Bryr sig Gud om dig? Eller är han långt borta? En berättelse om en kvinna i Bibeln besvarar frågan.
Bryr sig Gud om de utstötta, utnyttjade och marginaliserade? Utifrån historien och den moderna debatten kan det verka som om kristendomen handlar om att gynna de starka och rika. Men är det bilden vi möter i Bibeln?
I den här artikeln ska jag berätta om tre personer som levde ca. 2000 f.Kr. i Mellanöstern. Men först ska vi läsa två texter ur den hebreiska Torah, av kristna kallade de fem Moseböckerna. I texten ska vi lägga märke till några ord som vi ska komma tillbaka till.
Gud och främlingen
”En främling [hebr. gar] ska du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar [gar] i Egyptens land. Änkor och faderlösa ska ni inte behandla illa [hebr. anah]. Om ni behandlar dem illa [anah], ska jag sannerligen höra deras rop när de ropar till mig.” (2 Mosebok 22:21-23)
När en främling [gar] bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka [anah] honom. Främlingen [gar] som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar [gar] i Egyptens land. Jag är Herren er Gud. (3 Mosebok 19:33-34)
Dessa två texter, som var lag och visdom för Israels folk, visar Guds hjärta för de tre utsatta grupperna främlingar, änkor och faderlösa. De var speciellt utsatta därför att de saknade ekonomisk trygghet och social status – och därför kunde de lätt utnyttjas och behandlas illa socialt och juridiskt sett.
Men Gud befallde sitt folk att beskydda och behandla dem väl, och det utifrån två argument: För det första därför att de själva hade en bakgrund som slavar. De hade just kommit ut från slaveriet i Egypten, och kunde därför identifiera sig med slavarna. För det andra, så varnade Gud för vilka konsekvenser det skulle få: Han skulle höra de förtrycktas rop, och gripa in.
Abraham och Sara i Egypten
Med den bakgrunden ska vi så gå ännu längre bak i historien, till patriarken Abraham (som då hette Abram) och hans hustru Sara (då Saraj). De bodde i Kanaans land (det som nu är Israel/Palestina), men på grund av hungersnöd var de tvungna att resa till Egypten och leva där som främlingar.
När de kom dit, blev Abram rädd för att bli utsatt för våld eller till och med bli mördad av Egypterna, på grund av sin fru. Så här säger texten:
”Men det blev svält i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet. När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en vacker kvinna. När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så dödar de mig men låter dig leva. Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.” (1 Mosebok 12:10-13)
Om Abrams rädsla var befogad vet vi inte – men uppenbarligen så kom den någonstans ifrån, kanske från berättelser om liknande historier. Och det som skedde är också det som har skett så många gånger genom historien: Kvinnor behandlas som en handelsvara och ett objekt. De egyptiska ledarna såg hennes skönhet, de berättade om henne för Farao – och han tog henne till sig. Han var en man med makt – och gjorde det män med makt alltid har gjort. Så Abram ljög, och farao tog det som inte var hans, och gav Abram djur och tjänare som betalning för hans ”syster”. Men Gud var inte passiv i denna situation, utan direkt efteråt står det:
”Men Herren lät farao och hans hus drabbas av svåra plågor [anah] för Abrams hustru Sarajs skull.” (1 Mosebok 12:17)
Gud plågade plågaren, och ganska snart släppte farao Saraj, och skickade iväg henne och Abram, tillsammans med allt de ägde.
Allt de ägde. Även tjänarna och tjänarinnorna som Abram hade fått. Det är viktigt för fortsättningen av historien.
Den egyptiska slavinnan
Tiden gick, och Abram och Saraj började bli till åren, men de hade ännu inte fått något barn. Gud hade lovat att Abram skulle bli ett stort folk – men utan arvinge såg det ut att vara ett löfte som var på väg att rinna ut i sanden. Så här säger texten:
”Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar.” (1 Mosebok 16:1)
Hagar var en egyptisk slavinna – och hennes namn bygger på det hebreiska ordet gar, så hennes namn betyder helt enkelt ”invandrare” eller ”främling”. På samma sätt som Abram och Saraj hade varit utsatta och svaga i Egypten, var nu Hagar detsamma i Abrams hem. Hon var utlämnad till deras godhet och omsorg; men nu hade Abram och Saraj bara en sak för ögonen: Att få sig en son.
”Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne.” Och Abram lyssnade till Sarajs ord.” (1 Mosebok 16:2)
Saraj kände sig orättvist behandlad. Hon tyckte att Herren hade förvägrat henne barn. På något sätt menade hon att det gav henne och Abram rätten att ta saken i egna händer. De skulle utnyttja en slavinna som ofrivillig surrogatmor. Inte bara ville de utnyttja henne som sexslav, utan barnet som hon skulle föda skulle vara Sarajs.
Det är intressant att jämföra de här två historierna. Saraj hade blivit behandlad som ett objekt i ett land där hon var främling – och nu utnyttjade hon själv en främling på liknande sätt. Om man jagar efter hjältar eller monster i Bibeln, så finner man snart att bilden inte är så svartvit. Det verkar som om det är en kort väg från slav till härskare. Och historien är ännu inte slut.
”Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor.” (1 Mosebok 16:4)
Hagar såg att hon blev gravid, och började då förakta Saraj. Att kunna få barn var status i den kulturen, och nästan automatiskt ser Hagar sig själv som överlägsen Saraj. Kanske orsakade också ilskan över vad hon blivit utsatt för, ett förakt. Därför får vi ännu ett samtal mellan Saraj och Abram. Lägg särskilt märke till det hebreiska ordet som används om hur Saraj behandlar Hagar:
”Då sade Saraj till Abram: ”Den kränkning jag utsätts för ska komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren får döma mellan mig och dig.” Abram sade till Saraj: ”Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst.” När Saraj då bestraffade [anah] henne, flydde hon bort från henne.” (1 Mosebok 16:5-6)
Saraj upplevde sig kränkt (men det var väl hon som hade kränkt?) av Hagars förakt. Då menade Abram att Saraj kunde göra som hon själv fann bäst (när i Bibeln har det varit en god idé?) med sin slavinna. Då valde Saraj att bestraffa henne. Tänk tillbaka till de två första bibeltexterna vi läste, där Gud varnade för både förakt och förtryck mellan människor. Nu befinner vi oss i en historia där dessa ting flödar över. Ingen älskar flyktingen, ingen ser henne. Deras enda lösning är att skiljas åt – och Hagar flydde från Saraj, ut i öknen. Det var bättre att gå mot en mer eller mindre säker död, än att leva under rådande omständigheter.
Men i öknen händer något.
Den Gud som ser dig
Var har Gud varit i allt detta? Är han passiv? Är han på Abrams sida? Bryr han sig inte? Första gången Gud dyker upp i denna historia är då Hagar har stapplat sig fram till en vattenkälla i öknen:
”Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur. Han sade: ”Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?” (1 Mosebok 16:7–8)
”Herrens ängel” är i de hebreiska Skrifterna en fysisk representation av Gud själv, för han talar som om han själv är Gud. Många kristna har genom historien identifierat Herrens ängel med Jesus själv. Här sägs det att ängeln ”fann” Hagar. Det talar om att han har letat, kanske under lång tid. Men är inte Gud allvetande och allestädes närvarande? Jo, men det är inte alltid som det finns förutsättningar för Gud att tala, därför att vi inte är beredda att lyssna. Gud letade nog efter ett tillfälle att få tala med både Abram, Saraj och Hagar genom deras konflikt – men hos människorna dominerade bara förtryck, förakt och utnyttjande.
Nu kunde Gud möta Hagar, och han visade att han var intresserad av henne personligen. Varifrån kom hon? Vart var hon på väg? I den egyptiska mytologin, som Hagar antagligen var bekant med, fanns det en mängd gudar: Ra (solguden), Osiris (dödens gud), Isis (modergudinnan), Horus (krigsguden) och så vidare. Men ingen Gud för slavarna. Ingen som verkligen brydde sig om dem. Kanske den gravida Hagar bad till Hathor, gudinnan som skulle beskydda kvinnor och barn.
Men det var inte Hathor som mötte henne – utan Abrams Gud, Jahve.
Gud sa i lagen att om Israels folk förtryckte sina främlingar, så skulle han höra det och gripa in. Och det är precis det han gör här. Han såg henne. Han hörde henne. Han mötte henne. Han talade med henne.
Jahve var inte där för att ta hennes parti eller hjälpa henne att ta hämnd. Han var där för att uppmana henne till försoning med Saraj – och för att ge henne ett löfte om att hennes son skulle bli stamfar för ett stort folk. Hon skulle också ge pojken ett namn som för alltid skulle påminna henne om detta möte: Ismael, som betyder ”Gud hör”.
Så händer något speciellt. För första och enda gången i historien ger en människa ett namn till Gud. Hagar var inte en teolog, men hon hade gjort en personlig erfarenhet av att möta Gud själv:
”Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig” [atah el roi], för hon tänkte: ”Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?” Därför kallar man brunnen Beer-Lahaj-Roi [Den levandes källa, han som ser mig]. Den ligger mellan Kadesh och Bered.” (1 Mosebok 16:13-14)
Hon gav Gud namnet El roi, som kan betyda två saker: ”Gud som ser mig” eller ”Gud som jag ser”. Och det är inte av en slump, för hon fick se honom som såg henne. Det var en revolutionerande händelse, något som jag tror att det skulle vara för var och en av oss. Den osynlige Guden blev synlig. Den osynlige Hagar blev sedd.
Berättelsen om Abram, Saraj och Hagar är inte en berättelse om hjältar och fiender. Det är svårt att ta parti för någon av aktörerna. Beroende på var vi själva befinner oss på livets vandring kanske vi identifierar oss med olika individer. Den gamla Saraj som är desperat efter att uppnå en status som verkar ouppnåelig. Abram som orsakar skada genom att inte vilja ta tag i problemets kärna. Hagar som både förtrycks och föraktar. Parallellerna till vår egen vardag är många. Men den stora frågan för oss är ändå: Kan vi också få se den Gud som ser oss?
Jesus – Gud i en människa
I berättelsen om Jesus från Nasaret så är det märkbart hur många gånger Jesus ser och lägger märke till samhällets utstötta och oönskade, så väl som de rika och älskade. Till den ärlige och gode Natanael säger Jesus ”jag såg dig” (Johannes 1:47). I mötet med en rik ung man står det att Jesus såg honom och fick kärlek till honom (Markus 10:21).
Men också en kvinna som led av blödningar och därför var rituellt oren, mötte Jesu blick då han sa till henne: ”Var lugn, min dotter. Din tro har frälst dig” i samma ögonblick som hon blev helad (Matteus 9:22). En änka som ingen såg eller brydde sig om – men som i all sin fattigdom gav en gåva till Herrens tempel, blev sedd och uppmärksammad av Jesus (Markus 12:41-44). En annan änka som just hade förlorat sin ende son, mötte Jesu blick och förbarmande, då han tröstade henne och uppreste hennes son från döden (Lukas 7:12-15).
Jesus är den Gud som ser varje människa, och som önskar gemenskap med oss alla. Och han är också den Gud som blev synlig.
”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning.” (Johannes 1:14)
Idag kan vi inte resa till Israel, eller någon annan stans, och se Jesus i köttet. Men vi kan läsa berättelserna om honom, och vi kan tydligt se hur Guds kärlek är demonstrerad genom Jesus. Samma kärlek som mötte Hagar i öknen, möter vi på korset. Kärleken som inte lovar oss hämnd över dem som har gjort oss orätt – men som heller inte hotar med hämnd över allt vi har gjort fel mot andra. I stället är det en kärlek som säger: ”Jag ser all orätt du har utsatts för, och utsatt andra för. Jag ser din synd – och att den kräver sin dom. Men jag vill bära din synd. Jag vill dö för dig. Därför att jag ser det oändliga värdet som bor i dig, dina vänner, dina fiender – och alla främlingar som du har mött och inte mött. Jag är villig att dö för hela världens synd.”
Nu är frågan om du vill se upp till honom som hängde på korset för din och min skull, och säga: ”Du är den Gud som ser mig. Du är El roi!”
