Vad betyder ordet ”halleluja”? Varför ska vi halleluja? Vem är värdig att halleluja?
Bibelstudium från 15.07.2018. För att lyssna, klicka nedan:
Vi ska slå upp våra Biblar i Psalm 145 och läsa hela psalmen:
”En lovsång av David.
Jag vill upphöja dig,
min Gud och kung,
och lova ditt namn
för alltid och för evigt.
Jag vill lova dig varje dag
och prisa ditt namn
för alltid och för evigt.
Stor är Herren och högt prisad,
hans storhet är ofattbar.
Släkte efter släkte prisar dina verk
och förkunnar dina väldiga
gärningar.
Ditt majestäts härlighet och ära
och dina underbara verk
vill jag begrunda.
Dina väldiga gärningars makt
ska man tala om,
och din storhet ska jag förkunna.
Man ska ropa ut ryktet
om din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.
Herren är nådig och barmhärtig,
till vrede och stor i nåd.
Herren är god mot alla
och förbarmar sig
över alla sina verk.
Herre, alla dina verk ska tacka dig
och dina trogna ska lova dig.
De ska tala om ditt rikes ära
och förkunna din makt,
så att människors barn lär känna
dina mäktiga gärningar
och ditt rikes ära och härlighet.
Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
ditt välde består från släkte till släkte.
Herren är trofast i allt han säger
och kärleksfull i allt han gör.
Herren stöder alla som vacklar
och reser upp alla nerböjda.
Allas ögon hoppas på dig,
och du ger dem deras mat
i rätt tid.
Du öppnar din hand
och mättar allt levande med nåd.
Herren är rättfärdig
i alla sina vägar
och nådig i allt han gör.
Herren är nära
alla som ropar till honom,
alla som ropar till honom
i sanning.
Han gör vad de gudfruktiga begär,
han hör deras rop och frälser dem.
Herren bevarar
alla som älskar honom,
men alla gudlösa ska han förgöra.
Min mun ska förkunna Herrens lov,
och allt som lever
ska lova hans heliga namn
för alltid och för evigt.”
Amen.
Vi ber.
Himmelske Fader, vi tackar och prisar dig för denna morgonstund och möjlighet som vi får. Herre, hjälp oss att inte ta för givet att vi har friheten och möjligheten att samlas omkring ditt ord, att tillbe dig och lära oss av dig, Herre. Jag ber för alla som kommit hit denna förmiddag, med en längtan att lära sig något om dig. Jag ber dig att tala till oss, och öppna skriften för oss, och att din Helige Ande ska vara mäktigt verksam i vår gemenskap. Amen.
Vad betyder ordet ”halleluja”?
De senaste åren har jag fäst mig vid uttryck i Bibeln som vi kanske tar för givna. De är vanliga i Bibeln, men ovanliga i våra dagliga samtal. Idag vill jag tala om ett sådant uttryck, som vi i detta möte redan använt flera hundra gånger: ”Halleluja.” Vi använder det väldigt mycket, och det är ett för oss kärt uttryck. Jag tror att de flesta av oss redan vet vad det betyder, nämligen: ”Prisa Herren”.
Psalmen vi läste är inledningen till de psalmer som kallas för hallelujapsalmerna, psalmerna 146-150, de fem sista i Psaltaren. De kallas hallelujapsalmer för att varje psalm börjar och slutar med ”halleluja”. Ordet halleluja bygger på två ord: ”Hallel”, vilket betyder ”prisa”, och ”Jah”, en kortform av ”Jahve” eller ”Jehova”, som några säger, vilket är Guds namn. Vi använder ordet halleluja som ett utrop, ungefär som i ”prisat vare Herren” eller ”låt Herren vara prisad”, och det kan man naturligtvis göra. Men det är egentligen inte ett utrop (interjektion), utan ordet är en uppmaning (imperativ): ”Prisa Herren!” Man uppmanar alltså människor: ”Du ska prisa Herren”!
Psalm 145 börjar också med ordet ”hallel”. Den heter ”en lovsång av David.” Det är inte ”halleluja”, men det är en ”hallel av David”, eller ”Davids hallel”. Det är alltså ”Davids pris” eller ”Davids lov”. Uttrycket halleluja kanske vi hellre ska tänka på som ett verb, ”att halleluja”. Det är något vi gör och något vi uppmanar varandra att göra. Det är något Bibeln uppmanar oss att göra.
Mitt mål är inte att du ska sluta använda ordet halleluja när du ropar till Gud. Fortsätt använda det! Jag kommer fortsätta, och hoppas du också gör det. Men jag hoppas att vi ska kunna tränga in lite djupare i det här uttrycket, och förstå vad det är Bibeln säger till oss när den uppmanar oss att halleluja. Även om vi nu har översatt uttrycket från hebreiska till svenska, måste vi fråga oss vad det betyder att prisa någon. Jag vet inte hur ofta du använder uttrycket i ditt vardagstal. Har du talat om att prisa utanför möteslokalen idag? Det är som uttrycken ”ära”, ”tillbe” och ”upphöja”; sådana uttryck vi använder en hel del på mötena och i sånger, men som vi inte använder annars. Därför kan det vara svårt att knyta an det till vår vardag.
Det finns många synonymer till att prisa. Många gånger är ”hallel” översatt med ”lova”. Vi kan tala om att förkunna, med mera. I psalmen vi läst använder David många ord:
- Jag vill upphöja dig, min Gud
- Jag vill lova ditt namn
- Jag vill prisa ditt namn
- förkunna dina väldiga gärningar
- Jag vill begrunda
- ropa ut ryktet
När jag läste psalmen fastnade jag för uttrycket ”man ska ropa ut ryktet”, jag vill ”ropa ut det jag har hört om dig”.
Det är detta ”att prisa” handlar om. Vi skulle kunna översätta det med att skryta, att tala om sig själv. Det är vi duktiga på. Vi berättar gärna om våra egna förträffligheter, hur vi är som karaktär och vad vi gör. Gärna med lite tillägg, eller så utesluter vi vissa detaljer. Så önskar vi framställa oss själva i ett lite bättre ljus. Vi kan också tala med andra och prisa dem. Då är det beröm. Det kan vara bra – i måttliga mängder. Skryt är bra i väldigt små mängder, beröm i måttliga. Men när vi talar berömmande ord om någon annan, och framförallt när vi talar berömmande ord om Gud, finns ingen ände på hur mycket vi borde tala. Han säger: ”Jag vill lova dig varje dag” och ”prisa ditt namn för alltid och för evigt”. Det är alltså inget stopp på ryktesspridandet om Gud.
När bör vi halleluja?
I Bibeln används uttrycket inte bara om Gud. Det används också om människor som man talar berömmande om. I 2 Samuelsboken 14:25 står det om Absalom, Davids son, att han prisades för sin skönhet. Man talade lovord om Absaloms skönhet; han var en vacker person. Men när det handlar om Gud ska vi tala stora ord om Gud. Vi ska beskriva Gud och tala om honom för varandra. Det är det ”halleluja” handlar om. Bibeln uppmanar dig och mig att tala till andra och skryta om Gud! Det är vad ”halleluja” betyder.
Vi kanske tänker: ”När vi prisar Gud, gör vi väl inte det inför andra människor? De kan få höra på, men är inte att prisa Gud något jag gör inför Gud?” Vi ska läsa tre psalmer och se vad de säger om att prisa och lovsjunga Herren. I inledningen av Psalm 92 står det att detta är en sång för sabbatsdagen.
”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga (hallel) ditt namn, du den Högste, att på morgonen förkunna din nåd och om natten din trofasthet, med tiosträngad lyra och luta, med klingande toner på harpan.” (Ps 92:2-4).
Jag vet inte om jag misstolkar skriften, men jag får intrycket att detta handlar om när jag är i min ensamhet, för mig själv. Det är bra för mig att sätta mig ner med min lyra och sjunga en lovsång till Gud. Att prisa Gud i min ensamhet för mig själv – och inför Gud. Det står ”på morgonen” och ”på natten”. Då är det kanske bara make, maka och barn som får höra den lovsången. Psalm 35 är en bön från den oskyldigt anklagade. David kommer fram till en konklusion:
”Jag ska tacka dig i den stora församlingen, prisa [hallel] dig bland mycket folk.” (Psaltaren 35:18).
När vi tänker på församlingen tänker vi antagligen på ett möte som det vi har just nu, eller på Guds utvalda församling i tiden. David talar om ett församlande, och det handlar nog om när Israels folk samlades i Jerusalem till högtiderna och tillbad Gud. Man tackade Gud i gemenskap. Så säger David: ”Där, ibland mina syskon, bland mitt folk, vill jag prisa Herren.” David ville berätta för folken som samlades för att tillbe Gud: ”Jag vill berätta om dina stora gärningar, jag vill prisa ditt namn i den stora församlingen”. Så läser vi Psalm 57 bara för att få med de tre olika uttrycken. Även denna är av David, när han gömde sig i grottan.
”Jag vill tacka dig bland folken, Herre, lovsjunga (hallel) dig bland folkslagen, för din nåd är stor och når himlen, din sanning ända till skyarna.” (Psaltaren 57:10-11).
Här talar han om att gå in till hedningarna, de som inte samlar sig i Jerusalem. Det är inte om min närmaste familj som får höra mig prisa Gud mitt i natten och på morgonen. Detta är de folk som inte har hört om eller känner Gud. Det är de som tillber andra gudar. Det är som om han säger: ”Bland dem vill jag sprida ryktet om dig. Jag vill skryta om dig inför de som tillber andra gudar eller förnekar Gud. Jag vill berätta om dig”.
Det är vad ”pris” handlar om, att halleluja.
Så, hur gör vi?
Hur ska vi prisa Gud? Vad gör vi när vi prisar Gud? Här ska jag ta det väldigt enkelt: Var kreativ. Ta det du har och gör det du kan. Den sista psalmen, Psalm 150, börjar med att säga ”Halleluja! Prisa Gud”. Sedan räknar den upp olika instrument. Prisa Gud med lyra, harpa och cymbal. Prisa Gud med det ena eller med det andra… Instrument är på något sätt själva sinnebilden av det bästa hos människan. Det är kreativitet, uppfinningsrikedom, orkestralt samarbete och musikalitet… det är allt det som skiljer människan från resten av skapelsen. Psalmisten säger: Ta det, och prisa Gud med det. Istället för att prisa dig själv för att du är så duktig, för att du designat ett så bra instrument eller är en sådan virtuos, prisa Gud med det istället! Ta det du har i ditt hem, det du är bärare av; naturliga talanger eller nådegåvor (det som Gud gett dig) och låt det bli ett pris till din Gud, din Herre och frälsare. Det handlar om hemmet, på morgonen och på natten. Det handlar om i församlingen, när vi kommer tillsammans och när vi är Herrens församling i vardagen. Det handlar om ute på torgen bland människor på jobbet och i affären… Var du än får möjlighet: Skryt om Jesus! Skryt om din Herre och Frälsare!
Detta är det liv vi är kallade att leva, det liv Gud önskar att vi ska leva: Att leva ut i kärlek. Att vårda varandra. Att förlåta varandra. Det är att prisa Gud. Det är att i våra liv visa vad Jesus gjort för oss, och vad Jesus kan göra för andra. Att skryta om honom för att väcka en hunger hos andra människor, så att de tänker: ”Honom måste jag få möta”.
Om jag skulle börja beskriva den bästa lasagnen jag någonsin ätit skulle det väcka hunger, åtminstone hos er som inte är vegetarianer. Jag berömmer något jag fått uppleva. Även om du inte gjort den upplevelsen och min berömmelse inte är själva upplevelsen, kan den dra dig och mig närmare den personliga upplevelsen. Mitt prisande, min berättelse om vem Jesus är, kan aldrig någonsin ersätta en personlig upplevelse. Men den kan väcka en hunger efter en personlig upplevelse! Det är det Gud vill. Halleluja, prisa Herren!
Varför halleluja?
Varför ska vi prisa Gud? I Psalm 145 beskriver David väldigt mycket dels vad Gud är, dels vad Gud gör. Det är just vad det handlar om: Att berätta vad Gud är och gör. Här står det att Gud är kung, är stor, är högt prisad, att hans storhet är ofattbar och att det är hans karaktär. Sedan står:
”Släkte efter släkte prisar dina verk och förkunnar dina väldiga gärningar.” (Psaltaren 145:4).
Det är vad Han gör. Han har skapat universum: ”Dina väldiga gärningars makt ska man tala om…” Allt David nämner i detta kapitel kan kategoriseras även om jag inte tror att han vill det, då det är poesi. Han beskriver på ett levande och poetiskt sätt, och det ska man inte försöka kategorisera. Men om vi nu gör det, kan man kategorisera allt han säger här som antingen det Gud gör eller det Gud är. Han öppnar sin hand, mättar allt levande med nåd. Det är det han gör. Han är rättfärdig i alla sina vägar, han är nådig i allt han gör. Det är den han är. Herren är nära! Han gör vad de gudfruktiga begär, han hör deras rop. Det är vad Gud gör! Han börjar i det stora: Hans underbara verk. Och sedan går han ner på det personliga och säger: Han mättar. Han hör. Han vårdar. Han tar hand om. David flyttar från det stora och fantastiska perspektivet ned på det väldigt, väldigt nära.
Kanske du tycker att det är lite abstrakt, och tänker: ”Vad ska jag göra? Gå ut och berätta att Gud gör stora gärningar?” Ja, det ska du göra, för på pingstens dag, när Anden fallit över församlingen, gick de ut och talade om Guds väldiga gärningar.
I psalmen nämns ”jag vill upphöja dig”, något vi ska gå närmare in på nu. I andra Mosebok säger Israels barn, efter att de sett Guds väldiga gärningar och efter att de gått ut ur Egypten och genom Röda havet:
”Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren: ”Jag vill lovsjunga Herren, högt är han upphöjd.” (2 Moseboken 15:1)
”Mirjam sjöng för dem: ”Lovsjung Herren, högt är han upphöjd!” (2 Moseboken 15:21)
Uttrycket ”upphöjd”, på hebreiska ”rum”, handlar om att lyfta något, att upphöja något. Vi har många gånger hört uttrycket ”Gud är upphöjd”. Det låter så abstrakt, något som beskriver Gud i hans allsmäktighet. Det är helt sant. Det beskriver Guds allmakt, storhet i skapelsen, också vidare. Men när Bibeln möter oss gör den det på ett så förunderligt sätt. Den vrider våra koncept och våra tankar och idéer om hur saker och ting borde vara. Den vrider det helt upp och ned! Gud gör alltid det totalt, fullständigt oförväntade. ”Du ska prisa Gud för att han är upphöjd…” Låt oss ta ned det på ett väldigt konkret plan. Vi prisar och upphöjer oss själva med halvsanningar och lögner, på andras bekostnad, när vi klättrar på vår karriärstege där några är vinnare och andra förlorare. Så hyllar vi och upphöjer de vi tycker har presterat i livet. De som är företagsgrundare, höga politiker, atleter, artister, musiker, sångare, skådespelare… de hänger vi upp på väggen på vårt tonårsrum, och kanske mer än det. Det är de vi hyllar, de som klarat sig, lyckats, kommit upp och blivit kända. Men verkligheten är den att Gud är så totalt annorlunda. I Jesaja talas det om ”den upphöjde”. Herren talar här:
”Se, min tjänare ska handla vist. Han ska bli hög och upphöjd, mycket hög.” (Jesaja 52:13).
Han använder tre förstärkande uttryck: Han ska bli hög, ännu mer hög, och han ska bli högst. Han ska bli upphöjd.
Hur?
Han ska bli ett lamm. Han ska gå ner. ”Min tjänare ska bli upphöjd”, säger Herren, men någon vers senare står det:
”Han var en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom”.
(Jesaja 53:3).
Det börjar med att man inte ens orkar se på honom. Hans utseende kunde inte behaga oss. Den här tankevärlden griper Jesus tag i, i Nya testamentets kända vers. Man måste vara lite Bibelnörd för att förstå sammanhanget. Jesus talar med den skriftlärde Nikodemus. Johannes skriver ned det för oss, och säger:
”Och så som Mose upphöjde ormen i öknen måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv.” (Johannes 3:14-15).
Du känner säkert till berättelsen i Gamla testamentet. I öknen hade folket vänt sig mot Gud, än en gång hade de varit rebelliska mot Gud. Som straff har Gud tagit bort sin beskyddande hand. Ormar kom och bet människor med dödligt gift. Medan giftet sprider sig i kroppen på dem visar Gud en öppning, en väg ur döden.
”Herren sade till Mose: ”Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den ska leva.” (4 Moseboken 21:8).
Många hundra år senare säger alltså Jesus: ”så som Mose upphöjde ormen…”. Det är denna upphöjelsen jag är ute efter. Som den ormen blev upphöjd så alla människor kunde se, ska Människosonen bli upphöjd. I kapitel 12 talar Jesus till folket. De har hört en röst från himlen och Jesus förklarar rösten och säger:
”Och när jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig.” (Johannes 12:32).
Vi kanske frågar oss, är det verkligen korsfästelsen han talar om? Men så kommer förklaringen i nästa vers:
”Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.” (Johannes 12:33).
Då är det klart!
Men så står det:
”Då sade folket till honom: ”Vi har hört i lagen att Messias ska vara kvar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vad är det för en Människoson?”
(Johannes 12:34).
”Vad är det för en människoson?”
Den frågan går igenom hela historien när evangeliet förkunnas.
”Vad är det för en människoson?”
Människosonen, det Jesus anknyter till, är Daniels profetia i Gamla testamentet, där han talar om ”Människosonen”. Det är en gudomlig gestalt som kommer ner från himmelen och som totalt bryter sönder världsmakterna på jorden. Som ska trona i evighet!
Också säger Jesus: ”Jag ska bli upphöjd på ett kors”.
Och folk säger: ”Vad är det för en människoson!?”
Det stora är: Du och jag hör till de människorna som har fått det här evangeliet presenterat för oss. Som har fått se Honom som är korsfäst. Som liksom den centurionen som stod vid hans fot när han utandades har sagt:
”Den mannen var verkligen Guds Son!” (Matteus 27:54).
Är det sant?
Halleluja!
Du och jag är bärare av den här sanningen och det är ryktet vi ska sprida. Det är ryktet Gud vill att vi ska sprida! Det är församlingens funktion i ändens tid. Sedan den dagen Anden föll har församlingens funktion varit att sprida detta rykte om Hans upphöjdhet!
Var är han upphöjd? Jo, på ett kors!
Det som är så kontraintuitivt, som är så emot alla världsliga makters tankar och idéer. Det är inte Machiavellis ”Fursten”. Det är inte Nietzsches ”Übermensch”. Det är Jesus Kristus upphöjd på ett kors! Det är Honom vi tillber!
Människor hade förväntningar på människosonen. Men Jesus bryter sönder alla våra förväntningar och visar någonting så mycket större!
Han är värdig
Vi ska gå till Johannes Uppenbarelse. Vi ska läsa en av de mest fantastiska texterna i hela Bibeln, enligt min mening. Vi går in i ett symbolspråk som jag hoppas att du har möjlighet att tränga in i. Här står det om en som sitter med en bokrulle i handen, ett köpebrev. Den som är värdig att öppna bokrullen, han är värdig att ta emot lovet. Han är värdig att bli prisad.
Jag frågade tidigare: Varför ska vi prisa Gud? Varför är Gud värdig vårt skryt? Varför är han värd vår ära, tillbedjan och hyllning?
Här kommer förklaringen.
Här står det att det var ingen i himmelen eller på jorden som var värdig.
Inte Caesar.
Inte Nebukadnessar.
Inte någon av de politiska mästarna.
Inte någon av de mest aktade gladiatorerna på arenorna.
Ingen av de mest aktade skådespelarna på teatrarna.
Ingen i himlen eller på jorden.
Ingen ängel.
Ingen makt.
Ingen demon.Ingen, ingen, ingen var värdig att öppna bokrullen.
Och Johannes gråter.
Är det ingen som är värdig? Är det ingen som har makten?
Är ingen värdig!?
Så får han höra en röst som säger:
”Gråt inte! Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen och dess sju sigill.” (Uppenbarelseboken 5:5).
Han får höra om ett lejon. Det låter ju väldigt bra. Fantastiskt! Ett lejon! Det starkaste av vilddjuren. Otämjelig. Kraftig. Mäktig… Lejonet: där har vi makten. Det står att Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Det är Gamla testamentets löfte till Juda: Lejonet av Juda stam. Han har segrat! Han bär på segern, han är Segerherre. Johannes förväntar sig kanske se ett lejon. Men så står det – och detta är så stort och fantastiskt:
”Och jag såg: i mitten mellan tronen och de fyra varelserna och de äldste stod ett Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat.” (Uppenbarelseboken 5:6).
Jesus, Jesus, Jesus.
Mitt ibland dessa representanter för himmelen och jorden, för skapelsen och människorna, står ett lamm. Ett lamm som såg ut att ha blivit slaktat.
Detta lamm är värdigt.
Gud gör det totalt oförväntade, och det är därför vi prisar honom. Vi kan prisa honom för att han är allsmäktig och fantastisk. Men också David flyttade ned det från den stora magnifika nivån till Han som fyller i händerna på de fattiga. Han som vårdar. Han som tar hand om, Han som älskar. Han – det är Honom vi prisar och tillber.
Vill du veta varför du ska prisa Gud? Jo, för att han är Lammet som blev slaktat. Så står det i vers 9:
”Och de sjöng en ny sång:” (Uppenbarelseboken 5:9).
Detta är en ny sång. Denna sång har aldrig sjungits förut! Den här sången kan bara sjungas av de som har förstått vad det handlar om. De prisar Gud med en ny sång:
”Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad,” (Uppenbarelseboken 5:9).
Hans upphöjelse på ett kors är anledningen till att du och jag prisar Honom. ”Du är värdig!” Versen fortsätter:
”… och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungarike och till präster åt vår Gud, och de ska regera på jorden.” (Uppenbarelseboken 5:9-10).
I den 13:e versen kan vi läsa:
”Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns i dem hörde jag säga:” (Uppenbarelseboken 5:13).
Detta är bekännelsen som kommer från allt. Det är lovprisningen som kommer från allt.
”Honom som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet!” Och de fyra varelserna sade: ”Amen.” Och de äldste föll ner och tillbad.” (Uppenbarelseboken 5:13-14).
Prisad vare Gud!
Väcker detta något i dig?
Väcker det en längtan i dig att bli bättre på att halleluja?
Väcker det en längtan i dig att bli bättre på att prisa Gud?
Morgon och kväll i ditt hem, och i församlingen! Gud har upprättat ett lov i denna tid, genom sina barn och spädbarn. Inte genom de kloka och visa i den här världen. Det är genom barn och spädbarn! De som bara kan skrika, men som skriker ett lov till Gud i himmelen. Det är det stora!
Vi är inte utvalda för att vi är så stora. Vi är inte utvalda för att vi är så fantastiska. Vi tillber vår kung för att han har ett folk som inte är ett folk av perfekta människor, men som är ett folk av förlösta människor. Förlösta från synden! Förlösta och förlossade ifrån allt som hör till denna värld! Så förlossade att i det ögonblicket han kommer tillbaka står det: ”De ska ryckas upp”. Då finns det inte längre något som håller detta folk tillbaka. De ska ryckas upp på skyn Herren till mötes. Det är församlingens funktion i denna tid: Att prisa Honom. Att berätta om Honom. Att sprida ryktet om Honom. Prisat vare Gud!
Jesus skapar en helt ny släkt, ett helt nytt folk, som han kallar sin församling. Denna församling är manifesterad som den universella församlingen, men som framförallt är manifesterad som syskon: Du och jag, på plats, som tillber Gud där vi är. I vårt hem, i vår församlingslokal, ute på torget… var det än är, tillber vi Gud i gemenskapen. Han har upprättat ett lov genom sin församling. Han skapar en ny släkt som härskar liksom Jesus härskade.
Hur?
– Genom att tjäna.
Han är kung! Med en krona. Vad för krona?
– En törnekrona!
Han är kung med en spira! Vad för spira?
– Jo, den hans hånare satte i hans händer när de slog honom och sa: ”Vem var det som slog dig?” Han är en konung över de hopplösa, över dig och mig!
Han är upphöjd! Var?
– På ett kors.
Han är lammet som blev slaktat. Det tecknet på att han blev slaktad ser till och med Johannes när han skådar in i evigheten. Han ser ut som om han var slaktad. Men lammet ligger inte ned, det står. Han har vunnit seger. Det är vårt pris! Det är vår lovsång! Det är vårt tack! Det är detta de sjunger i all evighet:
”Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder och folk.” (Uppenbarelseboken 9:1)
”Du är värdig för du blev slaktad…” Du vann åt dig folk, människor ur alla folkslag, alla tungomål, alla etniska grupper, allt, allt, allt… ur allt har du vunnit åt dig ett folk och detta folk ska prisa dig i all evighet.
Till slut, vad handlar det här om? Jag vill gärna att du ska känna den här längtan om det Gud i sitt ord har talat till oss. Han uppmanar oss att halleluja. Jag vill att du och jag ska känna längtan att bli bättre på att halleluja; att prisa honom och berätta om honom. Vi ska be till Gud att han verkligen ska uppenbara för våra hjärtan vad den här fantastiska försoningen innebär: Att vi har en konung upphöjd på ett kors. Det var detta som det svenska folket längtade efter, innan det kallades ett svenskt folk. Det var det de hade så svårt att acceptera. Under vikingatiden, innan den katolska kyrkan blev etablerad i norden, var det slavar som trodde på vite Krist. Vikingarna sa: ”Varför skulle vi tro på en kung, på en Gud, som dör? Vi har Oden, Tor, dessa mäktiga, de som har kraft och makt, medan ni tror på vite Krist, han som dör på ett kors?”
Det är en dårskap för världen. Det var en dårskap för svenskarna den gången, det är en dårskap för svenskarna nu också.
Så är det.
Men du, Jesus Kristus har uppenbarat sig för våra hjärtan. Och Guds dårskap, blev till förändring för oss. Guds kraft till frälsning i Evangeliet.
Låt dig själv utvecklas till en bättre lovprisare. Tänk på hur du kan bli bättre på att lovprisa, och kom tillsammans för att upphöja Jesus och berätta för varandra vem han är och vad han har gjort för dig. Vi bekänner tillsammans i sång och bön. När vi sjunger tillsammans har vi en gemensam bekännelse: ”Jesus Kristus är vår Herre.” Det är vår gemensamma bön: ”Närmare dig, min Gud, vi vill komma närmare dig”. Det är en anledning till att Fader Vår inte säger ”ge mig idag mitt dagliga bröd.” Den säger ”ge oss idag vårt dagliga bröd”. Det handlar om en längtan efter Guds folks upprättelse, efter Guds folks åtnjutande av Kristus i denna tid.
Vi är älskade. Vi är förlåtna.
Gud önskar att vi också ska vara de älskande och de förlåtande.
I Jesu namn, amen.
Jag tackar dig himmelske Fader. Vi tackar dig för den här stunden vi fått ha omkring dig, Herre. Vi tackar dig för ditt ord som är levande och kraftigt, Herre. Vi beder dig Herre, att du vill hjälpa oss att på ett bättre sätt halleluja. Att på ett bättre sätt, mer i samklang på det sätt du har talat, Herre: Att förkunna om dig och tala om dig, Herre Jesus. Vi vet att vår bön och vår lovsång, vår lovprisning och vår sång är så fattig, så enkel. Men du har upprättat ett lov genom barns och spädbarns mun. Jag beder dig Herre, att du vill gripa tag i var och en här i församlingen idag, vi som är dina barn och spädbarn: Att vi får ropa ut ditt namn, sprida ryktet om dig, jubla över din frälsning. Vi beder dig att du vill, genom din församling i denna yttersta tid Herre, tala till oss och tala till människor genom oss. Använd oss, Herre Jesus. Gör oss brukbara för ditt rike. Fyll oss med ödmjukhet Herre, fyll oss med dig själv.
Jag ber dig, i Jesu Kristi nasaréns namn, halleluja, amen.
Kommentarer