Den helige Ande hjälper oss att bära fram ett levande vittnesbörd om Jesus, så att alla människor får se honom och blir överbevisade om dom, synd och rättfärdighet.
Undervisning med Berno Vidén. För att lyssna, klicka här. Transkribering: Melody Sundberg
Jag vill inleda detta bibelstudium med att läsa några ord av Jesus. I Johannesevangeliets 14:e kapitel talar Jesus om ett löfte han gett sina lärjungar. Han gör det i en situation där lärjungarna är väldigt förtvivlade. Jesus har börjat uppenbara för lärjungarna att han ska lämna dem och dödas, de kommer att bli utan Jesu fysiska närvaro. Det här var svårt för lärjungarna att bära, för de hade lämnat allt. De hade till hundra procent gett sina liv till Jesus, han var deras hopp och deras allt. Men nu skulle han inte längre vandra ibland dem. Jesus sade till och med att han ska gå en väg de inte kan följa. Men så säger Jesus något som är så viktigt och betydelsefullt, även för oss och kristna i alla tider. Han börjar tala om ett löfte. Vi läser i Johannesevangeliets 14:e kapitel:
”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er. Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre, men ni skall se mig, ty jag lever, och ni kommer att leva.” (Johannes 14:15-19).
Det här var ett litet avsnitt om detta enorma löfte som Jesus gav. Han talade om den helige Ande, som ska förbliva i dem. När man läser lärjungarnas reaktioner förstår man att för dem var allting nattsvart. Det fanns ingen utväg ur det som Jesus här presenterade. Att Jesus skulle dö var för dem slutet. Men så finns dessa ord. Senare vet vi att Jesus dog, och lärjungarna skingrades åt alla håll, precis som Jesus hade sagt (Joh 16:32). Petrus förnekade Jesus och allt var svart. Vi läser att Petrus grät bittert över att ha svikit den han älskade så. Så var situationen.
Men Jesus stannade inte i graven. Han dödades, men när vi läser Ordet och ser Bibelns budskap ser vi att Jesu död inte var vilken död som helst. Nej, vi vet att det här var en del av Guds eviga plan. Han skulle frälsa människan! Där på Golgata bar han i sin kropp… ja, vad bar han? Det är oerhört när vi tänker på vilken börda Jesus hade! I sin kropp bar han hela världens synd! All plåga, all sjukdom, ja, allt var lagt på honom.
Varför?
För att vi ska få frid.
För att vi ska få leva.
Som Jesus sade till sina lärjungar: ”Ni kommer att leva.” (Joh 14:19). Det här får vi ta till oss när vi hamnar i mörka passager, när vi kommer i situationer där vi inte ser någon utväg. Hos Jesus är ändå livet! Hos Jesus är hoppet. Han är den ende som kan ge dessa löften.
Så läser vi att han har gett oss den helige Ande. Det står att den helige Ande är en handpenning på arvet (2 Kor 1:22). Det man ärver får man först när personen har dött. Men det står att den helige Ande är en handpenning på arvet som väntar den som har livet i Jesus. Pris ske Gud! En evighet tillsammans med Jesus… Finns det något underbarare? En dag ska vi se honom öga mot öga, sådan som han är! Nu ser vi på ett dunkelt sätt. Trots att vi upplever alla dessa underbara stunder tillsammans med honom, är det ändå på ett dunkelt sätt vi ser. Trots att den helige Ande fyller oss och uppenbarar honom för oss, är det ändå ingenting att jämföra mot den dagen då vi ska skåda honom sådan han som han är. Det är stort!
Målar Kristus för våra liv
Vi ska läsa om ytterligare en sida av den helige Ande. I Johannesevangeliets 16:e kapitel säger Jesus:
”Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd. Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.” (Johannes 16:7-14).
”Han ska förhärliga mig”… Här har den helige Ande en stor uppgift: Att måla Kristus för våra liv. Han hjälper oss att se Kristi härlighet, hur stor han är och hur skön han är. Han hjälper oss att bära fram ett levande vittnesbörd om denne Jesus, så att alla människor får se honom och blir överbevisade om det vi läste: Om dom, synd och rättfärdighet.
Jag tänker på när lärjungarna var samlade i Jerusalem. De hade fått uppleva detta Andens dop. Det står att människorna som hörde deras budskap kände ett stygn i sina hjärtan; de kände syndanöd.
Ej mot kött och blod
Vi går till Apostlagärningarnas första kapitel. Det som sker här är efter Jesu död och uppståndelse. Jesus har visat sig för sina lärjungar under 40 dagar. Han har undervisat och instruerat dem om dagar som kommer, och om deras uppdrag. Men de ska inte gå i egen kraft, inte försöka ge sig ut och skapa något eget. Jesus säger:
”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.” (Apostlagärningarna 1:4-5).
Detta var något av det sista Jesus sade till sina lärjungar. Det var viktigt! Han sade att de ska stanna i Jerusalem. Jag tänker på hur mycket lärjungarna hade i bagaget, så mycket erfarenhet. Tänk allt de hade fått se av Jesu verksamhet och under. De hade sett all undervisning och hur Jesus hjälpte människor, hur han sökte upp de behövande, också vidare. Tänk, allt det här hade de! De skulle kunnat samla ihop det här och skapat sig ett uppdrag. Men det var inte deras kamp, för det är inte en kamp mot kött och blod (Ef 6:12). Vi ser och förstår att det är så oerhört angeläget att vi kan möta situationer och den tid vi lever i – med ett himmelskt perspektiv. Att med Guds ögon kunna se på det som sker. Att kunna presentera ett budskap som inte är politiskt, religiöst eller kulturellt, så att det inte fångar in människor i olika evenemang, också vidare.
Nej, se till att ni blir fyllda med den helige Ande!
För det budskap vi har fått att förmedla är någonting så annorlunda, någonting så nytt! Det är ett budskap som är mänsklighetens enda hopp:
Att Jesus kommer!
Att Jesus vill frälsa!
Att Jesus vill befria från den fördömelse som ligger över hela mänskligheten!
Världen är i den ondes våld. Men så sände Gud sin son Jesus för att befria. Hur står det?
”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16).
Så enkla budskap, men så kraftfulla och sanna!
”Inte er sak att veta”
Vi går tillbaka till Apostlagärningarna där vi kan se lärjungarnas frågor. De var tillsammans med Jesus på berget, och lärjungarna frågade:
”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” (Apostlagärningarna 1:6).
De frågade om något som låg väldigt nära. De visste att Jesus var Messias, konungarnas Kung och herrarnas Herre. De visste att han är den som regerar i makt och härlighet. Nu ville lärjungarna veta det också vi vill veta. Frågorna som har med riket och kungen att göra är jätteviktiga, liksom frågorna som har med tidens tecken och allt det som sker runt omkring oss att göra. Det finns så mycket som vill fånga oss på olika sätt. Man kan gå in i någon eskatologisk studie, eller studera och jämföra olika länders utveckling. Det finns väldigt mycket lärorikt och profetiskt som händer. Men oavsett finns något som är ännu mer viktigt. Jesus svarar dem:
””Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt.” (Apostlagärningarna 1:7).
Fortsättningen är något vi allihop behöver höra:
”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apostlagärningarna 1:8).
Pris ske Gud!
Det största av allt är att få vara ett vittne för Jesus! Att få vara ett tempel för den helige Ande!
Käre Jesus… Amen.
De uppfylldes alla av den helige Ande
Vi ska se vilka personer det står om i Apostlagärningarnas andra kapitel:
”När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” (Apostlagärningarna 2:1-4).
Amen.
Det står att alla uppfylldes av den helige Ande. Det var inte några få, speciella personer som nu skulle bli det här redskapet. Nej, i kapitlet innan står det att de var 120 personer samlade i övre våningen i Jerusalem, där man väntade och bad. Man höll ut i tio dagar, också står det att himlen svarade med eld, och de blev uppfyllda av den helige Ande.
Vi läser att alla uppfylldes. Också står det ”allteftersom Anden ingav dem att tala.” Något revolutionärt och oerhört stort skedde här i Jerusalem. Den urkristna församlingen föddes! På detta övernaturliga sätt påbörjade de en verksamhet som tog tag i människor. Det var inte på ett intellektuellt sätt, inte genom några duktiga teologer och bra lärare. Det här var människor vars kännetecken var att de hade varit tillsammans med Jesus! Det var något som präglade deras liv. Nu var deras högsta önskan att likna Jesus, att vara som honom och föra ut hans budskap. Men de förstod nog själva, efter alla bittra erfarenheter och svårigheter de gått igenom där de hade övergett och förnekat Jesus, att de inte skulle klara det här.
Men så fanns den här kraften, löftet, som Jesus lovade: Den helige Ande blev utgjuten. På en gång, som en signal från ovan, kan vi läsa vad som hände: Jerusalem fylldes av budskapet om Jesus på alla möjliga olika språk. Det var många människor som kom från olika platser den här dagen, och alla hörde evangeliet om Jesus på sitt eget språk! Så fick de på detta sätt inleda denna församlingens epok.
Den urkristna församlingen
När jag läser om den urkristna församlingen tänker jag att den bild vi har av den nutida församlingen och dess verksamhet, är något som är format av traditionen och kyrkliga mönster. Man menar att ”på det och det sättet ska en verksamhet fungera.” Det krävs nästan alltid att det ska vara en speciell byggnad eller lokal, alltså en kyrka. Det ska vara ett anställt ledarskap, vilket är det vanligaste idag. Så har man följt en tradition som formats under i alla fall 1700 – 1800 år. Jag har skrivit upp några punkter på skillnader mot den urkristna församlingen. Jag tror att när man läser Nya testamentet är det väldigt lärorikt att tänka efter och fundera på följande:
Vad hade man för platser att samlas på?
– Det man kan läsa är att man samlades i hemmen, i husförsamlingar.
Var predikade man?
– De predikningar man kan höra, hördes ofta ute på torgen. De föddes utifrån den situation som var.
I Apostlagärningarnas andra kapitel finns en predikan av Petrus på pingstdagen. Jag tror inte att han hade gått och förberett sig för den predikan – men den föddes och han förkunnade Kristus så att människor fick ett stygn i sina hjärtan. I det sjunde kapitlet kan vi läsa en predikan av Stefanus. Stefanus hörde inte till apostlarna, utan var en diakon i församlingen. Han hade en församlingstjänst att servera mat vid borden. Men det står om honom att han var full av helig Ande (Apg 6:5). I Apostlagärningarna finns hans vittnesbörd, som jag tror är Nya testamentets längsta publicerade predikan. Det är en oerhörd predikan där han talar om Jesus utifrån den Bibliska historien. Var hölls den predikan? På gatorna. Sedan släpade man ut honom ur Jerusalem, för att stenas till döds.
När vi talar om att samlas säger vi att det behövs speciella byggnader. Men Nya testamentet säger att varje hem var en församling. Som Jesus säger:
”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:20).
Jag tänker på detta med ledarskap. Idag finns koncilier, styrelser, påvar, präster, också vidare. Den ena titeln övergår den andra. Det här möter man på många olika sätt när man läser Bibeln, men där möter vi en gemenskap där man betjänar varandra. Det står om apostlar, profeter och äldste, men de hade en uppgift i församlingen som inte var individualistisk. Gemenskapen var i centrum och det handlade om ett naturligt lärjungaskap. Något av detta naturliga lärjungaskap formades också i den dagliga gemenskapen. Man var tillsammans, åt vid samma bord, delade med sig, också vidare.
Allt detta hör till den bild som Nya testamentet ger oss av den urkristna församlingen. Det skapade en sådan dynamik – eller dynamit – skulle vi kunna säga! Det var kraft i gemenskapen. Den var inte på något sätt formad av duktiga människor, duktiga talare eller sångare. Det fanns en genuin vardaglig gemenskap. Läs om den urkristna församlingen i Apostlagärningarna! Det fanns undervisning som inte var sådär välregisserad som vi många gånger möter idag. Det var inte centrerat kring en talarstol – men det var undervisning, samtal, frågor och svar i daglig gemenskap och enkelhet.
Där två eller tre är samlade…
Allt detta har blivit så levande, med tanke på den pandemi som råder. Vi har sett hur mycket av hur den traditionella verksamheten slagits sönder. Vi kan inte längre annonsera och öppet inbjuda människor. Vi kan inte längre säga ”kom hit”, för vi vet att det är förenat med risker och rädsla. Men i Skriften möter man att församlingen finns i varje hem, där två eller tre är församlade i Hans namn! Vi ska inte förringa den kraft som finns i husförsamlingen. Det vardagliga är verkligen en styrka, halleluja!
Det ena behöver inte utesluta det andra, men i det här ser jag också en annan sida jag vill få fram. Vi läste tidigare om att alla var samlade i Jerusalem på pingstdagen. Alla blev uppfyllda av den helige Ande, och alla började att på olika sätt förkunna Ordet. Man kan också förkunna utan ord, genom gärningar, eller genom sitt vittnesbörd. Det här har ingenting som har att göra med att bygga upp en verksamhet, utan det är ett liv som flödar i vardagen, pris ske Gud!
Guds medarbetare
Vi läser i första Korintierbrevet. Här skriver Paulus till församlingen i Korint, en församling som på olika sätt brottades med svåra problem. Men när Paulus skriver till församlingen skriver han till syskon som är köpta av Jesu dyra blod. Han skriver ”det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt…” (1 Kor 1:27). Han talar om korsets evangelium som är en dårskap för världen, men en Guds straff till frälsning. Det är det här tankesättet som förs fram i Korintierbrevet. Man ser att Paulus inte sätter sig själv som en apostel över de andra.
”Om en säger: ”Jag håller mig till Paulus”, och en annan: ”Jag håller mig till Apollos”, är ni då inte som folk i allmänhet? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som förde er till tro, och det med den uppgift som Herren har gett var och en.” (1 Korintierbrevet 3:4-5).
Läs: Paulus kallar sig själv för en ”tjänare som förde er till tro”. Han fortsätter:
”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud. Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en skall få sin lön efter sitt arbete. Ty vi är Guds medarbetare, och ni är en Guds åker, en Guds byggnad.” (1 Korintierbrevet 3:6-9).
Vi är Guds medarbetare, halleluja! Vi är medarbetare.
”Ni är en Guds åker, en Guds byggnad”…
Paulus fortsätter med att tala om hur en grund läggs och hur grunden blivit lagd:
”Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.” (1 Korintierbrevet 3:11)
Sedan beskriver Paulus hur man kan bygga på den grunden. Han beskriver hur det kan bli bestående – och hur det kan raseras. Också här behövs den helige Ande. Här behövs kraften och visdomen – men från Gud! Den behövs i tjänsten och i församlingen.
Andens gåvor till uppbyggelse
Första Korintierbrevets kapitel 12-14 handlar om var och ens tjänst, hur var och en är lemmar i tjänst för varandra. I dessa kapitel står hur vi kan bli utrustade. Fokus ligger på att det är Andens gåvor. Vi har läst om Anden och hur viktigt det var för Jesus att förmedla till sina lärjungar att Anden är så nödvändig. Det är nödvändigt att ni blir fyllda av helig Ande!
I det 12:e kapitlet skriver Paulus om olika slags gåvor vi får: Andliga nådegåvor. I det 14:e kapitlet finns ett fokus på profetians gåva. När människor möter det profetiska ordet känner de ett stygn i sina hjärtan, och de ropar: ”Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra?” De känner syndanöd. För att kunna nå människor med detta krävs något annat än vår egen kunskap. Vi kan med exempelvis teknik, musik och ord skapa något så att människor känner sig berörda, men det finns en fara i det också. Men så finns Guds Ande! När den får bo i våra hjärtan, och när de andliga gåvorna får förmedlas genom lemmarna, – genom oss – resulterar det i att människor upplever något extraordinärt. De får uppleva någonting som inte kan kopplas till den ena eller den andra personen, utan det är något som kommer direkt från Gud in människans hjärta. Det kan inte skapas genom musik, fina arrangemang eller professionalism, utan det handlar om att vara bärare av den helige Ande! I första Korintierbrevets 14:e kapitel står något som vi har fått som uppgift.
”Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger församlingen.” (1 Korintierbrevet 14:12).
Det handlar om att uppbygga församlingen, och det görs genom Andens gåvor. Det här är stort! Det här är en hemlighet Gud har gett oss: Att bygga upp församlingen görs genom Andens gåvor. Vi läser också:
”Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: ”Gud är verkligen i er!”” (1 Korintierbrevet 14:24-25).
Här har vi det profetiska i den helige Andes verk: Det som uppenbarar hemligheter. Syskon, jag tror att vi mer än någonsin tidigare i våra dagar behöver ett tydligt profetiskt budskap till vår tid och till vår omgivning. Vi behöver ett profetiskt budskap som kan slå hål på alla bubblor och illusion. Vi behöver ett profetiskt budskap från Gud – så att människor börjar söka det som är avgörande för deras frälsning och eviga väl.
Tiden är kort!
Det gäller att vi verkligen prioriterar. Vi får uppbygga varandra i församlingen. Vi har läst om nödvändigheten av det profetiska ordet, också står det vidare:
”Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” (1 Korintierbrevet 14:26).
Amen!
Nu ska vi tacka Jesus tillsammans, för att han gett oss den helige Ande, att han fyllt oss och att vi får vara tempel åt honom. Halleluja! Vi ber för vår tid, att Herren ska använda oss var och en på olika sätt.
Käre Herre Jesus.
Fader i himlen, vi prisar dig. Vi tackar dig för ditt eget ord, halleluja. Tack, Herre, att du är mitt ibland oss den här stunden. Tack, Herre, att du gett oss dessa löften. Vi beder dig, Herre, att du ska utrusta oss, Herre Jesus, med din egen Ande. Och med ditt ord, Herre Jesus, ditt ord som kan få människor att vända om till dig, Herre Jesus. Ett ord som kan ge stygn i hjärtat, Herre. Vi prisar dig Herre Jesus! Tack att det finns ett hopp och en framtid, Herre. Vi lovar och prisar dig. Tack för seger i ditt namn, Herre Jesus. Vi lovar dig, vi lovar dig! Vi beder också för var och en som är med och lyssnar, Herre. Du känner våra böneämnen, Herre Jesus Kristus. Herre, du vet om sjukdomar. Du vet om vem som lider, Herre Jesus Kristus, de som bär på saker som är svåra att hantera, Herre Jesus. Gode Gud i himmelen, vi lägger fram det nu inför dig, Herre Jesus. Vi vet, Herre, att det vi bär fram inför dig, vi vet att du hör bön, Herre Jesus. Vi lovar och prisar dig! Tack för Golgata, Herre Jesus. Tack för försoningen, Herre Jesus! Vi prisar dig.
I Jesu namn, amen.
