Uppvuxen i Sudan inom islams mest radikala sekter, uppfostrades han till att hata kristna och särskilt judarna. Men Gud förvandlade hans liv från hat till kärlek.
Transkription från video av One for Israel. Publicerad med tillstånd av iGod.co.il / One for Israel.
Zachariah var en trevlig person. Han var en hederlig person. Han var mycket smart. Han var den enda kristna i hela skolan – och jag hatade honom. Jag tänkte att som muslim måste jag vara bättre än honom. Men han var bättre än jag.
Vi började slå honom varenda dag när vi kom till skolan. Den kvällen kom vi överens om att vi behöver döda honom. Det var mörkt och kallt, och vi gick före honom. Vi var fem stycken. Vi klättrade upp i ett träd och väntade där. Långt borta såg vi ett ljus komma. Ljuset blev större och större när den närmade sig oss. I samma stund som han gick under trädet hoppade vi på honom. Han grät, han skrek, han ropade. Vi bröt hans arm och vi bröt hans ben. Han började blöda. Eftersom han började skrika och be om hjälp lade jag min hand på hans mun så att det inte skulle komma något ljud ur honom, ungefär som när man slaktar ett får, du vet, och det bara darrar. De andra slog honom.
Jag kände mig väldigt stolt – man gjorde faktiskt något för Allah, du vet. Man vill ju behaga honom. Plötsligt kunde han inte längre andas, och vi kunde inte höra hans röst. Vi lämnade honom i skogen svävande mellan liv och död. Vi gick tillbaka. Man tvättar sig och ber. Zachariah kom aldrig tillbaka. Jag såg honom aldrig igen.
Tvingades memorera Koranen
Jag är född och uppvuxen i en mycket fanatisk muslimsk familj. När jag var barn tog min far med mig till en koranskola. Jag var bara åtta år gammal, och min far bara släppte av mig där. De rakade mitt huvud.
Vi satt i en cirkel. Shejken satt i mitten av cirkeln och han hade en mycket lång piska. Jag tvingades memorera Koranen. För varje misstag man gör, får man piskan rakt i huvudet. Man får inte gråta, för i vår kultur säger de att män aldrig gråter. Jag grät varenda natt. De sa till mig: ”Du tillhör den islamiska Ummah. Det är därför du kämpar för den, du är lojal mot den.”
Jag började hata människor, alla som inte är muslimer. Jag brukade särskilt hata judarna. Så jag förberedde mig för att strida för Allah i jihad. Men varje kväll när jag gick till sängs och vi släckte lampan visste jag inte vad som skulle hända med mig om jag dog.
Ett mirakel
Min kusin var svårt sjuk. Läkarna sa: ”Han kommer att dö.” De gav honom bara ett par dagar. En dag kom två personer, de var koptiska kristna. En av dem ville hälsa på mig, och då såg jag att han hade ett kors, så jag drog tillbaka min hand. Jag sa: ”Jag tänker inte röra en hand med ett kors.” Då sa han till mig: ”Vi har hört att det här barnet är sjukt. Vi skulle vilja be för honom.” Av ren artighet sa jag ”okej” till dem.
De började tala till Gud som en människa talar till en vän. De sa till mig: ”Gud, var snäll och hela det här barnet.” I samma stund som de sa amen öppnade barnet sina ögon för första gången på fyra veckor. Han började röra sina händer, han började tala. Han satte sig upp i sin säng och började att gå.
En av de två personerna som bad satte sig ner med mig och sa till mig: ”Vet du vad? Det verkliga miraklet är att Gud vill förändra ditt hjärta. Tror du på att Yeshua (Jesus hebreiska namn /red) lever?” Och jag sa ”ja”. För enligt den islamiska traditionen tog Gud honom till himlen, och han lever, och han kommer att komma tillbaka en dag. Och han sa till mig: ”Eftersom han lever kan du tala med honom.”
Det förändrade hela mitt liv.
När jag började läsa Bibeln behövde ingen övertyga mig om att jag skulle älska det judiska folket. Det enda sättet för muslimer att börja älska judarna är i mötet med Yeshua.
Två tomma gravar
Jag älskade min familj. Jag älskade min far. Jag älskade min mor, och jag älskade mitt sammanhang. När jag bestämde mig för att följa Yeshua sa min farfar och min far till mig: ”Du är inte längre en av oss.” De ordnade en begravning. De bjöd in vänner och familj. De tog en kista till begravningsplatsen och sa: ”Vår son är död.”
Att bli dödförklarad utan familj… Jag sa till Gud: ”Var är du?” Jag hörde en röst, och den sa till mig: ”Du vet att graven där ditt namn står skrivet, du vet att den graven är tom. Och gissa vad? Min grav är också tom.”
25 års bön
Jag åkte till Egypten för första gången på många år, och jag deltog i en pastorskonferens. En av de sudanesiska pastorerna kom fram till mig. Han var en äldre man med grått hår. Han började prata med mig och frågade mig: ”Var kommer du ifrån?” Jag berättade min historia för honom och han började gråta. Då frågade jag honom: ”Varför gråter du?” Han sa till mig: ”Kommer du ihåg mig? Mitt namn är Zachariah.”
Plötsligt kom jag ihåg honom. Sista gången jag såg honom var den där mörka natten. Jag kunde plötsligt höra hur han skrek, trots att det var 25 år sedan. Plötsligt började jag se hans brutna arm och brutna ben. Jag började se de ärr som jag hade orsakat honom. Jag började känna mig full av skam.
Jag var en dålig människa – ja. Jag var fruktansvärd. Zachariah såg mig rakt i ögonen igen och sa till mig: ”Yassir, eftersom du hatade mig så mycket bad jag alltid för dig.” Han öppnade sin bibel, och i samma stund som han öppnade den såg jag att mitt namn stod skrivet på första sidan.
Jag hatade honom, och han bad för mig.
Den dagen konfronterade Gud mig. Han sa till mig: ”Redan innan du började tänka på mig, tänkte jag på dig.”
För att älska dem som hatar dig behöver du någon vars namn är Yeshua.
