Missionärer i Rumänien får ett nödmeddelande från Ukraina: ”En kvinna med pojke är på väg till gränsen.” Läs om krigets hänsynslöshet ur en missionärs dagbok från ukrainska gränsen.
Foto, utom huvudbild: Paulus Eliasson.
Jag jobbar som missionär i Rumänien, i regi av en församling i Norge. Församlingen bedriver evangeliskt arbete på tre platser, och försöker också att hjälpa fattiga människor med husrum, kläder och genom ekonomiskt stöd.
Rumänien är grannland till Ukraina, och med kriget har vardagen vänds upp och ned. En dag får vi meddelande från en ukrainsk församling: ”Vi har en kvinna med en pojke som är på väg till gränsen. Kan ni ta emot dem?”
Plötsligt känns kriget väldigt nära.
Tidningarna är fulla av beskrivningar av det som händer. De talar om krig och död, svält och flykt – men också om stora insatser för människors bästa, och om gripande medmänsklighet. Jag kan vittna om att alltihop stämmer. Men något annat som är sant, men som jag inte har läst om i nyheterna, är att Gud hör bön.
Jag vill här dela med mig av krigets hänsynslöshet ur min dagbok från gränsen. Även när det ser som mörkast ut, griper Gud in.
Söndag 27 februari
Skakande bilder av människor på flykt fyller tidningarna. De första chockreaktionerna på Rysslands invasion av Ukraina har lagt sig, och folk har börjat mobilisera för att hjälpa krigets offer. Rumänien har långa gränser mot Ukraina, och vi tänker att vi kan köra mat och kläder upp till de platser där vi har sett bilder av flyktingar som korsar gränsen. Men hur? Vi hittar ännu ingen information om flyktingläger.
”Till och med polismännen blir blanka i ögonen när de pratar om flyktingarna.”
Vi lägger fram saken som böneämne i församlingen. De kristna syskonen är tydligt berörda av situationen i grannlandet, och krigets hemskheter känns väldigt nära. Efter mötet blir vi kontaktade av personer ifrån Sverige. De frågar om det finns något hjälparbete i närheten som de kan stödja ekonomiskt, och vi fortsätter att leta efter möjligheter att kunna köra varor till gränsen. Plötsligt får vi napp hos kommunen i Sighetu Marmatiei, en av gränsstäderna. De behöver allt de kan få. Flera börjar sända pengar, och snart har vi nog till att köra en transport med mat, hygien- och medicinska artiklar till den ukrainska gränsen.
Måndag 28 februari
Bilen är fylld, och vi reser norrut. Några mil från gränsen börjar vi se fler och fler bilar med ukrainska registreringsskyltar. Vi blir stoppade av polisen som frågar vad vi transporterar. Till och med polismännen blir blanka i ögonen när de pratar om flyktingarna. De skickar oss vidare med förmaningar om vart vi kan köra.
Inne i själva staden blir vi stoppade igen. Inga bilar får köra ända fram till gränsövergången, så vi parkerar och går de sista metrarna. På vägen är det ovanligt mycket folk. De kommer i grupper, med armarna fulla av väskor, påsar och nallebjörnar. Runt gränsstationen är det närmast kaos. Provisoriska tält är uppsatta, och frivilliga delar ut kaffe och smörgåsar till hundratals människor som vandrar planlöst omkring. Många är inlindade i filtar som skydd mot den iskalla vinden. Någon har satt upp en skylt där det står ”gratis transport till Cluj för två personer” (Cluj Napoca är den närmaste storstaden). Andra hjälper till med översättning.
Vi går ända fram till gränsövergången och ser folk strömma in – många till fots. En mamma kommer med ett litet barn i handen. När de kommer över till den rumänska sidan räcker en av de frivilliga en leksak till barnet, som brister ut i hjärtskärande gråt. Jag vänder mig och går, men gråtskriken följer mig.
Vi blir hänvisade till flerbrukshallen i staden, där vi kan lasta av våra saker. Många ungdomar har samlats utanför och erbjuder oss hjälp att tömma bilen. Allt bärs in i den jättestora hallen som håller på att fyllas av nödhjälpsartiklar. Mannen som organiserar det hela är väldigt ung, men vänlig och professionell.
– Jag hade aldrig trott att jag skulle uppleva det här, suckar han. Först pandemi, och nu krig.
Han berättar att en del av hjälpen delas ut vid gränsen, men det mesta sänds in i Ukraina. Det ges till Röda Korset som organiserar distributionen. Fulla av intryck reser vi hem.
Tisdag 1 mars
Flera bilder når oss via sociala medier. Maranataförsamlingen i Sverige har vänner i en församling i Irpin, en förort till Kyiv, och de delar information om en allt svårare situation.
Samma dag faller en bomb över ett av husen i Irpin. En ensamstående mor står i sin lägenhet och ser bomben träffa grannhuset. Hon ser också människor som står i kö utanför en butik bli träffade. En kvinna i kön får benet avrivet. Mamman springer längs gatan medan hon ber ”Gud, hjälp mig!”. Hon får tag i en transport och flyr ut ur staden utan att veta vart hon ska. Hon vill bara bort från raketerna.
”En bil blinkar på oss i mörkret, och kör upp vid sidan om vår bil. Mamman och barnet kommer ut. Hon kastar sig runt min hals. Plötsligt har kriget kommit väldigt nära.”
Bönesvar
Väl ute ur stan visar det sig att bilen hon sitter i nästan inte har bensin. Chauffören försöker få tag i någon annan hon kan åka med, men det går inte. De kommer längre ut på landet, men alla bensinstationerna är tomma på drivmedel, trots att det är ransonering.
Till slut visar mätaren att det är tomt, och återigen ber mamman till Gud. Förunderligt nog fortsätter bilen att rulla, kilometer för kilometer. Två mil senare kör de in vid en bensinstation. Vid det laget borde bilen ha fått motorstopp för längesedan. De frågar personalen om de har kvar någon liter bensin.
– Vi har massor, ni kan få så mycket ni vill, säger mannen på stationen.
De fyller upp, och reser vidare. Men var? Ska de till Polen, eller Rumänien? Mamman är inte säker, så innan de kommer till korsningen ber hon till Gud.
Bön om vägledning
Ungefär samtidigt närmar det sig mötestid hos oss i Rumänien. Innan mötet börjar vi prata om en liten lägenhet som vi har i en av byarna vi arbetar i. Kanske vi kan fråga om någon flykting vill komma dit? Vi skickar frågan till en vän i Maranataförsamlingen. De förmedlar kontakt med pastorn i församlingen i Irpin, och tio minuter senare får vi svar: ”Vi har en kvinna med en pojke som är på väg till gränsen. Kan ni ta emot dem?”
Fem minuter senare har vi kontakt med mamman via chattappen Viber. All kommunikation får gå via Google translate. Det är krångligt och hackigt, men fungerar någorlunda. Mamman bestämmer sig för att tacka ja till vårt erbjudande, och de svänger av mot Rumänien. Hon räknar med att vara vid gränsen nästa dag. Den kvällen går vi till sängs fulla av förundran över utvecklingen.
Onsdag 2 mars
Den rumänska församlingen i byn med den tomma lägenheten mobiliserar allt de har, och ställer upp med städning och bärhjälp. Lägenheten städas ren, kylskåpet fylls med mat, och vi bär in möbler från vårt lager som sänts från Norge.
Vi styr kosan mot ännu en gränsstad, Siret. Vi håller kontakten med mamman under hela dagen, och på kvällen är hon över gränsen. Där blir hon väl mottagen av hjälpsamma frivilliga vid gränsstationen. Vi anländer runt midnatt, och de frivilliga kör flyktingarna till en avtalad mötesplats vid en parkeringsplats.
”Men när kvällens mörker kommer blir pojken plötsligt orolig. Han undrar om det är utegångsförbud i Rumänien. Han undrar om de snart börjar skjuta.”
En bil blinkar på oss i mörkret, och kör upp vid sidan om vår bil. Mamman och barnet kommer ut. Hon kastar sig runt min hals. Plötsligt har kriget kommit väldigt nära. Pojken följer generat efter. Han stapplar in i bilen och somnar omedelbart.
Vi har fått låna en väns stuga i närheten av gränsen, där vi kan övernatta. Så långt norrut i Rumänien är det bitande kallt, och huset har varken inlagd toalett eller vatten. Men en trevlig granne har tänt upp i kaminen, så det är möjligt att sova där.
Torsdag 3 mars
Vi påbörjar den långa resan hem. Pojken är åksjuk och måste ut och spy i vägrenen. Mamman använder Google translate för att berätta lite om sig själv. Genom hennes meddelanden får vi veta om hennes dramatiska flykt, om rädslan och förtvivlan, både för det som var och det som ska komma.
Hon undrar vart vi är på väg, och om vi ska till ett annat land. Hon undrar vilket språk vi talar och hur mycket klockan är. Vi svarar så gott vi kan, medan pojken sover. Efter halva vägen är vi hungriga, och föreslår McDonalds. Mamman petar på den sovande pojken och säger det magiska ordet: ”McDonalds!”. Han kvicknar till, och på väg in i restauranten drar han mig i ärmen.
– Eh… Nuggets. Cheeseburger. Pommes frites. Coca cola!
Mamman protesterar om den begärda mängden, men vi tänker att det kanske är just detta som ska till: En liten portion normalitet mitt i allt kaos. Han sätter sig i baksätet och ler som en sol medan han äter. Men när kvällens mörker kommer blir pojken plötsligt orolig. Han undrar om det är utegångsförbud i Rumänien. Han undrar om de snart börjar skjuta. Mamman försöker förklara att det inte är som hemma.
Vi ankommer till slut till lägenheten, och många från byn kommer för att hälsa mamman och pojken välkomna. De visas runt innan de får vara i fred för att göra sig i ordning för natten. Vi överlämnar en pengagåva som är sänd från glada givare. Då bryter mamman ihop i gråt. Pojken kramar om henne – och jag kan inte annat än att göra det samma.
Fredag 4 mars
Vi möts igen under förmiddagen. Mamman berättar att de såg flyg över byn på morgonen, och pojken blev så rädd att han gömde sig på toaletten. Men en granne kom och lugnade dem med information om att det är en flygplats i närheten, men bara med civila flyg. Inget att vara rädd för.
Mamman berättar också att många har knackat på dörren hela morgonen, för att ge henne mat.
– Du måste säga att de inte behöver komma med mer. Vi klarar inte att äta så mycket!
Jag lovar att försöka. Vi åker hem till oss för att de ska få duscha, och jag hittar en bunke med lego och en sparkcykel till pojken. Han lyser upp. Mamman njuter en dusch och vi äter tillsammans. Vi sitter med våra översättnings-appar och skrattar åt hur fel översättningarna blir.
– Det är nästan så jag glömmer kriget lite, säger hon. Det är nästan så jag tror att det är som vanligt.
Lördag 5 mars
Men det är inte som vanligt. Bomberna fortsätter falla över hennes hemstad, med större intensitet. Mamman får inte kontakt med sin mor och syster – eller någon annan släkting. Hon bekymrar sig och ber om förbön. Vi samlas till ett möte i en av de andra byarna vi arbetar, och församlingen ber. Alla är berörda. Jag tar en bild av församlingen och skickar till mamman.
– Tack, säger hon. Jag ber med er.
Söndag 6 mars
Vi är samlade till möte i byn som flyktingarna befinner sig i. Möteslokalen ligger i nära anslutning till lägenheten, och de blir med på samlingen. Mamman visar mig bilder från hemstaden.
– Det finns ingenting kvar av grannskapet, säger hon.
Församlingen ber. Till sist ber också mamman, och ingenting kan stoppa tårarna denna morgon. Jag kan bara förstå ett par ord på ukrainska; det ena betyder ”tack”, och det andra ”var så snäll”. Hennes bön är full av dessa två ord. Jag förstår att hon tackar för att hon är i säkerhet, men bönfaller Gud om att kriget ska ta slut.
När jag kommer hem öppnar jag en norsk online-tidning. ”Se direkt från evakueringen av Irpin” står det. ”OBS! Fara för starka intryck!” Chockerad ser jag folk som blir beskjutna medan de springer för livet ut ur den brinnande staden. Och mammans bön blir min. ”Tack för att jag får leva i trygghet. Och var så snäll och låt kriget ta slut!”
Bli bönesvaret du ber om
Tidningarnas beskrivningar stämmer. Krigets ofattbara grymhet är verklig. Men det finns också vänliga människor som bäddar sängar och kommer med mat. Och mitt i allt finns det en Gud som hör bön, och som griper in i kaos på ett konkret sätt och för människor samman.
De sista veckorna har jag tänkt på ett uttryck som ofta återkommer i Bibeln: ”Den föräldralöse, främlingen, och änkan”. Gud vill att vi har en speciell omsorg för dessa människor. Han önskar att vi ska sträcka ut en hand till dem. Och jag tänker att om vi ber om något efter Guds hjärta, om hjälp för just föräldralösa, främlingar och änkor, kommer vi snart få svar på våra böner.
Och kanske vi får lov att vara det bönesvaret vi ber om.
Fotnot: Berättelsen är nedskriven med samtycke från flyktingarna det gäller. // Red.
