Treenigheten – är den biblisk?

De flesta kristna tror på treenigheten, utan att egentligen veta hur den definieras eller varför den är viktig. Vi ska därför ha en ”krasch-kurs” i treenigheten. Välkommen.

Trots att de flesta kristna tror på treenigheten, vet ett oroväckande antal väldigt lite om hur treenigheten definieras, varför den är viktig, vilka alternativ som finns, eller hur den tidiga församlingen kom att använda denna term för att tala om Guds väsen.

Vad är då treenigheten? Enkelt förklarat är läran om treenigheten två påståenden:

1. Gud är ett väsen.
2. Denne Gud existerar som tre likställda och eviga personer: Fadern, Sonen och Den Helige Ande.

Med ”väsen” menar vi vad någon är. Till exempel är jag själv en människa; det är mitt väsen (eller substans/essens). Med ”person” menar vi vem någon är, själv är jag Paulus. Jag är en person i ett väsen, medan Gud är tre personer i ett väsen – eller tre ”vem” i ett ”vad”.

Att Gud är ett väsen, betyder att det inte finns någon disharmoni mellan de tre personerna, och att deras vilja alltid är den samma. Att de är tre personer betyder att de gör olika saker. Exempelvis så är det Fadern som sänder Sonen till världen och inte omvänt. Det är Sonen och inte Anden som dör för mänsklighetens synder på korset. Och det är Anden som bevarar den troende tills Sonen ska komma tillbaka. Det är alltså ingen blandning eller förvirring mellan de tre personerna.

Samtidigt ska man inte förstå treenigheten som tre åtskilda gudar som agerar oberoende av varandra. De är ett i väsen, och därför är det bara en Gud.

Är treenigheten biblisk?

Jag har hört följande påstående: ”Ordet treenighet står inte i Bibeln, och därför är treenigheten en falsk lära!” Och det är sant – alltså att ordet inte står i Bibeln. Vill du veta ett till ord som inte står i Bibeln? ”Bibeln”. Det står inte, för att det inte behövdes som ord – ”Bibeln” är det samlande ordet vi har för alla de skrifter som är unikt inspirerade av Gud. På samma sätt är ”treenigheten” ett samlande begrepp för att systematiskt konkludera det Bibeln undervisar om Gud.

Vad säger då Bibeln om Gud? Låt oss göra några påståenden, och så stödja dem med texter som bevisar dem:

1. Den Gud som har skapat himmel och jord, är en Gud.

”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en.” (5 Mosebok 6:4)

”Så säger Herren, Israels Kung, och hans Återlösare, Herren Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste. Utom mig finns ingen Gud.” (Jesaja 44:6)

2. Fadern är Gud

”Jesus svarade: Om jag ärar mig själv är min ära ingenting värd. Det är min Far som ärar mig, han som ni kallar er Gud.” (Johannes 8:54)

3. Sonen är Gud

”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.” (Johannes 1:18)

… ”medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.” (Titus 2:13)

4. Anden är Gud

”Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.” (2 Korinterbrevet 3:17)

Fadern, Sonen och Anden är tre olika personer

”När Jesus hade sagt detta, lyfte han blicken mot himlen och bad: ”Far, stunden har kommit. Förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig.” (Johannes 17:1)
(Jesus talar till Fadern, de är alltså två olika personer)

”Han ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.” (Johannes 16:14)
(Jesus säger att Anden ska tala om honom, de är alltså två olika personer)

”Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag.” (Efeserbrevet 4:30)
(Anden är en person, som har ett känsloliv, och inte bara en kraft)

Även om treenigheten som begrepp inte nämns i Bibeln, så bekräftas allt som treenighetsläran påstår, och därför är det en biblisk lära. Dessutom nämns ofta de tre personerna i treenigheten tillsammans:

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” …
(Matteus 28:19)

”Det finns olika nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika tjänster, men Herren (Jesus) är densamme. Det finns olika kraftgärningar, men Gud (Fadern) är densamme, han som verkar allt i alla.” (1 Korinterbrevet 12:4-6)

”Vår Herre Jesu Kristi (Sonens) nåd, Guds (Faderns) kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.” 
(2 Korinterbrevet 13:13)

Treenigheten är alltså inte ett problem eller en förvanskning av bibeltexten – treenigheten är en lösning och en systematisering av Bibelns förkunnelse om vem Gud är.

”Jag har hört en bra analogi för treenigheten”

Nej, det har du antagligen inte. Du har kanske hört om vatten som kan uppträda i tre former (ånga, vatten och is), en person som kan ha tre roller (far, bror, make), tre ballonger som kan vara fyllda av samma luft, en kub som har tre dimensioner eller en firma som kan ha tre personer i samma chefsposition. Alla de analogierna är dåliga – helt enkelt för att även om de fångar en del av sanningen om treenigheten, så förvränger de andra delar, ofta så till den grad att det blir rena villoläror.

Det finns antagligen ingen bra analogi för treenigheten – och det måste det heller inte göra. Det finns ingenting som säger att Gud måste kunna förklaras med varken ett äpple eller en isbit. Det är heller inte så svårt att komma ihåg läran utan någon analogi: ”En Gud i tre personer.” That’s it.

100% Gud – 100% människa

När kristna säger att Jesus är Gud, så betyder inte det att Jesus bara är Gud. För när Jesus kom till jorden, född av Maria, så blev han människa. Det betyder att Jesus har två naturer – den gudomliga och den mänskliga. Så Jesus har, sedan befruktningen av Maria, två ”vad” i ett ”vem”. Jesus är inte halvt människa och halvt Gud (som en del mytologiska figurer ofta framställs), men är till 100% Gud och till 100% människa. Detta är egentligen inte en del av läran om treenigheten, men kallas – bara för att göra det ännu svårare – för ”den hypostatiska föreningen” (det grekiska ordet hupostasis betyder ungefär ”natur” eller ”väsen”).

Hur och när kom den tidiga församlingen att tro på treenigheten?

Vi har redan sett att de element som treenighetsläran består av förkunnas i Bibeln, så man kan säga att de tidiga apostlarna hade varit eniga i de två påståendena vi såg i början av artikeln. Samtidigt finns det en anledning till att uttrycket ”treenighet” började användas. Man ville urskilja sig från andra typer av bibeltolkningar som uppstod i början av kristenhetens historia.

Den förste vi vet om som använde just ordet ”treenighet” var Teofilos av Antiokia, som dog ca. 183-185 e.Kr. I sin skrift Autolykos definierade han treenigheten som ”Gud, hans Ord och hans Visdom” (Jesus identifieras som Ordet i Johannesevangeliet 1:1, och i tidig kristendom omtalades ibland Anden som ”Guds Visdom”).

Jesu natur och förhållande till Fadern var något som blev ivrigt diskuterat under den första församlingens tid, eftersom det uppstod sekteristiska rörelser som inte höll sig till den urkristna förståelsen av Guds natur.

Filosofier som platonismen och gnosticismen, som framhävde det andligas överlägsenhet mot det fysiska, satte sin prägel på många inom judisk och kristen tro. I gnosticismens kölvatten uppstod en lära som på slutet av 100-talet kom att kallas doketismen, som gick ut på att Jesus inte var en fysisk person, utan bara verkade som en sådan (namnet doketismen kommer från grekiskans dokein som betyder ”att verka som”). I verkligheten, sa man, var Jesus bara ett andligt väsen.

Andra, under ledning av Sabellius på början av 200-talet, hävdade att Jesus tillsammans med Fadern och Anden bara var tre olika sätt som Gud uppenbarade sig på, och att de egentligen var samma person (denna lära kallas sabellianism eller modalism efter latinets modi, som betyder ”modus”).

I början av 300-talet utkristalliserade sig en teologisk strid inom romarriket mellan dem som menade att Jesus var av samma väsen som Gud (som vi har hävdat ovan), och de som menade att Jesus var en skapelse av Gud – hans första och förnämaste skapelse, men ändå ett skapat väsen, skilt från Gud. Den senare synen kallas för arianismen, efter dess mest kände företrädare, Arius (256-336 e.Kr.).

I år 325 e.Kr. kallade kejsaren Konstantin den store (272-337 e.Kr.), den första kejsaren som bekände sig till den kristna tron, till ett koncilium i Nicaea, eftersom striden hade blivit så allvarlig att den hotade splittra kristenheten. På detta möte var nästan 300 biskopar från hela Romarriket närvarande, och de diskuterade hur man bäst skulle förstå Jesu natur. Var han av samma väsen (grekiska: homoousios) som Fadern, eller var han bara av liknande väsen (grekiska: homoioúsios) som Fadern. Även om de två orden bara hade en bokstavs skillnad, så utgjorde de en stor skillnad i hur man förstod Guds natur.

Konciliet beslutade att enas om en trosbekännelse som erkände att Sonen delar natur med Fadern. Men saken var inte avgjord så enkelt, för de som stödde Arius hade fortfarande stor makt i kristenheten. Det tog många år och flera nya koncilier innan arianismen blev en marginell företeelse.

Vanliga missförstånd

Även om man kan säga att konciliet i Nicaea fattade ett beslut om en trosbekännelse som förkunnade Jesus som ett väsen med Fadern, så är det fel att säga att det var först i år 325 som treenighetsläran blev offentlig lära i kristenheten. Det finns en konspirationsteori i vissa kretsar som framställer Nicaea som en komplott för att trumfa igenom en teologi som kristna tidigare aldrig trott på. Det är helt enkelt inte sant. Det är heller inte sant att kejsaren spelade en avgörande roll för vad utgången av mötet skulle bli. Det finns många historiska dokument som handlar om konciliet, och de bekräftar att detta är en senare tids efterhandskonstruktion.

Det är heller inte sant att den kristna församlingen innan Nicaea var ovetande om att Jesus är Gud. Detta hade varit förkunnelsen genom 300 år, men vid konciliet fick man möjlighet att specificera exakt vad man menade med detta.

En annan sak som jag hoppas att den här artikeln har rett ut, är att treenighetsläran inte lär ut att det finns tre gudar (som ibland muslimer anklagar kristna för), eller att de tre personerna är samma person (vilket naturligtvis är en logisk omöjlighet).

Konklusion

Treenighetsläran är en otroligt betydelsefull del av den kristna tron. Den är faktiskt så viktig att historiskt sett har detta varit en vattendelare mellan vad som kan kallas kristet eller inte. Det är därför som rörelser som Jehovas Vittnen och Mormonerna generellt sett inte betraktas som en del av den universella kristna församlingen.

Att förändra på undervisningen om treenigheten får konsekvenser för hur man ser på skapelsen, frälsningen och evigheten. Det får också konsekvenser för hur man tillber och lever för Gud. Det är alltså inte en teologisk petitess som man kan ha eller vara utan. Därför hoppas jag att den här artikeln har varit med på att förklara denna viktiga förståelse av Guds natur.