) bara inse att Skriften inte lär detsamma som Vakttornet och dess skribenter i Warwick, New York, lär ut.
Om du vill veta mer om något i den här artikeln, så är du välkommen att kommentera nedan och fråga.
Hej
Guds namn, skrivet med hebreiska bokstäver, förekom i de första grekiska översättningarna av de hebreiska skrifterna.
Det verkar som om Guds namn senare togs bort från både Septuagintaöversättningen och ”Nya testamentet”, när icke-judiska kristna inte längre förstod de hebreiska bokstäverna
Det var de kristna som ersatte tetragrammaton med ky’rios [Herre], när det gudomliga namnet skrivet med hebreiska bokstäver inte längre blev förstått.
Av vilken betydelse var detta borttagande? Professor Howard säger: ”Detta borttagande av tetragrammet, som vi ser det, skapade förvirring i sinnena hos de första hednakristna när det gällde förhållandet mellan ’Herren Gud’ och ’Herren Kristus’.”
Aquila skrev Guds namn med hebreiska bokstäver i sin grekiska text så sent som på 100-talet
På 200-talet skrev Origenes att ”i de trognaste handskrifterna är NAMNET skrivet med hebreiska bokstäver
På 300-talet skrev bibelöversättaren Hieronymus: ”Vi finner att Guds namn skrivet med fyra bokstäver (dvs.: יהוה) ännu i denna dag i vissa grekiska böcker återges med forntida bokstäver.”
Guds namn förekom också i Septuaginta, en etablerad grekisk översättning av Gamla testamentet som användes under det första århundradet v.t. På den tiden var Guds namn återgivet med antingen de hebreiska bokstäverna JHWH eller med den grekiska återgivningen av dessa bokstäver, IAŌ, i Septuaginta. Delar av Septuaginta-handskrifter som dateras till det första århundradet eller tidigare bevisar detta.
Men någon gång under 100-talet eller i början av 200-talet v.t. hade det blivit praxis bland avskrivare att ersätta tetragrammet med titlar som Herren eller Gud, eller så kopierade de handskrifter där tetragrammet redan hade blivit ersatt.
Detta skapar en speciell utmaning för alla som översätter Nya testamentet. När en översättare arbetar med den grekiska texten till Nya testamentet och stöter på ett citat från Gamla testamentet kommer han inte att hitta tetragrammet i den grekiska text som han utgår från. Men han bör vara medveten om två grundläggande fakta: 1) Avsnittet i Gamla testamentet som citatet är hämtat från skulle kunna innehålla tetragrammet och 2) den grekiska text som han använder bygger på handskrifter som utarbetades under en tidsperiod då avskrivare brukade ersätta Guds namn med titlar. Med tanke på detta måste översättaren ta ett viktigt beslut. Ska han följa den grekiska texten som använder Kỵrios eller Theọs i stället för tetragrammet, eller ska han försöka ta reda på var tetragrammet förmodligen förekom i de ursprungliga grekiska handskrifterna
Den primära frågan som behöver besvaras är följande: Eftersom tetragrammet förekom i den ursprungliga hebreiska texten som bibelskribenterna under det första århundradet citerade ifrån, är det då troligt att dessa skribenter avsiktligt ersatte tetragrammet med Kỵrios eller Theọs varje gång de citerade från Gamla testamentet? En rad bibelöversättare århundradena igenom har kommit fram till att skribenterna inte gjorde det. Därför tog dessa översättare beslutet att återinföra Guds namn i sina översättningar av Nya testamentet.
Mvh
Fredrik