Efter fyra års universitetsstudier hade Peter ännu inte hittat svaret på de existentiella frågorna. Men en dag förändrades allt.
Våren 1995 blev jag klar med fyra års högskolestudier. På examenspappret stod det ”fil. Kand från Kulturvetarlinjen.” Jag hade studerat vid Örebro och Göteborgs Universitet. Mitt huvudämne var litteraturvetenskap, annat jag hade läst var filosofiska och kulturvetenskapliga ämnen, filmvetenskap och språk.
Mitt liv i övrigt var inget speciellt, inte särskilt svårt, bara som de flesta vid den åldern som inte har egen familj. Festade en hel del, särskilt sommartid var det mycket krogbesök. Sista två åren blev det lite väl mycket, men fortfarande inte så mycket att det blev ett problem – men väl om jag fortsatt några år till hade jag troligen blivit alkoholist. Jag levde ett ungkarlsliv med allt vad det innebar av struliga förhållanden. Jag var en ganska så vanlig hednisk syndare, egoistisk som de flesta, kunde behandla andra själviskt och utan hänsyn, förtalade lite lagom sådär som de flesta gör, ljög då nöden så krävde, också vidare.
”Visst tyckte jag att de kristna var underliga och kanske lite bakom flötet, och jag kunde argumentera emot dem. Men det märkliga var att deras ord fastnade i mig.”
Nåväl, jag hade fått kristna bekanta, eftersom jag flyttat runt en hel del så hade jag inte naturligt en massa vänner annat än i studievärlden. I hemstaden Borås var det faktiskt väldigt svårt att få kamrater. Jag umgicks med en barndomsvän som jag festade mycket med, och tillsammans med grabbgänget han umgicks med. Därför var det tacksamt för mig att finna dessa kristna bekanta, de var liksom mer nyttiga för hälsan. Superi och festande bryter faktiskt ner hälsan fysiskt och psykiskt.
Hur kunde jag med att umgås med sådana där ”kristna”? Ja, jag hade alltid sedan barnsben haft viss respekt för kyrkan, detta trots att jag kom från ett arbetarhem med socialistiska värderingar där Gud, Jesus och Evangelium aldrig kom på tal. Visst tyckte jag att de kristna var underliga och kanske lite bakom flötet, och jag kunde argumentera emot dem. Men det märkliga var att deras ord fastnade i mig. De var sådana där radikala kristna som vittnade rakt och kraftfullt om Jesus, att Han dött för mig, att Han tog och sonade mina synder på korset av kärlek till mig. De talade om att få frid med Gud, att komma in i gemenskap med levande Gud. Det var Himmel eller Helvete och hela Evangeliet rakt på sak, liksom. Det blev stunder jag oförklarligt nog blev oproffsigt arg och rent av rasande, men orden de sade fortsatte verka på mig även då jag inte umgicks med dem. Faktiskt så väcktes mitt samvete för allra första gången, och det blev en inre kamp där jag i tankarna försökte försvara mig och mitt syndiga liv. Jag tänkte ofta: ”Jag är väl ändå ingen Hitler, jag är ganska bra ändå, om Gud finns så accepterar Han mig som jag är”, och dylika formuleringar.
”Allt detta utmanade min rationella hjärna. Plötsligt började jag inse att det kanske måste finnas något större än min eller någon annan människas hjärna och förstånd.”
Sommaren -95 dog en nära släkting till mig och jag åkte till begravningen i norra Finland. Släktingen som dog hade varit varmt troende och själva begravningen var mycket underlig. Vi var fyra män som bar ut kistan och alla var i svår sorg. Hon var väldigt omtyckt och älskad. Då kom plötsligt en mäktig himmelsk närvaro över platsen, vilket gjorde mig glad på något oförklarligt vis. Allt detta utmanade min rationella hjärna. Plötsligt började jag inse att det kanske måste finnas något större än min eller någon annan människas hjärna och förstånd.
Jag hade ju faktiskt, efter fyra års studier inom humaniora, förstått att de existentiella frågor jag hade innan jag började studera inte fått sina svar, tvärtom. Inga egentliga svar fanns helt enkelt, bara en massa sinsemellan motstridiga teorier och idéer. Allmänheten och folk i gemen har sådant förtroende för de så kallade intellektuellas förstånd, utan att veta att dessa intellektuella faktiskt är ännu större frågetecken än de själva. De som är självsäkra och menar sig veta saker och ting inom det intellektuella lägret är de verkliga dårfinkarna. Ändå visste jag inom mig att det ändå måste finnas absolut sanning angående det mänskliga livet eftersom naturen, mikro och makrokosmos uppvisade ordning och handfast sanningsenlig fakta, och dessutom alltid orsak och verkan. Att tro på slumpen eller ödet är bara att likt strutsen stoppa huvudet i sanden. Den så kallade relativismen som en del vill avfärda nästan allt med, är verkligen ett intellektets kollaps – egentligen en feg kapitulation och slapp resignation av sökandet efter sanningsenliga svar. Evolutionsläran var för mig inte heller något tillfredsställande, den var en teori och inte vetenskapligt bevisad fakta.
Personligt möte med Gud
Efter hemkomsten var jag ensam hemma sent en kväll. Jag läste i en kristen bok som beskrev lite allmänna saker som hör till det kristna livet. Jag var fortfarande motsträvig gentemot kristen tro, men jag märkte att jag inte kunde stå emot att läsa och höra om det. När jag så läste i boken dök plötsligt berättelsen om Jesu verk på korset upp. Författaren beskrev mycket enkelt och kortfattat att Jesus dog för mina synder och att jag var försonad med Gud genom Jesus död på korset. Det stod att Jesus bokstavligen tog Mina synder på sig och led straffet för dem – alltså i mitt ställe.
Det var detta som bara slog ner i mig med full kraft. Jag hade aldrig tidigare sett eller förstått detta, intellektuell som jag var, men nu så var det liksom som en uppenbarelse. Detta blev plötsligt logiskt för mig: Om vi begår brott i samhället så ställs vi inför rätta i en domstol, vi döms till ett straff, som en konsekvens av våra brott. Det är så samhället bevaras med dess värderingar om rätt och fel eller om gott och ont. Men, Gud har ju skapat all rättvisa, Han är själva fundamentet, grunden och garanten för rättvisa, sanning och det som är rätt och riktigt.
”Mitt inre hade varit ett mörkt, ensamt och tomt rum, men nu var det strålande ljust och varmt. Jag uppfylldes av Guds kärlek och närvaro, och Jesu kärlek omslöt hela mitt väsen som en varm filt.”
Jag förstod att det måste bli en domstol inför Gud för oss alla, en räkenskapens dag. Och Guds moral och etik, som till exempel de tio budorden talar om, säger mig att jag är skyldig. Jag har ljugit, stulit, förtalat, varit elak och framförallt självisk och kärlekslös. Inget sådant beteende kan finnas i den fullkomliga Himlen. Jag hade absolut inget i Himlen att göra, jag var inte berättigad att få komma dit. Men här stod i boken att Jesus, som levde ett fullkomligt liv utan synd, ja, att Han tog mina synder på sig. Han tog mitt straff för mina brott och synder på sig istället för mig…
Istället för mig.
Och detta var alltså Guds enorma Kärlek: Att Jesus gjorde detta just för mig.
Jag insåg att Gud älskade mig så mycket att Han valde att själv lida och dö på ett kors för min skull, så att jag inte behövde bli dömd och gå evigt förlorad utan istället bli förlåten, frikänd och benådad på denna Räkenskapens dag.
Jag var fortfarande rationell och ville ha bevis, men med den skillnaden att mitt hjärta nu var vidöppet för Gud. På något vis upplevde jag inom mig att om jag överlåter mitt liv till Gud så dör jag – det vill säga den ”gamle” Peter dör och något nytt tar vid. Vad för något ”nytt” visste jag ju inte, det var som att kasta sig ut över ett stup. Det var allt eller inget, det fick bära eller brista.
Till saken hör att jag hade haft en återkommande dröm i flera år, att ”jag skulle dö vid 30 års ålder”.
Jag var 30 år där och då.
Jag böjde mig ner där i min lilla etta i Borås och såg ut genom fönstret mot natthimlen. Jag vrålade rätt ut som en galning:
”Gud, om du finns, visa det för mig nu!”
Det som då omedelbart därefter hände, var att Gud kom till mig. Han verkligen slog ner med full kraft in i mitt innersta, och jag förnam och upplevde Jesus väldigt påtagligt. Mitt inre hade varit ett mörkt, ensamt och tomt rum, men nu var det strålande ljust och varmt. Jag uppfylldes av Guds kärlek och närvaro och Jesu kärlek omslöt hela mitt väsen som en varm filt. Detta var några sekunder av – som jag kom att förstå senare – Guds härlighets och helighets närvaro. Faktiskt så blev hela lägenheten strålande vit, Gud var på besök hos mig. Genast tog jag fram en kristen traktat som jag hade tillgänglig. Där fanns en frälsningsbön och den läste jag högt till Gud gång på gång medan tårarna aldrig slutade flöda. Jag var från den stunden frälst och hade tagit emot Jesus i mitt liv.
Ett förändrat liv
Dagarna som följde efter denna andliga upplevelse var helt enorma. Allt – naturen, omgivningen och tillvaron i sig hade fått färg. Det andliga påverkade också själ och kropp vilket gav hela mitt väsen ett välmående från Gud; en frid och glädje som aldrig verkade ta slut. Jag ville helst vara ensam med Jesus alldeles i början, vi hade det så underbart tillsammans. Det var en andlig Gudsgemenskap som var långt mer än jag kunnat föreställa mig, det var att leva på högsta tänkbara nivå och att befinna sig i själva tillvarons mening och syfte. Det var att umgås med levande Gud – med Gud själv. Det var också att äntligen komma Hem, liksom i hamn. Jag upptäckte att i Guds närvaro så var jag fullständigt tillfreds, det enda jag ville ha mer av, ja, det var att komma Herren Jesus närmare och att få umgås mer med Honom. Jag upplevde mig verkligen älskad och accepterad av Gud.
”Det var en andlig Gudsgemenskap som var långt mer än jag kunnat föreställa mig, det var att leva på högsta tänkbara nivå och att befinna sig i själva tillvarons mening och syfte. Det var att umgås med levande Gud – med Gud själv.”
Jag hade en Bibel hemma och det enda ställe jag visste om var Psalm 23:
”En psalm av David.
Herren är min herde,
mig ska inget fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten
där jag finner ro.
Han ger liv åt min själ,
han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull.
Även om jag vandrar
i dödsskuggans dal
fruktar jag inget ont,
för du är med mig.
Din käpp och stav,
de tröstar mig.
Du dukar för mig ett bord
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.
Ja, godhet och nåd ska följa mig
i alla mina livsdagar,
och jag ska bo i Herrens hus
för alltid.”
Det försökte jag läsa, men jag kom inte längre än några rader innan jag storgrät. Det var sådan Andens kraft som kom över mig i bibelläsningen. Tidigare hade jag kikat lite i Bibeln utan att förstå något, men nu så var bibelorden levande och fullt av ”uppenbarelse”, insikter och visdom.
Under två veckors tid kunde jag förnimma, uppleva och liksom ”se” med min inre syn hur Jesus hängde på korset, där Han sade till mig: ”Peter, Jag dog för dig, Jag älskar dig, du är förlåten och fri”. Jag grät mycket under dessa veckor, och största orsaken var av tacksamhet till Jesus. Jag grät också för att Jesus som var så oskyldig, ren och fullkomlig hade behövt lida och dö för mig.
Ni ska veta att det fanns stunder alldeles i början av denna tid då jag upplevde mig vara jordens största smutsfläck. Fast jag var en genomsnittlig syndare så upplevde jag mig ändå som den värste syndaren av dem alla, värre än Hitler med flera. Men i sådana stunder fick jag förnimma Jesus på korset sägandes ”Jag dog för dig, Jag älskar dig, du är Förlåten, du är Fri”. Det var en sådan oerhörd Nåd från Gud, ett sådant oerhört Offer Jesus gjorde för min skull! Jag upplevde konkret hur jag var förlåten, försonad, frikänd, ja, liksom fullständigt renad från all synd och elände som jag burit på under mina tidigare 30 år.
Några veckor senare döptes jag i Korskyrkan i Borås. Jag lärde mig snabbt att denna härliga Gudsgemenskap, att få uppleva Jesu närvaro, berodde på hur pass mycket jag ägnade mig åt Jesus, Bibeln, bönen, kristna möten, lovsång och tillbedjan. I synnerhet då hur pass mycket jag av hjärtat hängav mig till Herren. Dessutom dränerades och ströps denna Gudsgemenskap, som när man skruvar åt en kran, när jag råkade begå synd eller ägna mig alltför hängivet eller för mycket åt världsliga och jordiska ting. Det sistnämnda var det inte fel att göra, men det fick inte gå före Jesus och Guds rike och liksom ta för mycket utrymme vare sig i hjärtat, tankar eller tid. Men då bekände jag min synd och omvände mig av hjärtat, och den himmelska andliga strömmen kunde återigen flöda fritt i mitt innersta.
De kristna behövde aldrig jaga eller tigga för att få mig till kristna möten eller för att få mig engagerad i kristna saker, det var snarare tvärtom. Under första året av min frälsning hade jag min så kallade ”baby-period”, något nyfrälsta ofta har. Jag strulade till det emellanåt och hamnade i grövre synder. Men eftersom jag verkligen hade mött Jesus radikalt, påtagligt och mitt liv var totalt förvandlat, omvände jag mig också under stor vånda och ånger, varefter Herren mig förlät och renade. Under året hade jag fortsatt starka möten och härlig gemenskap med Gud.
Under andra året vidtog helgelsen på ett mer genomgripande sätt. De grövre synderna hade lämnats och nu började Herren verka och forma mer på djupet för att få fram en levande kristen i Herrens tjänst. Nu började den vandringen med Gud som innebar att verkligen lära känna sin Gud. Viktigaste lärdomen var att låta sig ständigt bli uppfylld av Gudsnärvaron, av Andens liv och att dagligen inta Guds levande Ord, Bibeln. Då fungerar det kristna livet. På den vandringen genom livet tillsammans med Jesus är jag än idag.
Jag ångrar inte en dag av mitt frälsta liv. Det var verkligen från död till liv – ett evigt liv…
