Sy Garte är före detta ateist, idag kristen och fil. doktor i biokemi. Här berättar han om upplevelserna som förändrade hans liv.
Sy’s testimony is available in English here.
Jag hade en ovanlig uppväxt, för att vara kristen. Mina föräldrar var hängivna materialistiska ateister. Inte enbart för att de inte trodde på Gud – de trodde också att allt av spirituellt, psykologiskt eller icke-rationellt slag var bluff. Under uppväxten tänkte jag att de som var troende var lyckliga människor, eftersom de kunde lura sig själva till att tro att det fanns en kärleksfull Gud som skulle ta hand om dem. Jag önskade att det även för mig skulle vara möjligt att bli en troende, men det var det inte. Jag hade tränats alltför väl i materialismens och rationalismens norm, för att tillåta något så dumt och logiskt oförsvarbart som tro, få fäste i mitt sinne.
”Jag hade blivit lärd att kyrkor var källan till vidskepelse, skuld, tortyr och fientlighet.”
Jag blev forskare och påbörjade min karriär i genetik, och forskning inom miljöhälsa. Jag började läsa om fysik och upptäckte att en del av kosmologins, kvantfysikens och relativitetens språk inte lät helt olika religionens språk. Intellektuellt, och utifrån en vetenskaplig synpunkt, insåg jag att förnekandet av existensen av transcendenta, metafysiska verkligheter i vårt universum samt i våra liv, var ohållbar. Om Hawking kan skriva om imaginär tid, om vi måste förstå att rymden verkligen kröks, och att osäkerhetsprincipen är sann – hur kan vi förneka mystikens realitet?
Jag började också tänka på några nya idéer inom mitt eget forskningsfält inom genetik och evolution, och biologi i allmänhet, som inte riktigt passade in i den starka ateismens rent materialistiska paradigm. Jag blev övertygad om att det måste finnas någonting… mer. Men att tänka att det kan finnas något där ute och att faktiskt uppleva det, är inte samma sak. Jag förblev agnostiker, eftersom jag inte hade någon stark anledning att tro något annat.
En förändrad syn på kyrkan
I 40-årsåldern började jag göra sällskap med en katolsk kvinna till kyrkan. Det var en förvånansvärt trevlig och icke på något sätt, hotfull upplevelse. Det var en överraskning, för jag hade blivit lärd att kyrkor var källan till vidskepelse, skuld, tortyr och fientlighet. Prästens predikningar var lika överraskande som resten av mässan. Denna religions tema, vilken jag blivit lärd enbart handlade om intolerans och makt, verkade handla om kärlek. Jag hörde om trons, förlåtelsens och återlösningens kraft, om hur alla människor är värdiga Guds kärlek, och hur Jesus behandlade syndare (som mig) som människor värda hans kärlek och uppmärksamhet.
Detta gjorde mig inte till en kristen – jag stod fortfarande vid sidan om och iakttog på avstånd. Men jag hade haft flera drömmar som jag senare insåg var direkta uppmaningar från Gud, men det förstod jag inte när jag drömde dem. De finns alla beskrivna i min bok. Två av drömmarna inkluderade Jesu Kristi gestalt, men det förstod jag inte då.
Trädgården
I den sista av dessa, drömde jag att jag var utanför en muromgärdad trädgård. Jag visste att i denna trädgård fanns allt det som jag någonsin sökt att finna, men det var omöjligt för mig att klättra över muren för att ta mig in. Jag fortsatte att gå längs murväggarna, försökte klättra upp, föll ned, och blev fruktansvärt frustrerad. Plötsligt dök en man (Jesus) upp, och sade till mig: ”Vad är det för fel på dig?”. Jag förklarade att jag försökte komma in i trädgården, men att jag inte kunde ta mig över muren. Han log och sa, ”så, varför inte använda dörren?”. Han pekade mot en dörr i väggen som jag inte sett tidigare. Jag frågade vad som krävdes av mig för att få kliva in. Han svarade: ”Ingenting, öppna bara dörren och kliv in”, vilket jag gjorde.
Denna dröm, och de andra, berörde mig och hjälpte mig att bryta ned min visshet om att ateism var korrekt, och förstärkte känslan jag fick efter att ha gått till kyrkan – att kanske kristendom var något bra trots allt. Men jag gjorde fortfarande motstånd. Hur skulle jag kunna tro på något som kanske inte var sant? Men nu visste jag att jag ville tro, jag ville gå in i trädgården, men var rädd att gå igenom dörren, trots att Jesus Kristus höll upp den för mig. När jag hade denna dröm hade jag ingen vetskap om evangeliet: ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren skall öppnas för er.” (Matteusevangeliet 7:7, kursivering tillagd.)
Blev kristen på motorvägen
En dag blev jag, genom den helige Ande, en troende. Medan jag ensam körde längs Pennsylvania Turnpike, satte jag på radion och hörde rösten från en kristen predikant, på en sådan radiostation jag tidigare hånat och undvikit. Jag började undra hur jag själv skulle låta om jag någonsin prövade att predika – en galen idé – men jag har alltid tyckt om att tala.
Jag stängde av radion, och kände en liten rysning röra sig upp och ned längs ryggraden, och i mitt huvud började jag höra mig själv tala. Jag föreställde mig en publik framför mig; detta var inte en syn, direkt, men det var väldigt intensivt. Jag visste att jag inte själv hittade på orden; jag lyssnade till dem lika intensivt som publiken. Och jag hörde mig själv predika.
Jag talade om vetskapen om att Jesus Kristus älskar mig. Jag berättade för publiken att om Jesus kunde älska även mig, hur skulle han då inte kunna älska var och en av dem, som är födda och uppvuxna i kyrkan? Jag berättade för dem att oavsett vilka synder de bar på, kunde de inte vara värre än mina, och att vi alla, även jag, hade räddats av Hans uppoffrande på korset.
Vid något tillfälle hade jag kört mot vägkanten. När jag hörde mig själv avsluta predikan med en bön, i vilken jag tackade Gud för hans nåd, satt jag där bakom ratten, grät en stund och sade dessa ord högt: ”Tack, min Herre Jesus Kristus.”
Jag har aldrig sett tillbaka och från den dagen har jag ägnat mitt liv åt att hängivet och glädjefulla tjäna vår Herre.
Sy’s bok: The Works of His Hands: A Scientist’s Journey from Atheism to Faith (med förord av Alister McGrath).Kregel Publications 2019.
En kommentar