Att det finns så mycket ondska i världen, bevisar att Gud inte existerar! Eller? Dr. Craig diskuterar ondskans problem utifrån intellektuella och emotionella perspektiv.
Denna artikel publicerades först på Reasonable Faith. Här översatt från engelska av Paulus Eliasson. Publicerad med tillstånd.
Ondskans problem är helt klart det största hindret för tro på Guds existens. När jag funderar över hur omfattande och djupt lidandet i världen är – oavsett om det beror på människans grymhet eller på naturkatastrofer – måste jag erkänna att jag har svårt att tro på Guds existens. Utan tvivel har du känt det på samma sätt. Kanske borde vi alla bli ateister.
Men det är ett stort steg att ta. Hur kan vi vara säkra på att Gud inte existerar? Kanske har Gud anledning att tillåta ondska i världen. Kanske passar det in i tillvarons stora sammanhang, som vi bara vagt kan skönja, om ens alls. Hur kan vi veta?
Som kristen teist är jag övertygad om att ondskans problem, om än fruktansvärt, i slutändan inte motbevisar Guds existens. Tvärt om tror jag faktiskt att kristen teism är människans bästa hopp att kunna lösa ondskans problem.
För att förklara varför jag känner så, hjälper det att först göra vissa distinktioner, så att vi kan tänka klart. Först måste vi skilja mellan ondskans intellektuella och emotionella problem. Ondskans intellektuella problem handlar om hur man kan ge en rationell förklaring på hur Gud och ondska kan samexistera. Ondskans emotionella problem handlar om hur man löser människors känslomässiga motvilja mot en Gud som tillåter lidande.
Det intellektuella problemet
Låt oss börja med det intellektuella problemet gällande ondska. Det finns två versioner av detta problem: Det logiska problemet, och sannolikhetsproblemet.
Ondskans logiska problem
Enligt det logiska problemet är det logiskt omöjligt för Gud och ondska att existera samtidigt. Om Gud existerar, kan inte ondska finnas. Om ondska existerar, kan Gud inte finnas. Eftersom ondska existerar, blir slutsatsen att Gud inte existerar.
Problemet med detta argument är att det inte finns någon anledning att tro att Gud och ondska är logiskt oförenliga. Det finns ingen direkt motsägelse mellan dem. Om en ateist menar att det finns en indirekt motsättning mellan Gud och ondska, måste han förutsätta dolda premisser som förklarar denna indirekta motsättning. Men problemet är att ingen filosof någonsin har lyckats identifiera sådana premisser. Därför misslyckas den logiska delen av ondskans problem att bevisa att Gud och ondska är oförenliga.
”Vi kristna överraskas inte av mänsklighetens ondska i världen; tvärt om förväntar vi oss den.”
Men vad mer är att vi faktiskt kan bevisa att Gud och ondska är logiskt förenliga. Ateisten utgår nämligen ifrån att Gud inte kan ha tillräckligt moraliska skäl att tillåta ondska i världen. Men detta antagande är inte nödvändigtvis sant. Så länge det finns en möjlighet att Gud har tillräckligt moraliska skäl att tillåta ondska, blir den logiska slutsatsen att Gud och ondska är förenliga.
Därför är jag glad att kunna meddela att det idag finns en bred enighet hos vår tids filosofer om att ondskans logiska problem är löst. Det är logiskt möjligt för Gud och ondska att samexistera.
Ondskans sannolikhetsproblem
Men vi är ännu inte ute ur knipan. Nu måste vi konfrontera ondskans sannolikhetsproblem. Enligt denna version av problemet, är det logiskt möjligt för Gud och ondska att samexistera, men trots det högst osannolikt. Ondskans omfattning och djup är så stor att det är osannolikt att Gud skulle kunna ha tillräckligt moraliska skäl att tillåta den. På grund av ondskan i världen är det därför osannolikt att Gud existerar.
Detta är faktiskt ett mycket starkare argument. Därför vill jag att vi ska fokusera vår uppmärksamhet på det. Som svar på denna variant av ondskans problem, vill jag poängtera tre saker:
1. Vi har inte kapacitet nog att kunna bedöma om Gud har tillräckligt moraliska skäl att tillåta ondskan i världen.
Som människor är vi begränsade vad gäller tid och rum, intelligens och insikt. Men Gud, som är transcendent och suverän, ser historien från begynnelsen till slutet. I sin försyn styr han den så att hans mål till slut ska kunna uppnås med hjälp av människans fria vilja. För att uppnå sitt mål, kan Gud vara tvungen att tillåta viss ondska längs vägen. Ondska som verkar meningslös ur vårt begränsade perspektiv kan ses som rättfärdigad ur Guds bredare perspektiv.
För att låna en bild från det vetenskapliga området kaosteori (som är under utveckling) har vetenskapsmän upptäckt att vissa storskaliga system, såsom vädersystem eller insektsbestånd, är extremt känsliga för minsta störning. En fjäril som fladdrar med vingarna på en gren i Västafrika kan sätta krafter i rörelse som till slut orsakar en orkan i Atlanten. Men det är i princip omöjligt för någon som observerar fjärilen att förutse konsekvenserna.
En man som brutalt mördas eller ett barn som dör av leukemi kan skapa en dominoeffekt genom historien. Guds tillräckligt moraliska skäl att tillåta detta kanske inte uppenbaras förrän århundranden senare – kanske i ett annat land. När du tänker på Guds försyn över hela världshistorien, tror jag att du kan se hur hopplöst det är för begränsade observatörer att spekulera över sannolikheten för att Gud skulle kunna ha tillräckligt moraliska skäl att tillåta viss ondska. Vi har helt enkelt inte kapacitet att bedöma sådan sannolikhet.
2. Den kristna tron har trossatser som ökar sannolikheten för att Gud och ondska kan samexistera.
Därmed minskar dessa lärosatser osannolikheten för Guds existens på grund av ondskans existens. Vilka är dessa lärosatser? Låt mig nämna fyra.
a) Meningen med livet är inte att känna lycka, utan att lära känna Gud.
En anledning till att ondskans problem verkar så förvirrande är att vi ofta tänker att om Gud existerar, är hans mål att människan ska känna lycka i denna värld. Guds roll är att tillhandahålla en bekväm miljö för sina mänskliga sällskapsdjur. Men utifrån det kristna synsättet stämmer inte det. Vi är inte Guds sällskapsdjur, och människans mål är inte lycka i den här världen – utan kunskap om Gud, vilket i slutändan leder till en sann och evig tillfredställelse.
I strävan efter mänsklig lycka, kan mycket av det onda som sker i livet verka ytterst meningslöst. Men lidandet är inte meningslöst i strävan efter att få kunskap om Gud. Oskyldigt mänskligt lidande ger ofta en möjlighet till ett djupare beroende av och förtröstan på Gud, antingen hos den som lider eller hos anhöriga. Men det är självklart så att huruvida Guds mål faktiskt uppnås genom vårt lidande, beror på vår respons. Reagerar vi med ilska och bitterhet mot Gud, eller vänder vi oss till honom i tro, för att få styrka att härda ut?
b) Mänskligheten är i uppror mot Gud och hans avsikt.
I stället för att underkasta sig och tillbe Gud, gör människan uppror mot Gud och går sin egen väg. Därmed alienerar hon sig från Gud. Inför honom är människan moraliskt skyldig. Hon famlar i ett andligt mörker i vilket hon följer de falska gudar hon själv har skapat. De fruktansvärda onda gärningar som människor gör i världen, vittnar om människans fördärvade tillstånd i hennes andliga avstånd från Gud.
”Jag är övertygad om att när du överväger den totala bevismängden, är Guds existens väldigt sannolik.”
Men vi kristna överraskas inte av mänsklighetens ondska i världen; tvärt om förväntar vi oss den. Bibeln säger att Gud har överlämnat mänskligheten till den synd hon själv har valt. Han ingriper inte för att stoppa den, utan låter mänsklighetens fördärv löpa linan ut. Detta bidrar enbart till att understryka mänsklighetens moraliska ansvar inför Gud, så väl som dess ondska och vårt behov av förlåtelse och moralisk rening.
c) Kunskapen om Gud fortsätter in i det eviga livet.
Enligt den kristna synen är detta liv inte allt som finns. Jesus lovade evigt liv till alla som tror på honom som Frälsare och Herre. I det kommande livet ska Gud belöna dem som har burit sitt lidande med frimodighet och tro, med evigt liv i obeskrivlig glädje. Aposteln Paulus, som skrev stora delar av Nya testamentet, levde ett liv under otroliga lidanden. Ändå skrev han:
”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Korinterbrevet 4:16-18).
Paulus tänker sig en våg, där alla livets lidanden läggs i den ena vågskålen, medan den härlighet som Gud ska ösa över sina barn i himmelen läggs i den andra. Det vi kommer att uppleva i härligheten är så stort att det bokstavligen inte kan jämföras med lidandet. Och ju längre in i evigheten vi befinner oss, desto mer kommer denna tids lidanden krympa till ett oändligt litet ögonblick. Det är därför Paulus säger att nöden ”är kortvarig och väger lätt”, eftersom den helt enkelt dränks i det hav av gudomlig evighet och glädje som Gud öser över dem som tror på honom.
d) Kunskap om Gud är ojämförligt gott.
Att känna Gud, all oändlig godhets och kärleks källa, är ojämförligt gott – ja, den mänskliga existensens stora mål. Lidandet under detta liv kan inte ens jämföras med detta. Därför kan den som känner Gud, oavsett vad de genomlider och hur fruktansvärd smärtan är, fortfarande säga ”Gud är god mot mig”, helt enkelt därför att han känner Gud, och det är det största goda.
Dessa fyra kristna trossatser minskar drastiskt den osannolikhet som ondskan till synes kastar över Guds existens.
3. I förhållande till alla bevis som finns, är Guds existens sannolik.
Sannolikheter står i relation till den bakgrundsinformation man tar hänsyn till. Ett exempel: Tänk dig en man som heter Joe, som studerar vid Colorados universitet. Föreställ dig nu att vi får veta att 95% av alla som studerar på detta universitet åker skidor. Med hänsyn till denna information är det högst sannolikt att Joe brukar åka skidor. Men låt oss nu säga att vi också får veta att Joe har amputerat benen, och att 95% av alla på universitetet som har genomgått amputation inte brukar åka skidor. Plötsligt har sannolikheten för att Joe åker skidor drastiskt minskat!
Så om det enda du överväger är världens ondska, är det knappast överraskande att Guds existens verkar osannolik, i förhållande till det. Men det är inte den egentliga frågan. Den verkliga frågan är om Guds existens är osannolik i förhållande till alla tillgängliga bevis. Jag är övertygad om att när du överväger den totala bevismängden, är Guds existens väldigt sannolik.
Tre bevis för Guds existens
a) Gud utgör den bästa förklaringen till universums existens – snarare än att ingenting gör det.
Har du någonsin frågat dig själv varför något överhuvudtaget existerar? Var kommer allting ifrån? Historiskt har ateister sagt att universum är evigt och utan orsak. Men upptäckter inom astronomi och astrofysik under de senaste 80 åren har gjort detta synsätt osannolikt. Enligt Big Bang-modellen kom all materia och energi – ja, själva rymden och tiden – till för 13,5 miljarder år sedan. Före detta fanns inte universum, helt enkelt. Därför fordrar Big Bang-modellen att universum blev till ur ingenting.
Detta brukar genera ateisterna. Quentin Smith, en ateistisk filosof, skriver följande: ”Ateisters och agnostikers respons på den här utvecklingen har varit jämförelsevis svag, ja, nästan osynlig. När frågan dyker upp bland icke-troende verkar en obekväm tystnad vara regeln. (…)” Anledningen till icke-teisternas pinsamma situation är inte svår att finna. Såhär menar Anthony Kenny i följande uttalande: ”En förespråkare för [Big Bang]-teorin, åtminstone om han är ateist, måste tro att universums materia kom från ingenting och ur intet.”
Den kristne teisten drabbas inte av sådana här problem. Big Bang-teorin bekräftar nämligen vad han alltid har trott; att i begynnelsen skapade Gud universum. Så frågan är: Vad är mer troligt? Att kristna teister har rätt, eller att universum dök upp ur intet och utan orsak?
b) Gud utgör den bästa förklaringen för universums komplexa struktur.
Under de senaste 40 åren har forskarna upptäckt att existensen av intelligent liv är beroende av komplexa och finstämda begynnelsevillkor som måste existera i själva Big Bang. Vi vet nu att ett universum som inte tillåter liv är långt mer sannolika än de som tillåter liv – såsom vårt. Men hur mycket mer?
Svaret är att sannolikheten för att ett universum ska vara anpassat för liv är så oändligt liten att den är ofattbar såväl som omöjlig att beräkna. Till exempel: En förändring i gravitationens styrka eller den svaga kärnkraften (växelverkan) med bara 1/10100-del hade förhindrat liv från att kunna uppstå. Den så kallade kosmologiska konstanten lambda, som driver universums expansion, och som är ansvarig för den nyligen upptäckta accelerationen i universums expansion – är fininställd till 1/10120-del.
”Trots att ondskan är den största invändningen mot Guds existens, är det paradoxalt så att Gud är den enda lösningen till ondskans problem.”
Fysikern Roger Penrose vid Oxfords universitet har räknat ut att sannolikheten för att vårt universums speciellt låga entropi, som våra liv är beroende av, skulle ha uppstått bara av en slump är åtminstone så liten som en chans på 1010(123). Penrose påpekar: ”Jag kan inte minnas att jag har sett någonting annat inom fysiken vars exakthet är känd att närma sig, ens det minsta lilla, en siffra som är en chans på 1010(123).” Det finns flera storheter och konstanter som måste vara fininställda på det här sättet för att universum ska kunna hysa liv. Och det är inte bara så att var och en av dessa storheter och konstanter måste vara extremt fininställda – deras förhållande till varandra måste också vara fininställt. Så osannolikhet multipliceras med osannolikhet och ytterligare osannolikhet, tills våra sinnen snurrar av helt oförståeliga tal.
Det finns ingen fysisk anledning till att dessa konstanter och storheter skulle ha de värden som de har. Den en gång i tiden agnostiska fysikern Paul Davies kommenterar: ”Genom mitt vetenskapliga arbete har jag allt mer kommit att tro att det fysiska universumet är sammansatt på ett så sinnrikt och förunderligt sätt att jag inte bara kan acceptera det som ett rått faktum.” På liknande sätt påpekar Fred Hoyle: ”En förnuftig tolkning av fakta tyder på att ett super-intellekt har trixat med fysiken.” Robert Jastrow, tidigare ledare för NASA’s Goddard Institute for Space Studies, kallar detta för det mest kraftfulla bevis för Guds existens som vetenskapen någonsin har producerat.
c) Objektiva moraliska värden.
Om Gud inte existerar, så existerar inte heller objektiva moraliska värden. Både teister och många ateister är eniga på denna punkt. Till exempel förklarar vetenskapsfilosofen Michael Ruse följande:
”Moral är en biologisk anpassning på intet sätt mindre än fötter och tänder är det. Om man behandlar den som rationellt försvarbara påståenden om en objektiv verklighet, är etik en illusion. Jag uppskattar att när någon säger ”älska din nästa som dig själv”, tror de att de hänvisar över och bortom sig själva. Men trots det är denna hänvisning helt grundlös. Moral är bara en hjälp till överlevnad och reproduktion (…) och all djupare mening är en illusion.”
Friedrich Nietzsche, 1800-talets store ateist som proklamerade Guds död, förstod att Guds död innebar slutet för all mening och allt värde i livet.
Jag tror att Friedrich Nietzsche hade rätt.
Men vi måste vara försiktiga här. Frågan är inte: ”Måste man tro på Gud för att leva ett moraliskt liv?” Det påstår jag inte att man måste. Inte heller är frågan: ”Kan man förstå vad som är objektiva moraliska värden utan att tro på Gud?” Det tror jag att man kan.
Snarare är frågan: ”Om Gud inte existerar, existerar då objektiva moraliska värden?” Precis som Ruse, ser jag ingen anledning att tro att flockmoralen som homosapiens har utvecklat är objektiv, utan Gud. För om det inte finns någon Gud – vad är då så speciellt med människan?
Vi är i så fall bara naturens oavsiktliga biprodukter, relativt nyligen utvecklade på ett oändligt litet dammkorn någonstans i ett fientligt och själlöst universum. Inom en relativt kort tid är vi, individuellt såväl som kollektivt, dömda att dö.
Inom den ateistiska världssynen kan en handling, såsom våldtäkt, vara socialt negativ. På det sättet har det med tiden blivit ett tabu. Men det gör absolut ingenting för att bevisa att våldtäkt är objektivt fel. Med ett ateistiskt synsätt gör du inte något verkligt fel när du våldtar någon. Därför är det så att utan Gud finns det inget absolut rätt eller fel som tränger sig på i vårt samvete.
Men problemet är att objektiva värden faktiskt existerar. Inom oss vet vi alla det. Det finns ingen större anledning att förneka objektiviteten vad gäller moral än objektiviteten i den fysiska världen. Handlingar som våldtäkt, grymhet och barnmisshandel är inte bara socialt oacceptabelt beteende – de är moraliska vedervärdigheter. Vissa saker är verkligen fel.
Därför, paradoxalt nog, tjänar faktiskt ondskan en roll i att bevisa Guds existens. För om objektiva värden inte kan existera utan Gud, och objektiva värden faktiskt existerar – vilket bevisas av ondskans verklighet – följer det ofrånkomligen att Gud existerar. Så trots att ondska på ett sätt sätter frågetecken runt Guds existens, demonstrerar den på ett mer fundamentalt sätt att Gud faktiskt existerar. Ondska hade inte kunnat existera utan Gud.
Dessa är bara delar av bevisen för Guds existens. Den prominente filosofen Alvin Plantinga har utvecklat ungefär två dussin bevis för Guds existens. Den sammanlagda kraften i dessa argument gör det sannolikt att Gud existerar.
Sammanfattningsvis: Om mina tre teser är sanna, gör inte ondskan den kristne Gudens existens mindre trolig. Tvärt om. När man överväger alla bevis, är Guds existens sannolik. Därför misslyckas ondskans intellektuella problem att motbevisa Guds existens.
Det emotionella problemet
Detta för oss till ondskans emotionella problem. Jag tror att de flesta som förnekar Gud på grund av ondskan i världen inte gör det på grund av intellektuella betänkligheter. Snarare handlar det om ett emotionellt problem. De tycker inte om en Gud som tillåter dem själva och andra att lida och därför vill de inte ha någonting med honom att göra. De har en förnekande ateism. Har den kristna tron någonting att säga dessa människor?
Det har den absolut! För den säger att Gud inte är en otillgänglig Skapare eller en opersonlig grund för tillvaron, utan en kärleksfull Far som delar vår smärta och vårt lidande. Professor Plantinga har skrivit:
”Som den kristne ser det, står inte Gud passivt vid sidan om och kallt observerar sin skapelses lidande. Han går in i och delar vårt lidande. Han uthärdar ångesten det innebär att se sin Son, den andra personen i Treenigheten, uppleva den bittra grymheten och skamfulla döden på korset. Kristus var beredd att utstå själva helvetets vånda (…) för att övervinna synden, döden och den ondska som hemsöker vår värld, och förläna oss ett liv mer härligt än vi kan föreställa oss. Han var beredd att lida å våra vägnar, att acceptera ett lidande som vi inte kan förstå.”
Jesus utstod alltså ett lidande som övergår allt förstånd: Han bar straffet för hela världens synd. Ingen av oss kan förstå det lidandet. Trots att han var oskyldig, tog han frivilligt på sig det straff som vi förtjänade. Varför? Därför att han älskar oss. Hur kan vi vända oss bort från honom som gav allt för oss?
När vi förstår hans offer och hans kärlek till oss, sätter det ondskans problem i ett helt annorlunda perspektiv. För nu ser vi klart att det verkliga problemet är vår ondska. Fyllda av moralisk skuld inför Gud, är inte frågan hur Gud kan rättfärdiga sig själv inför oss, utan hur vi kan rättfärdiga oss själva inför honom.
Trots att ondskan är den största invändningen mot Guds existens, är det paradoxalt nog så att Gud är den enda lösningen till ondskans problem. Om Gud inte existerar är vi förlorade och utan hopp i ett liv fyllt av meningslöst och oförsonligt lidande. Gud är det slutliga svaret på ondskans problem, för han befriar oss från all ondska, och för oss in i en evig glädje i ojämförligt god gemenskap med honom.
