Sonja kände att hon var utan hopp. Det fanns bara en sak kvar att göra – att be till Jesus. Dagen efter bönen vaknade hon till ett helt nytt liv, och insåg att hon hade blivit kristen. Men vad innebär en kristen livsstil, och vad hade hon missförstått om den kristna tron?
Besök gärna Sonjas blogg.
Jag har blivit en kristen. Jag kan inte förklara exakt hur det gick till. Jag var trött, slut och utan hopp. Jag kände mig förlorad och förtappad. Jag var rädd för allt och det kändes som om den här världen höll på att rasa över mig och sluka mig helt och hållet.
I hela mitt liv har jag haft en gnista inombords som fört mig framåt även i jobbiga tider, men vid det laget kunde jag knappt ana den gnistan längre. Även fast jag på många sätt klarade vissa saker bättre än jag gjort tidigare, så kändes allting så himla meningslöst.
Och på nåt sätt så blev det så illa att jag bad. Jag hade läst nånstans att “there is power in the name of Jesus” så jag tänkte “jaja, kan jag prova Setralin så kan jag väl prova det här med”. Så bad jag högt för mig själv ungefär så här: “Jesus, ta bort det onda” och “Jesus nu lägger mig själv i dina händer, jag klarar inte mer själv”. Jag tyckte till och med själv att det kändes skitkonstigt, men jag gjorde det ändå.
Det var i princip som så att jag lade mig som vanligt på kvällen – för att vakna till en helt ny sorts dag. Det är svårt att beskriva. Jag har berörts i mitt innersta och det har förändrat allt.
Hur lever man som kristen?
I början var jag jättejätteförvånad – för jag är inte den “kristna typen” (vad det nu är för typ?). Men plötsligt ville jag gå till kyrkan. Jag ville läsa Bibeln. Jag ville prata med andra som känt och känner samma sak. Jag ville förstå vad som hände och jag kände ett nästan desperat behov av att dela det med någon.
Så jag gick till kyrkan och njöt. Jag läste Bibeln och blev helt varm i hela hjärtat.
Samtidigt har jag varit osäker. Inte osäker i tron, nej, den är det vackraste som hänt mig och jag vill aldrig någonsin vara utan den igen. Men jag har varit osäker på hur jag ska föra mig kring den. Den kom så hastigt och mitt liv var inte anpassat. Hur skulle vännerna reagera? Och skulle jag till exempel kunna be bordsbön utan att familjen fick sitta där och lida av förvirring och obekvämhet?
Jag har funderat en hel del kring om det går att vara kristen lite grann i smyg, utan att säga något till någon annan. För jag har själv tyckt, i nästan hela mitt liv, att kristna är rätt stora töntar som lägger alldeles för stor vikt på en bok. Jag förstod rätt snabbt att nu kan ju jag också anses vara en av de där töntarna. Och jag funderade på om jag verkligen är okej med det, för jag bryr mig rätt mycket om vad andra tycker om mig.
Så till sist kom jag fram till att det är bäst att jag håller min tro för mig själv.
Skojar bara.
Ett nytt liv
För att sammanfatta så mår jag mycket, mycket bättre nu. Kanske viktigast av allt så känner jag hopp. Men jag tar det inte för givet. Jag tar det dag för dag, ett ögonblick i sänder.
Fast det är inte så att jag går omkring i nån knasig eufori eller lyriskt tillstånd konstant nu. Så är det definitivt inte. Vissa saker ändrades ögonblickligen, till exempel min lust och vilja att leva (nu vill jag aldrig dö!). Men andra saker får ta längre tid, kanske rent av mycket längre tid. Rädslorna, oron och problemen finns fortfarande där, men de välter inte ständigt omkull hela min värld längre. Mitt hus är inte längre byggt på grus.
”Han drog mig upp ur fördärvets grop,
upp ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på klippan
och gjorde mina steg fasta,
han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.” (Psaltaren 40:3-4)
Fem spännande saker som jag hade missat med kristendomen
1. Att Jesus lever!
Av nån anledning hade jag missat delen av evangelierna där Jesus uppstår, vandrar omkring både här och där, för att sedan stiga upp till himlen – inte som en döing, utan levande och vid sitt sinnes fulla bruk. Jag hade på nåt sätt fastnat vid att han var död eller åtminstone väldigt svår att få tag på. Det första som hände när jag blev kristen var att hela mitt inre sjöng ”Jesus lever”, att han är med mig och att han är glad för att jag äntligen har tagit emot honom. Ja, jag vet, det låter lite galet, men det är som det ska och ingen upptäckt har gjort mig gladare. Det gör det värt att berätta om.
2. Att Gud är personlig, levande och talar till oss idag.
Förr trodde jag att alla kristna bestämde sig för att tro på det som står i Bibeln utan att få minsta bevis eller bekräftelse för att det är sant. Jag tänkte att naiva och eventuellt hjärntvättade kristna trodde på en ”halvsann” bok i ren godtycklighet och jag tyckte att det var så himla synd om dem att allt övertygande hände för tusentals år sen, men aldrig nu. Jag hade fel! Gud verkar nu, idag, på många sätt, precis som han gjorde förr. Han gör det med styrka och många gånger med överväldigande tydlighet, för många, många människor – däribland lilla jag. Och nu förstår jag: det är inte synd om kristna.
3. Att den Helige Ande är jätteviktig.
Jag hade knappt hört talas om den Helige Ande innan jag blev kristen, så jag hade absolut ingen aning om hur viktig han är. Jag trodde att Anden var kyrkans femte hjul, nån som prästen var tvungen att mumla fram lite hastigt vid dop även fast han egentligen ville slippa, för att spara tid. Men så är det inte. Den Helige Ande är en kommunikationshjälp och guide som möjliggör meningsfull kommunikation mellan mig och resten av treenigheten (Fadern och Sonen) och det är oumbärligt. Jag personligen, vet ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan Anden.
4. Att Bibeln inte är en vanlig bok.
Innan jag blev kristen ansåg jag att Bibeln var en vanlig bok – klok, intressant och viktig – men ändå bara en ovanligt lång bok. Nu vet jag att Bibeln talar till mig och berör mig på ett personligt plan. Det är som om mitt lilla ynkliga liv är invävt i detta bombastiska och berömda storverk. Jag är en del av Bibeln, och dess texter är en del av mig. Jag förstår inte hela Bibeln bara för att jag har blivit kristen, men jag förstår den på ett annat sätt. Det är som om orden har liv och att läsa den kan ge mig en frid och kraft som är svår att förklara. Bibeln sitter på en intelligens utan motstycke och det är så mycket som rör sig i den, både högt och lågt, samtidigt. Så nej, Bibeln är ingen vanlig bok.
5. Att Jesus är svaret på allt som jag har letat och längtat efter.
Jag har ofta fått höra att alla stora religioner och andliga ledare i grunden är ungefär sak samma, eftersom de alla predikar om kärlek. Jag köpte detta och tyckte att det verkar trovärdigt. I och med detta har jag tänkt att alla religioner är ungefär lika rätt eller fel. Det var inte förrän jag i desperation uppriktigt bad Jesus om hjälp som jag förstod att han är precis den han utger sig för att vara: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” säger han i Bibeln (Johannesevangeliet 14:6.) Jag kommer inte hem dit jag alltid längtat genom goda gärningar, positivt tänkande eller för att jag lär mig att meditera jättebra. Jag behöver Jesus.
Förr tyckte jag att Jesus var uppblåst när han sade att vägen till Gud går genom honom, och jag tyckte att kristna var ännu värre när de repeterade vad han sagt. Jag tyckte inte att det var schysst mot andra religioner. Men nu repeterar även jag orden och jag gör det med glädje på grund av vad orden betyder. Vi är älskade, vi är efterlängtade, vi är räddade och vägen hem ligger öppen och klar.
