När Joel kom till sitt bokförlag en morgon, väntade en obehaglig överraskning: Någon hade gjort inbrott. Men händelsen fick en oväntad vändning när Joel fick kontakt med inbrottstjuven.
Jag glömmer aldrig morgonen när jag kom till jobbet en höstdag 2017. Mitt kontor var stökigt (alltså stökigare än det brukar) och det var glassplitter på golvet, glassplitter på skrivbordet och glassplitter i bokhyllan. Det drog kallt från det krossade fönstret som stod öppet. Min fina 27” iMac var borta, och även hårddiskar, telefon, och högtalare.
”Nej, det är inte sant!” tänkte jag. Men det var sant. Vi hade haft inbrott.
Jag bytte lösenord på allt jag kunde tänka mig. Sen gjorde jag vad jag kunde för att hitta macen med de hjälpmedel som finns. Jag ringde polisen och försäkringsbolaget och anmälde inbrottet. Ett par trevliga poliser kom redan samma förmiddag och tog sig en titt och fick med sig boken Det perfekta skottet av Olavi Blomfjord.
Sen var det dags att beställa ny dator och börja jobba med det som måste jobbas med, böcker och sånt. Med i princip alla filer i molnlagring förlorade jag knappt några filer.
Första timmarna efter inbrottet var jag rätt arg på inbrottstjuven och jag önskade att Gud skulle välsigna honom med en rak höger eller en långdragen förkylning med feberkänsla och grönt snor. Men min teologi är inte att Gud delar ut varken knytnävsslag eller förkylningar. Senare samma dag bad vi istället att inbrottstjuven skulle åka fast, men också att han skulle få uppleva ett nytt liv och faktiskt bli frälst. Då var det som att jag såg en inre bild av hur jag och mannen som gjort inbrott träffades och åt lunch tillsammans.
Efter några dagar fick jag ett samtal från polisen. De sa att de hade en telefon som tillhörde mig. De hade gripit en man som hade den på sig. Vi hade alltså fått svar på vår första del av bönen: Att mannen skulle åka fast.
På två märkliga sätt (helt lagliga, men jag avslöjar inte vilka) fick jag reda på mannens identitet. Jag kallar honom ”Johan” fortsättningsvis. Någon gång då och då bad jag för Johan. Sen fick jag tanken att skicka honom en bok. Det blev min då nyutkomna bok Vem kan laga en trasig själ? om Peter Ahlman och hans liv och omvändelse. Boken kom i retur med postens stämpel ”Mottagare okänd”.
Men då testar jag väl att skicka boken till Kriminalvården då, tänkte jag. Och med Johans personnummer på brevet gick boken och ett följebrev iväg.
”Hej Johan! Du vet nog inte vem jag är, men du råkade nog göra ett oväntat besök hos oss….” Ungefär så började jag.
Brevet kom inte tillbaka. Ett halvår gick och en sommardag fick jag ett meddelande på Messenger från en tjej som råkat möta Johan på gatan och fått be till Gud för honom. Då hade Johan nämnt att han gjort inbrott på mitt förlag och sedan fått en bok av mig när han satt inne.
Jag skickade ännu ett meddelande till Johan på messenger (jag hade redan skickat så många att jag nog kan titulera mig stalker, men jag tänker samtidigt att stalka någon så snällt som jag stalkar är ett betydligt mindre brott än att göra inbrott hos någon).
En dag när jag stod i kö på en bank som jag inte vill göra reklam för ringde Johan! Vilket samtal alltså! Han bad om ursäkt för inbrottet. Och tackade innerligt för boken han fått när han suttit inne. Johan berättade om sin bakgrund och uppväxt. Och när man hör en sådan hjärtskärande historia förstår man att vi haft väldigt olika utgångslägen i livet.
”Alltså, vem gör så? Skickar en bok till en som gjort inbrott hos en?” frågade Johan retoriskt.
Johan berättade att han inte på många år varit fri så många månader i sträck som han nu varit. Han hoppades att han skulle få beviljat att komma in på behandlingshem. Jag erbjöd honom att ordna behandlingshem och finansiering för honom och föreslog att vi skulle träffas och käka lunch.
Vilket samtal där i kön på banken. Men sen tog kontakten slut och lunchen har ännu inte blivit av.
Något år senare fick jag ett meddelande från en person i Clara Kyrka som berättade att Johan besökt kyrkan och hängt tillsammans med honom flera dagar. De hade haft många fina samtal. Johan hade pratat om mig, om boken, och kunde inte förstå hur jag kunde förlåta honom, erbjuda behandlingshem och lunch.
Senaste dagarna har jag tänkt en hel del på Johan och även bett för honom. Jag tror inte att det var en slump att han gjorde inbrott just på Sjöbergs Förlag och jag ser fortfarande fram emot att ta den där lunchen. Det spelar ingen roll hur många gånger man suttit inne och hur många år av elände man har i backspegeln. Det finns alltid möjlighet att göra en 180. Vända om, byta spår. Och där kan vi räkna med ”Frälsningens makt” som till och med kriminologen Jerzy Sarnecki pratar om.
