Bibelfrågan

Liknelsen handlar i första hand om de som i Jesu samtid var anförtrodda ett uppdrag att leda Israel, men där många var trolösa mot Gud, och därför var på väg att få sin dom. Det man generellt kan hämta från texten är att Gud önskar sig trofasthet i både smått och stort, och att hur vi hanterar det vi har blivit anförtrodda har betydelse för Gud. Denna varningen tror jag är mer än applicerbar på varje individs liv – hur vi använder vår tid och resurser.

På grekiska är det första ordet i denna liknelsen ordet ”för” (”För det ska blir som när en man skulle resa utomlands” (Matteus 25:14), som indikerar att liknelsen hör ihop med texten direkt innan, nämligen en liknelse om tio jungfrur som väntade på att brudgummen skulle komma till bröllopet. Den texten avslutades med orden: ”Håll er därför vakna, för ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.” (Matteus 25:13). Så redan här förstår vi att detta handlar om hur människor konfronteras med Gud när han kommer. Gamla Testamentet är fullt av liknande varningar, av typen ”Rannsaka era egna liv noga, för Gud kommer föra alla ting till en dom” (inte direkt citat).

Aktörerna i liknelsen är en man och hans tre tjänare. Mannen skulle resa utomlands, och anförtrodde sina tjänare det han själv ägde. De fick fem, två och en talent var. Talenten (som vi har hämtat vårt ord ”talang” ifrån) var från början en vikt (ca 35 kilo), och senare benämningen på en summa motsvarande ca. 16,5 års arbete för en soldat. Det handlade alltså om mycket pengar som var och en av tjänarna fick.

De tjänare som fick fem och två talenter investerade det de hade fått, och fick avkastning, medan den siste grävde ner sin skatt. Vid deras herres återkomst fick de som hade investerat sina talenter en belöning på grund av sin trofasthet, medan den siste tjänaren blev utkastad från sin herres hus.

Alla de tre liknelserna i Matteus 25 är varningar som ska uppmuntra oss till ett nyktert förhållande till hur vi lever i nuet, med blick på att det ska komma en dom. I Jesu samtid var det många som levde som om Gud aldrig skulle hålla dem ansvariga för sina beslut – och det är ett uppenbart problem också idag. Berättelsen om talenterna handlar om förvaltningen av det man har fått av tid och resurser. Använder vi det vi har fått för att det ska ge avkastning i evigheten, eller gräver vi ner det vi har fått?

Detta är helt klart inte de mest populära texterna att ta till sig, men kanske just därför är de nödvändiga att försöka förstå och hantera. Jag föreslår för dig som läser texten att ta dig tid och läsa igenom den flera gånger – skriv ner det som du reagerar på, fundera på varför Jesus sa det till sina lärjungar den gången, och vad det kan ha för betydelse för dig idag.

Vänliga hälsningar, Paulus

Om Gud är rättfärdig så kan han inte låta synd vara ostraffad. Om en domare säger att en våldtäktsman får gå fri, för att domaren älskar honom, så är det objektivt fel.

Helvetet är framför allt skilsmässa från Gud, och därför är helvetet ett sätt för Gud att säga: ”Du får som du vill. Om du inte vill vara i en kärleksfull relation med mig, så slipper du”.

Det finns tre tolkningar av Bibelns förkunnelse om helvetet. De kallas för den ”klassiska”, ”anihilismen” och ”universalismen”. Den klassiska synen är att helvetet är ett evigt straff, där den som straffas är medveten. Anihilister (som Jehovas vittnen och Adventister) säger att helvetet är en eld, där all ondska bränns upp, och sedan existerar den inte mer. Universalister menar att även om helvetet existerar, så kommer inte de som upplever helvetet att göra det för evigt. Till slut kommer alla bli fria från straff.

Vänliga hälsningar, Paulus

Jag tror att vi behöver Den helige Ande för att kunna bli frälsta. Jag tror inte att vi blir döpta i Anden innan frälsningen - eller att vi är pånyttfödda innan frälsningen - men Anden kan ändå påverka och leda människor.

Om jag hade varit Kalvinist, hade jag sagt ett absolut ”ja” på den frågan – men jag är inte helt kalvinist.

Det finns olika grad av nåd (eftersom nåd per definition inte måste vara lik för alla), och om Gud vill leda en person till frälsning är det mycket som ska till – inte minst erfarenheter. En person som har varit medveten om sin synd i flera år innan han eller hon blir frälst, har upplevt Anden – eftersom det är Anden som överbevisar om synd.

Om en person blir frälst, kan man vara övertygad om att Gud har varit involverad i det mesta som sker i livet.

Vänliga hälsningar, Paulus

Först vill jag bara säga att evangelisten Johannes skriver på ett sätt som är väldigt svårt att greppa vid första läsning. Han säger till synes motsägelsefulla saker, gör små ordlekar, vänder på begreppen och liknande. Det är inte för att förvirra, men för att man ska stanna till, gå tillbaka i texten, tänka till en extra gång och finna balansen i texten. Det gäller för fler bibelböcker – det är ting man ska kontemplera hela livet. Jag säger det bara för att du inte ska bli bekymrad för att du inte förstår allt med en gång. Det hade blivit ett tråkigt kristen-liv om allt var glasklart vid första blick. Så här börjar sammanhanget i Johannes:

”Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.” (Johannes 5:24)

Om man ser på den här versen isolerat, så verkar det som att skillnaden mellan död och liv är om man 1) Hör Jesu ord, och 2) Tror på Fadern. Det känns som klassisk försonings-teologi. Vi ska lyssna på evangeliet och tro på Gud.

Men ordet tro har att göra med så mycket mer än att bara tro på de rätta sakerna. Det grekiska ordet pistis innebär mer än att mena att saker är sanna (som i ”Jag tror att Gud existerar”). Det betyder också att lita på någon helt och fullt, och att vara trogen mot någon (som i ett äktenskap, eller en tjänare i förhållande till en kung). Alla de delarna finns i pistis. Tro är alltså att hålla Bibelns undervisning om Gud för sann, att lita helt och fullt på Gud och att ge sin trohet till Gud, som brud till brudgum eller medborgare till en kung.

Detta klarar vi naturligtvis inte i oss själva. Det är därför Johannes 6 säger:

”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. ” (Johannes 6:44)

Vi behöver alltså Faderns dragningskraft för att kunna komma till Jesus. Men alla de som Fadern drar, dem tar Sonen emot:

”Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort.” (Johannes 6:37)

Denna vers ger frälsningsvisshet – alltså den säger att vi kan vara säkra på vår frälsning, eftersom Jesus inte visar bort någon.

Det låter bra. Men så kommer vi till verserna om att vara ond eller god, och att det är de goda som ska uppstå – och det verkar motsägelsefullt. Men det är lite som att prata om ett träd och frukten på trädet. Man kan å ena sidan säga att det inte är frukten som gör trädet till ett träd – ett äppelträd utan frukt på, är ändå ett äppelträd. Men samtidigt kan man fråga sig om ett träd som aldrig bär frukt verkligen lever. Frukten, eller avsaknaden av frukt, säger oss om det verkligen är ett äppelträd.

Så är det också med tron på Gud. Om man svär sin trohet till Jesus, lever med honom som Herre och har sitt hopp i det eviga livet – så är man frälst. Det har alltså ingenting med gärningar att göra. Men samtidigt kan man inte ha Jesus som Herre, utan att det betyder någonting. Man blir Jesu efterföljare i ord och gärning. Det är, om du vill, Andens frukt. Kärlek tar sig alltid uttryck i gärning. Det är inte gärningen som frälser – men frälsningen resulterar i gärningar.

Jag tror att problemet vi har med gärningar kopplade till vår frälsning, är att vi har misstolkat aposteln Paulus. I Paulus’ brev ställer han ofta en motsats mellan tro och gärningar. Han säger att vi är frälsta av tro, och inte på grund av något vi har gjort. Då måste vi först fråga oss vad han menar med gärningar. Det finns ingenting vi kan göra som kan förtjäna frälsning. Därför måste Gud rättfärdiggöra syndare:

”Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet. Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. Salig är den som Herren inte tillräknar synd.” (Rom 4:6-8)

Gud förklarar ogudaktiga rättfärdiga. Det är så kontraintuitivt att när mormonernas ledare Joseph Smith gjorde sin Bibel, hade han med Romarbrevet, men ändrade på den här versen, så den säger ”som inte förklarar den ogudaktige rättfärdig”. Men problemet är att om inte Gud förklarar den ogudaktige rättfärdig, så blir ingen av oss frälst.

Så Paulus säger att ingen blir rättfärdig av sina gärningar. Men samtidigt förväntar han sig att de som tror, ska älska Gud – och att de som älskar Gud ska älska sin nästa. ”Goda gärningar” är alltså inte en bonus som är bra att ha. Vi är frälsta för att vi ska göra gott:

”Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem.” (Efeserbrevet 2:10)

Vi är skapade till goda gärningar. Eller, med andra ord: Vi är frälsta för att sprida Jesus-riket över hela världen. Ett rike med kärlek till nästan, som Jesus menar är främlingen, den hemlöse, föräldralöse, handikappade, hatade, sociala ”utbölingar” osv. Utan gärningar blir tron tom, falsk och meningslös.

Vänliga hälsningar, Paulus

Det har ofta sagts att Jakob och Paulus var oeniga i frågan om tro och gärningar. Paulus säger ”Tro, inte gärningar” medan Jakob säger ”Man måste ha gärningar, annars har man inte tro”. Men det hela handlar om en missförståelse från de som läser texten. Det ena handlar om hur vi blir rättfärdiga inför Gud, och det andra vilka konsekvenser den rättfärdigheten får.

Om man har ett tåg som man ska flytta på, så måste man ha ett lok. Utan lok, ingen rörelse. Det är det Paulus säger: Utan tro, ingen rättfärdighet.

Men om någon säger att de har ett lok, men inte kan få tåget ur fläcken, så måste vi nog säga att de inte har något lok. Det är det Jakob säger: ”Du säger att du har tro, men det får inga konsekvenser”

Tåget rör sig inte. Det säger mig att det inte finns något lok. Men om man säger att man kan putta tåget själv, så säger både Paulus och Jakob: ”Det går inte”. När vi litar helt på Gud, så är det kraften i våra liv, och inte våra egna gärningar. Men om det inte finns någon kraft i våra liv, så tyder det på att vi inte litar på Gud.

Vänliga hälsningar, Paulus

Texten säger alltså: ”Ni ska veta att ingen som är sexuellt omoralisk, oren eller girig, alltså en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike.” (Efeserbrevet 5:5)

Självklart är vi alla affekterade av synden – helgelsen är ett pågående verk – men eftersom de andra tingen som nämns handlar om en livsstil och pågående form av synd, så tror jag att det handlar om mer än att bara vara snål – det handlar om att inte vara berörd av Jesu utgivande kärlek. Det är allvarligt för oss kristna att vi förstår att det inte bara handlar om att bekänna en tro på Jesus, utan att det också ska få konsekvenser för våra liv. Man ska inte ta lätt på egoism och girighet, för det är likställt med avgudadyrkan i texten – men samtidigt vet vi att vi inte är perfekta än. Det kristna livet är en process där vi inte ursäktar synden med sånt som ”alla syndar ju” eller ”ingen är perfekt”, utan istället tar upp kampen mot det som skiljer oss från Gud.

Vänliga hälsningar, Paulus

Om man ser på verserna du citerade, så ser man att det är en varning mot att gå ut från relationen med Kristus och församlingen. Låt oss läsa hela sammanhanget:

”Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. För om vi fortsätter att synda med vett och vilja efter att ha fått kunskap om sanningen, då finns det inte längre något offer för synderna, utan bara en fruktansvärd väntan på domen och en rasande eld som ska förtära motståndarna. Den som förkastar Mose lag ska utan förbarmande dö om två eller tre vittnar mot honom. Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som trampar på Guds Son, föraktar det förbundsblod som har helgat honom, och som kränker nådens Ande?” (Hebreerbrevet 10:25-29)

Tanken är alltså inte att för den som syndar med vett och vilja så finns ingen väg tillbaka till Gud, men att för den som inte vill ha något med Jesu blod att göra, så finns det inget annat offer för synder som kan förlåta dem. Det som var situationen för de som tog emot Hebreerbrevet var att de tänkte gå tillbaka till den judiska livsstilen, där man offrade djur för sina synder, och strunta i Jesus. Men författaren säger att det inte går. Utan Jesus finns ingen förlåtelse.

Vänliga hälsningar, Paulus

Tack för din fråga. Det är inte så ofta jag får bibelfrågor om något jag aldrig har tänkt på – men det här var ett sådant tillfälle, och jag är alltid glad över att få fundera på sånt som jag inte har reflekterat över tidigare.

Josias reform av gudstjänsten i templet i Jerusalem var omfattande, och även om hans farfar Manasse under en period också gjorde en del reformer, så hade tempelgudstjänsten varit dåligt behandlad i flera hundra år. Mycket hade hänt sedan Salomo invigde templet.

Det hade bland annat placerats avgudastatyer i och runt templet – någonting som profeterna påpekade och varnade för. Så, vad hade hänt med arken som gjorde att de var tvungna att sätta in den i det allra heligaste? Det finns olika teorier:

1. Arken hade tagits bort för att göra plats för en avgudabild. Kung Manasse satte in en avgudabild i templet, men tog senare bort den – men hans son Amon beskrivs som en som gjorde det som var ont ”i Herrens ögon”, och kan antas ha flyttat på arken.

2. Arken kan också ha tagits bort av gudfruktiga präster som var oroade för vad som skedde med templet under kung Amon. I så fall flyttade de den för att inte den heligaste artefakten i templet skulle skadas eller orenas.

3. Den mest troliga förklaringen är nog följande: Josias reform innebar bland annat att de gjorde omfattande restaureringsarbeten i templet. I förbindelse med det, tog man ut arken för att ingen skulle se eller komma i närheten av den. Det verkar som att prästerna under den tiden bar arken på sina axlar, eftersom det inte var någon helig mark att placera den på, och därför uppmanar kungen dem att sätta tillbaka arken så att de inte behöver bära den längre än nödvändigt.

Jag hoppas att detta svar är till hjälp för dig. Om något är oklart får du gärna återkomma.

Med vänlig hälsning Paulus Eliasson

Det finns två huvudteorier om hur man ska förstå uttrycket ”Guds avbild”. Den första är att vi har förmågor som annars bara finns hos Gud. Kreativitet, och förmågan att älska och resonera, osv. Den andra tolkningen går ut på att en avbild är en representant för någon; och i den förståelsen är människor Guds representanter på jorden, som på hans uppdrag ska fylla jorden med hans utgivande kärlek.

Jag lutar nog mest åt den andra tolkningen av vad det betyder att vara ”i Guds avbild”. Detta uttryck finner vi i skapelseberättelsen i 1 Mosebok kapitel 1. Då Gud skapade människan, skapade han både mannen och kvinnan ”i sin avbild”. För en jude under antiken var detta en ganska klar parallell till något som ofta skedde när en kung erövrade ett land. Då satte man nämligen ofta upp statyer (på hebreiska samma ord som ”bild” eller ”avbild”) på kungen i det landet, för att påminna om vem som härskade och vems lagar som gällde. Så när Gud skapar människan i sin avbild, så är tanken att de ska representera honom och hans personlighet på jorden. Människan skulle föröka sig och uppfylla hela jorden, alltså se till att det finns en Guds representant överallt.

En annan viktig aspekt på Bibelns undervisning om människan som Guds avbild, handlar om vilket inneboende värde en sådan sanning ger oss. Om vi alla är skapade i Guds avbild, så ger det ett objektivt incitament till respekt för andra människor. Detta säger Jakob (Jesu halvbror) i sitt brev som finns i Nya testamentet, där han varnar sina läsare för att använda sin mun i ondskans tjänst:

”Men tungan kan ingen människa tämja, den är ostyrig och ond och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människor som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder.” (Jakob 3:8-10)

Anledningen att vi inte kan förbanna varandra – alltså önska varandra illa – är att vi alla är skapade i Guds avbild.

Vänliga hälsningar, Paulus

Å ena sidan har inget av Guds bud försvunnit från Guds ord – och Guds ord är alltid gällande. Därför är en kristen livsstil att hålla alla Guds bud, för buden uppenbarar för oss Guds vilja. Men å andra sidan är det många bud som gavs för situationer som inte längre är aktuella för oss, och andra som får en förnyad och djupare innebörd efter Jesu uppståndelse.

När Jesus fick frågan om det största budet, så citerade han två budord som han ställde vid sidan av varandra: ”… du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft.” (5 Mosebok 6:5) och ”… du ska älska din nästa som dig själv.” (4. Mosebok 19:18). Lagen tar utgångspunkt i det dubbla kärleksbudet, och ska förstås i ljus av det.

Detta ”dubbelbud” är all gudomlig lags grund, och appliceras sedan på många olika situationer. Men många av de situationerna är inte längre aktuella; till exempel har vi inte längre judarnas tempeltjänst – vilket gör att de ceremoniella lagarna blir inaktuella. Det betyder inte att de inte reflekterar Guds vilja, men att vi inte längre har eller behöver ett tempel där de kan praktiseras. Det finns också lagar som var identitetsmarkörer för Israels folk – såsom omskärelse, lagen om ren och oren mat, och buden om högtider och sabbat – som Jesus och apostlarna menade inte var nödvändiga för icke-judar att hålla.

Ett exempel på hur apostlarna applicerade lagens principer på sin situation, finner vi i 1 Korintierbrevet kapitel 9, där Paulus argumenterar runt huruvida apostlar har rätt att kräva lön för sitt arbete, och han citerar då 5. Mosebok 25:4: ”Det står skrivet i Mose lag: Du ska inte binda för munnen på oxen som tröskar. Är det oxarna Gud bekymrar sig om? Säger han det inte snarare för vår skull? Jo, för vår skull blev det skrivet att den som plöjer och den som tröskar ska göra det i hopp om att få sin del.” (1 Korinterbrevet 9:9-10)

Paulus tar alltså en lag som handlade om oxar, och hämtar från den en generell princip om att en arbetare är värd sin lön – och applicerar den så på sin aktuella situation. Och det kan vara värt att tänka på när man möter lagar i Bibeln som för oss verkar både märkliga och inaktuella. Fråga dig själv: ”Varför skrevs den här lagen till Israel på den tiden? Vilken grundläggande princip ligger bakom lagen? Hur kan denna principen appliceras på mitt liv?”

Vänliga hälsningar, Paulus

Gud sa detta till Hesekiel, och inte till oss – så i den betydelsen gäller inte den texten oss, för den är inte skriven till oss. Däremot är den skriven för oss, alltså som en berättelse om hur Guds vilja tog sig uttryck när han talade med Hesekiel; och eftersom Gud är den samme i dag så kan man lära sig om Gud och hans vilja genom texten.

Man kan inte läsa ett bibelord, och säga ”Det här är Guds ord till mig”, med mindre det uttryckligen är riktat till alla människor. I stället läser man en text och ställer sig följande frågor:

1. Vem skrev detta, och till vem?
2. Hur uttrycks Guds vilja till mottagaren?
3. Vilka generella principer kan vi lära oss om Gud och hans vilja genom detta?
4. Hur kan det appliceras på mitt liv?

Det kan låta som en omväg, men är väldigt viktigt. Texten i Hesekiel är Gud som talar till Hesekiel. Precis som Hesekiel 3:22 inte säger att alla som vill höra Gud tala måste gå ut på en slätt, så gör vi fel om vi applicerar texter direkt på oss.

Med det sagt, så har den här texten något allvarligt att säga om Guds karaktär. Hesekiel var en bortförd fånge i Babylon, och Gud började tala till honom om att förkunna Guds ord till sina medfångar. Hesekiel upplevde dock att han sällan blev tagen på allvar, och att folk mest lyssnade på honom som förströelse. Detta, och säkert andra faktorer, gjorde att Hesekiel var motvillig mot att tala Guds ord. Man blir sällan populär om man är Guds talrör, och det blev inte heller Hesekiel.

Därför kommer Gud med denna varning: Han hade utvalt Hesekiel, för att Gud skulle kunna kommunicera med syndare som han önskade skulle komma tillbaka till Guds väg. Om Hesekiel valde att ignorera när Gud önskade varna sitt folk, så var det kärlekslöst och i förakt mot både Gud och människor som han gjorde det.

Hur är denna text aktuell för oss? Jo, den lär oss att Gud älskar syndare och vill att de ska hamna rätt i livet. Den lär oss också att Gud använder mänskliga representanter för att tala till dem han älskar. Den säger också att medveten ovilja att tala Guds ord är ett uttryck för hat mot sina medmänniskor och förakt för Gud.

Hur kan då texten appliceras på vår situation? I Apostlagärningarna (de texter som är nämnda i frågan) används uttrycket om att vara skyldig till någons blod – taget från Hesekiel – i situationer då apostlarna menade att de hade förmedlat evangeliet efter bästa förmåga i förhållande till det uppdrag de menade sig ha från Gud; då var de inte skyldiga i någons blod. Som troende av idag är vi i en liknande situation. Gud kallar oss att vara hans vittnen på jorden, och att vara trofasta i det uppdrag vi har fått. Att sätta sin egen bekvämlighet och popularitet över Guds nöd för människors frälsning, är inte att uttrycka Guds kärlek på jorden. Därför tror jag att det är helt naturligt för en kristen att förmedla den kärlek man själv har fått uppleva – genom ord och gärning.

När det gäller ”straffet” för att inte utföra det som Gud har satt oss till att göra, så tror jag att man både ska ta den frågan allvarligt, och samtidigt avvägt. Man kan inte drabbas av panik för att man inte vågade predika på bussen på vägen hem från jobbet, eller inte använde all sin vakna tid för att ringa vänner och varna dem för syndens konsekvenser; det blir onaturligt, kontraproduktivt och ångestskapande. Å andra sidan borde varje troende ta Guds kärlek till våra medmänniskor på högsta allvar, och seriöst fråga oss själva hur vi kan uttrycka den och vittna om den på bästa sätt.

Vänliga hälsningar, Paulus

Det gäller dem som genom tro på Jesus har tagit emot Den Helige Ande.

Båda texterna i Hesekiel handlar om löftet till judarna om att få komma tillbaka till sitt land, Israel, efter exilen i Babylon. Detta blev delvis uppfyllt då perserkungen Kyros tillät judarna att vända tillbaka till Israel, ca år 539 f.Kr. Problemet som man upplevde då man kom tillbaka till Israel, var att man inte sökte Gud av hela sitt hjärta – man var helt enkelt samma folk som hade blivit straffade med exil 70 år tidigare. Därför talar profeterna under denna tid om att Gud själv ska besöka sitt folk, och att han ska rena dem som kommer till honom. Detta skedde då Jesus kom till jorden, över 500 år senare. Han uppfyllde Guds löfte genom att erbjuda en fullkomlig rening från deras synd, då han själv bar folkets synd då han dog för dem. Denna rening från synd och försoning med Gud har i Guds nåd också nått icke-judar, och reningen erbjuds till alla som sätter sin tro till honom.

Att löftet inte gäller alla människor, är klart från texten i Hesekiel 11:21: ”Men då det gäller dem som vandrar efter sina hjärtans vidrigheter och följer sina avskyvärda avgudar, ska jag låta det de gjort komma över deras huvuden, säger Herren Gud.” Det finns alltså ett val att göra för var och en – antingen tar man i tro och tillit emot den rening från synd och den nya naturen som Gud erbjuder i sin son Jesus Kristus, eller så får man själv uppleva konsekvenserna av sin egen synd mot Gud och människor.

Vänliga hälsningar, Paulus

Många kristna - och kanske framför allt icke kristna som menar sig veta någonting om kristendom - har en ganska förenklad syn på vad Bibeln lär om livet efter detta. Vi tänker oss att det finns en himmel, och dit kommer de som är goda - och så finns det ett helvete, och dit kommer de onda. Riktigt så enkel är inte Bibelns undervisning.

Något som är starkt i fokus i Nya Testamentet, och framför allt i Johannes evangelium, är "det eviga livet", alltså livet som Gud ger till dem som tror på hans Son, och som varar bortom döden. Det talas om en uppståndelse som de som ger sina liv till Jesus ska få uppleva. Ibland beskrivs det som ett paradis, och ibland talas det om ”Abrahams sköte” eller liknande.

Aposteln Petrus säger att vi väntar på ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.” (2 Petrus 3:13). Johannes uttrycker sig på ett liknande sätt i Uppenbarelseboken. Så den stereotypa synen att vi ska bort från jorden för att vara i himmelen är inte 100% biblisk – det är nog mer rätt att säga att himmelen och jorden ska förvandlas, och att vi ska leva i en värld där himmelen och jorden möts. Johannes säger i Uppenbarelseboken följande: ”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: "Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem.” (Uppenbarelseboken 21:2-3)

Den här texten verkar inte säga att vi ska till himmelen, men att himmelen ska invadera jorden – och att Gud ska bo ibland oss.

Men allt det jag har talat om nu, handlar om vad som ska ske efter att Jesus har kommit tillbaka till jorden, och de döda har uppstått. Din fråga var egentligen vad som händer just när man dör – och där är Bibeln inte lika mångordig. Men det finns en text som indikerar vad som händer när vi dör, och det är när aposteln Paulus talar om att han inte vet om det är bäst att han lever kvar på jorden där han lider så mycket, eller att han dör:

”Jag dras åt båda håll. Jag har en längtan att bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det mer nödvändigt att jag får leva kvar här i kroppen.” (Filipperbrevet 1:23-24)

Här säger Paulus att om han skulle dö, så skulle han ”vara hos Kristus”. Något liknande säger han till församlingen i Korint:

”Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.” (2 Korinterbrevet 5:8)

Här säger Paulus att det att den som flyttar från kroppen (dör) får vara hemma hos Herren. Jag tror att man kan sluta sig till, från dessa och liknande bibelord, att när en troende dör, så går man för att vara hos Jesus – utan sin kropp, men i ett medvetet tillstånd – och så är man i Jesu gemenskap till uppståndelsens dag. Då återförenas man med sin kropp, som förhärligas och blir lik Jesu uppståndelsekropp.

Det finns absolut en rang bland de andliga väsenden som finns i himlarna (änglar, ärkeänglar, keruber, serafer osv). Men som jag förstod din fråga så undrar du om det finns en rang bland de frälsta som kommer till den nya himmelen och jorden.

Jag tror att man ska gå lite varsamt när man svarar på det, och det beror på vår syn på rang och storhet. Jesus talade flera gånger om att vara stor i Guds rike (eller himmelriket), men han sa alltid att vägen till storhet gick genom ödmjukhet och tjänande. Därför är det nog svårt att säga att det finns olika klasser eller ranger i himmelen – för storhet kommer genom ödmjukhet, och ingen som hävdar eller lever på sin rang är ödmjuk.

Aposteln Paulus säger att man ska sätta andra högre än sig själv (Filipperbrevet 2:3), och även om det sammanhanget inte handlar om evigheten, så är det en princip i Guds rike att ödmjukhet leder till upphöjelse och att högmod går före fall.

Jag tror att i evighetens rike så ska vi sätta pris på varandra som Guds avbild, och visa ära till de som tjänade Gud och ärade honom som tiggare, hemlösa, martyrer, föräldralösa, aborterade, hatade osv. Jag tvivlar på att det är en rangordning i klassisk betydelse, där vissa ”superkristna” har en högre och förnämare position än andra – men jag tror att de som har förnedrats här i världen, ska ges ära i den kommande.

Man kan säga som såhär: Om vårt mål är att få högre rang i himmelen, så har vi fel mål. Men det är sant att om vi tjänar och älskar Gud och vår nästa i ödmjukhet och om vi bär vårt kors i efterföljelse, så ska vi få den lön som Gud anser att vi ska ha.

Det första man ska veta om de så kallade Apokryferna är att det är skillnad mellan de judiska skrifterna (ibland kallade Deuterokanon) som uppstod mellan 300- och 100-talet f.Kr. och de skrifter som uppstod i kölvattnet från den tidiga församlingen. Båda kallas apokryfer, men de är väldigt olika.

Deuterokanon är judiska skrifter som finns bevarade på grekiska, och som judarna inte menade hade profetisk auktoritet, men samtidigt ansågs vara värda att läsa. Där finns historia, visdomslitteratur och apokalyptisk litteratur. Dessa böcker är viktiga för att förstå judendomen mellan de sista profeterna och Jesu tid, men de har inte samma auktoritet som de hebreiska skrifterna.

De apokryfiska skrifterna som uppstod från 150- till 500-talet e.Kr. är en helt annan sak. Det handlar om pseudo-kristna skrifter, ofta med tvivelaktig teologi. Man satte ofta en apostels namn på skrifterna, för att ge dem legitimitet, men ingen seriös bibelforskare per idag tror att någon av dem är skriven av Jesu närmaste.

Så man borde absolut läsa apokryferna – men man ska vara medveten om att de inte har Bibelns av Gud inspirerade status.

Vänliga hälsningar, Paulus