Mikael lämnade protestantismen för katolicismen – men ångrade sig. Här berättar han varför.
Denna artikel publicerades först på Mikael Karlendals blogg 30.10.2019. Publiceras här i förkortad version.
Alla som läst min blogg det senaste året eller följt mig via sociala medier har säkert redan förstått att jag blivit alltmer kritisk gentemot påven och påveämbetet. Efter att ha grävt ännu djupare i historien och i Bibeln och rannsakat grunderna för min tro, har jag nu kommit fram till att jag gjorde ett stort misstag som blev katolik 2016.
Jag hade fel, helt enkelt.
Och efter att nu ha omvärderat de skäl som gjorde att jag tog steget till att bli katolik, efter att ha sett och levt det katolska paradigmet inifrån, har jag nu återupptäckt det protestantiska paradigmet på ett djupare sätt, baserat på nya erfarenheter och insikter.
Jag delar nu Luthers, Menlanchthons, Calvins och andra reformatorers erfarenhet av att ha varit katolik i vuxen ålder och sedan inse att det var fel och att ta konsekvensen därav. Därför har jag nu i denna månad utträtt ur den Romersk-katolska kyrkan.
Det går inte att skriva kortfattat om detta. Här är nu den tredje och mest kortfattade texten hittills, och den som alltså publiceras. Egentligen behövs en bok för att förklara detta och jag får väl återkomma successivt med fler texter. Men jag kände att nu ville jag få det ur mig. Säkert har jag missat många viktiga aspekter i denna text och många viktiga punkter. Men jag får väl förtydliga framöver i kommande inlägg.
Bakgrunden
Bakgrunden till att jag blev katolik var att jag som före detta pastor inom svensk frikyrklighet (först pingströrelsen, sedan EFS/Equmeniakyrkan) alltmer kommit att känna mig frustrerad över situationen av att leva i den bibeltolkningsmässiga relativism och överdrivna individualism som kännetecknar så mycket av svensk protestantisk kristenhet. Lägg därtill den totala historielöshet som präglade mina sammanhang, där allt som var äldre en tio år sågs som en belastning.
Mot den bakgrunden sökte jag mig djupare historiska rötter – som den historieälskare jag är. Processen började vid årsskiftet 2012-2013. Och rötterna jag sökte fann jag i Rom. Jag fann också en genomtänkt teologi och ett läroämbete som i teorin kunde sätta ned fötterna och peka med hela handen.
”När katoliker kritiserar protestanter för tolkningsmässig relativism och splittring, så är det med andra ord att påtala flisan i sin nästas ögon…”
Här fanns en lära som kyrkan lärde ut – inget teologiskt hemsnickeri! Jag fann en vacker liturgi, vackra katedraler (i alla fall i de katolska länderna), kultur, historia, historiens vingslag, kyrkofäder, skolastiker, med mera. Jag fann en kyrka med obruten historisk kontinuitet ända tillbaka till vår Herre själv. I många av städerna vid Medelhavets kuster har det funnits en kristen församling exakt hela tiden i obruten följd och med biskopar i obruten följd ända sedan Nya testamentets tid.
Det var med mig som för den nyligen helgonförklarade kardinal John Henry Newman, att ju mer jag fördjupade mig i historien, desto mindre protestant blev jag. Jag fann ett för mig nytt paradigm som med sitt förklarande ljus avslöjade en färgpalett jag aldrig tidigare skådat.
Katolicismens lockande historia
Och i början var jag en glad och nöjd katolik som var tillfreds med att äntligen ha kommit hem. Så upplevde jag det. Men sedan kom problemen.
Det var ju inte bibliska skäl som gjorde att jag blev katolik, även om man kan läsa Bibeln på ett sådant sätt att den harmonierar med katolicismen, utan det var av renodlat historiska skäl. Nu när jag ser tillbaka på det så här efteråt, kan jag tycka, att det för mig var som att det katolska var som en vacker historisk dröm hos en människa som led av historielösheten i de egna sammanhangen. Det var en vacker dröm om en kyrka med en tydlig lära, utan teologiska hemsnickerier – och en tydlig läroauktoritet som kan peka med hela handen; en kyrka som kan redogöra för sin historia, sin historiska kontinuitet genom alla århundraden ända tillbaka till Nya testamentets tid, och som inte räds det tidlösa och det gamla.
Drömmen var så vacker att jag hoppades att den var sann.
Därför var det den ökande ackumulationen av historiska sannolikheter som ledde till att jag började läsa Bibeln och se på hela kyrkohistorien genom det katolska paradigmet. Det framstod för mig då som att det var mer och mer sannolikt att påvedömet var något som Guds Ande verkat fram genom historien. Det framstod som mer och mer sannolikt att den kyrka som Jesus Kristus grundade verkligen har sitt konkreta förverkligande (på latin subsistit in) i den Katolska kyrkan.
Jag hade fel
Den nuvarande påven Franciskus har alltid varit ett störande inslag ända sedan han valdes. Från början tänkte jag att det går att överse med. Det fanns ju så mycket annat som talade för det katolska. Men jag hade fel.
Bergoglio-påven är raka motsatsen till den tydliga ledare som påven ska vara enligt den vackra teorin. Han liknar mer de frikyrkopastorer och andra ledare jag tidigare kritiserat, fast med absolut makt över 1,3 miljarder katoliker. Hans sätt att leda kyrkan och inte minst, det märkliga och till synes motvilliga sätt, på vilket han och de runt omkring honom har hanterat de stora sexskandalerna, som åter har drabbat Katolska kyrkan i länder över hela världen, har tvingat mig till att gå på djupet med vad jag egentligen tror. Vad är grunden för min tro? Vad håller när livet stormar?
Jag har skrivit många inlägg om ovanstående här på bloggen1[Mikael Karlendals personliga blogg /Red] under det senaste året. Och jag har delat och diskuterat om detta även på Facebook och Twitter.
”Det är utifrån min övertygelse om vad Skriften i sin klarhet säger som jag har varit och är kritisk mot påve Franciskus och alla hans biskopar och kardinaler. Skriften-allena-principen har nog aldrig lämnat mig, trots allt och det är därför jag nu åter är protestant.”
En annan och starkt bidragande orsak till min omvärdering är också att jag upptäckt hur jag grovt tagit miste på ett annat sätt.
När jag var protestant tidigare och trött på de ständiga diskussionerna om vad Bibeln egentligen säger om olika frågor, de ständiga ifrågasättande av vad Gud sagt, eller den ständigt pågående liberaliseringen av den svenska kristenheten – hur liberalteologin alltmer äter sig in, hur kristna mer och mer anpassar sin tro och sin etik till tidsandan – så trodde jag att den Katolska kyrkan skulle utgöra ett stabilt bålverk mot detta.
Och i viss mån är den det, på grund av dess tröga struktur. Men i verkligheten är det dock sådan, att samma diskussioner pågår även bland katolikerna, fast på ett annat plan. Här diskuterar man inte hur Bibeln ska förstås, utan i stället om hur olika påvliga texter genom tiderna ska förstås. Är det eller det en ofelbart definierad lära som inte kan förändras eller är det något som kan “utvecklas” till något annat, och så vidare. Och man möter bland katoliker, från lekmän ända upp till kardinaler och biskopar, samma liberalteologi och ifrågasättande av vad Gud skulle ha sagt.
När katoliker kritiserar protestanter för tolkningsmässig relativism och splittring, så är det med andra ord att påtala flisan i sin nästas ögon…
Konsekvenserna
Jag har nu läst ännu mer kyrkohistoria, ännu mer i Bibeln. Jag har läst äldre litteratur från 1500-talets protestantiska reformation. Jag har läst flera ortodoxa teologer och historiker. Och mycket mer.
Konsekvensen har blivit att jag numera omvärderat min syn på historien. Det framstår inte längre som sannolikt att påvedömet är Guds ursprungstanke för kyrkan. Det framstår inte längre som att den kyrka som leds av biskopen i Rom verkligen kan göra anspråk på att vara den enda sanna kyrkan, att den kyrka Jesus grundade subsistit in den Katolska kyrkan. Jag delar inte längre den katolska historieskrivningen. Jag har skrivit en hel del om detta i tidigare inlägg.
Och jag har insett att jag inte kan bygga min tro på att jag är frustrerad över den eländiga situationen inom protestantismen å ena sidan, och å den andra sidan, på en historisk dröm om hur det borde eller skulle kunna vara.
Tron kan endast byggas på Guds ord, som är Bibeln.
Och jag kan inte längre tro på att muntlig tradition kan jämställas med det skrivna gudsordet, eller att ett kyrkans läroämbete skulle kunna vara ofelbar domare över vad som är en tradition som kommer från Gud, från depositum fidei, och inte.
Den katolska synen på vad kyrkan är till sitt väsen eller på vad påveämbetet är eller läroämbetet, är inte sann bara för att det skulle vara bra om det vore sant, bara för att vi skulle önska att det vore sant. Det är bara sant om Gud faktiskt i verkligheten har ordnat det så. Och både Bibeln och historien talar emot det.
Jag har nalkats det protestantiska från det katolska hållet. Jag har åter studerat frågan om Sola Scriptura/Skriften allena på djupet. Genom att läsa äldre teologisk litteratur från 1500-talet har jag delvis sett nya saker. Martin Chemnitz utredning rörande konciliet i Trient – delen om Skriften allena och synen på traditionen – har här varit en ögonöppnare.
Man kan säga att jag återupptäckt det protestantiska arvet från ett annat håll. Och jag har nu lämnat det katolska paradigmet och tänker åter som en protestant. Fast nu med den erfarenhet som bara den som varit katolik kan ha, en erfarenhet som ju alla de stora ursprungliga reformatorerna på 1500-talet hade.
Jag har återupptäckt läran om Sola Scriptura – Skriften allena. Och nu kan jag försvara den.
Har jag någonsin varit katolik på riktigt?
På ett sätt kan man förstås ifrågasätta om jag någonsin varit en riktig katolik. Hade jag varit katolsk kritiker mot min nuvarande hållning, hade jag drivit den frågan. För jag har alltid burit med mig mitt självständiga kritiska tänkande baserat på den synen att Bibeln är Guds skrivna ord och den prövosten mot vilken allt måste prövas.
Det är utifrån min övertygelse om vad Skriften i sin klarhet säger som jag har varit och är kritisk mot påve Franciskus och alla hans biskopar och kardinaler. Skriften-allena-principen har nog aldrig lämnat mig, trots allt och det är därför jag nu åter är protestant.
Och när jag blev katolik, så var jag inte hundra procent säker på att påveämbetet och läroämbetet verkligen har den ofelbarhet som katolsk lära säger att det har; jag var inte hundra procent säker på att den kyrka som Jesus grundade subsistit in (har sitt konkreta uttryck i) den Katolska kyrkan. Jag var inte övertygad utifrån Bibeln. Jag höll det för mycket sannolikt att det var så utifrån historiska skäl, så sannolikt att jag var villig att ta ett steg i tro. Utifrån en Newmantext jag citerat i ett tidigare inlägg borde jag utifrån det aldrig ha blivit upptagen som medlem i Katolska kyrkan. Men riktigt så tänkte jag inte då.
