En missionär i Rumänien berättar om en kvinna som trodde att hon inte var god nog att komma till Jesus. Mötet med kvinnan inspirerade till en sång.
Jag har, tillsammans med andra, jobbat i Rumänien i många år med evangelisation och hjälparbete. Rumänien är ett rumänsk-ortodoxt land där större delen av landets befolkning bekänner sig till den officiella religionen. Det betyder att vi genom vårt arbete ofta kommer i kontakt med religiösa människor.
Ett av den ortodoxa kyrkans kännetecken är strävan efter att bli bättre. Uttrycket ”det tycker inte Gud om” blev vi väl bekanta med. Man använder det lika ofta i uppfostran av barn som i sitt personliga gudsförhållande. Alla jag någonsin har mött i Rumänien pratar om Gud, och alla är eniga i att människor inte är som Gud vill att vi skall vara.
Man skulle kunna tro att det skulle vara lätt att komma hit med det kristna evangeliet, nådens evangelium, som är den ultimata lösningen på problemet med människans brister. Naiv som jag ofta är, så blev jag mycket överraskad då jag inledde samtal med någon. Jag pekade på nåden, men fick som svar ”ja, men…”
Det var alltid detta ”men”. Jesu död och försoning var liksom aldrig nog. Nåden var bra, men den sågs alltid som ett tillägg till det man kunde göra själv. Om jag argumenterade mot detta, blev många nästan provocerade och sade: ”Men Gud vill ju att man ska göra goda gärningar!”
”Jag är inte god nog”
En av de goda gärningarna de hänvisar till är naturligtvis att gå på möte för att höra Guds ord. Därför var det till en början inte så svårt att samla folk till bibelstudier och väckelsemöten. På ett ställe kom det en kvinna varje möte. Vi blev vänner, och hon var den snällaste och trevligaste person jag mött. Hon älskade att komma till församlingen, hon sjöng och bad innerligt, och hon längtade efter att få delta i brödsbrytelsen, men förstod att hon inte kunde det för att hon inte var döpt.
– Men du kan väl döpa dig? sade vi. Du tror ju på Jesus!
– Ja, svarade hon, men jag är inte god nog.
– Men det är inte vi heller, svarade vi. Men Jesus är god nog! Han har frälst oss genom sitt blod. Vi får komma till Gud genom honom!
– Ja, ni ja. Ni är annorlunda. Men det är inte så för mig, svarade hon och log.
Det hjälpte inte vad vi sade. Åren gick, och kvinnan kom fortfarande på möten. Hon längtade fortfarande efter att vara en del av församlingen. Men hon tyckte fortfarande att hon inte var god nog. En av de som förkunnade ur Bibeln frågade henne en gång:
– Om jag säger att jag kan komma till närmaste stad på bara tio minuter, då tycker du väl att jag är snabb?
– Åh, ja, sade kvinnan, det är ju otroligt snabbt! Det är ju en mil dit – hur skulle du kunna det?
– Jo, jag sätter mig i bilen och åker dit.
– Men då är det ju inte du som kommer dit så snabbt, det är ju bilen, invände hon.
– Javisst. Men jag kommer fram. Precis så är det med frälsningen. Jag klarar det inte själv, oavsett hur duktig jag är. Det är Jesus som för mig till Gud. Det är inte min förtjänst, det är Jesu nåd.
Kvinnan log och nickade, men allt fortsatte som förut.
En gång sade hon till mig:
– Det är märkligt, Camilla, jag har en väninna som är katolsk. Hon har andra heliga dagar än jag har, dagar då hon inte jobbar. Jag har alltid lärt mig att Gud straffar oss om vi inte gör som han vill, om vi till exempel jobbar på heliga dagar. Men det verkar inte som om Gud straffar henne även fast hon inte gör som oss ortodoxa. Och det är ju samma Gud, är det inte?
Jag log och nickade, men kände mig väldig ledsen. ”Du kommer aldrig att förstå hur högt Gud älskar dig,” tänkte jag. ”Han vill inte straffa. Han vill frälsa!”
Nådens bro
När jag kom hem till Norge var jag på ett möte där människor berättade om hur de kom till Gud. Jag tänkte efter hur det hade gått till för mig, och jag såg framför mig en bro som gick mellan mig och Gud. Det var nådens bro. När jag tog ett steg ut på nådens bro, så blev jag frälst. Nåden höll. Nåden var nog.
Jag tog fram papper och penna och skrev sången Nådens bro. Ju mer jag skrev, desto mer tänkte jag på min rumänska väninna som inte vågade tro att nåden var nog. En strof i sången lyder:
På samma sätt ser jag dig gå, undrande om du kan nå den himmel som du hörde om när du förstod att din värld var tom. Du ser nog andra glada gå på livets väg, men du säger: Bär den mig?
Sista versen skrev jag under det att tårarna rann.
Snart så når vi himmelen där Jesus har berett ett hem, för dem som tog emot nåden här. Åh, tänk om jag får se dig där…
Det blev sommar i Norge. Jag var hemma och njöt de ljusa kvällarna. Jag längtade inte till hettan i den rumänska sommaren. Då plötsligt fick vi nyheter från de som jobbade i Rumänien. Det skulle bli dop i en av församlingarna. Min väninna skulle döpas!
Jag vet inte vad som hände henne. Vad var det hon plötsligt hade förstått? Kanske testade hon bara. Kanske försökte hon lita på nådens bro och tog ett litet steg. Och den höll – för henne som för alla andra som försöker. Och vår väninna blev frälst. Då jag hörde nyheten tog jag fram papperet med sången igen, och ändrade på sista versen.
Åh, tänk att jag ska se dig där…
Och så blev sången färdig. Nåden håller.
