Bomberna faller över Ukraina, och de flesta tar emot nyheterna med avsky. Fler och fler anser att våld bara kan bemötas med våld. Men kan kristna gå ut i krig?
Jag skriver den här artikeln medan bomber faller över ukrainska städer, och hänsynslösa krafter river människor till bitar. Jag minns den dag då jag som 18-åring förklarade för en psykolog på mönstringen att jag inte ville delta i totalförsvaret över huvud taget. Inte med vapen, inte i vapenfritjänst – jag totalvägrade. Psykologen tittade på mig och sa:
– Du förstår väl att den där inställningen inte funkar?
Hade hon rätt? Kan kristna gå ut i krig?
Krig dehumaniserar
Jag är ingen filosof eller psykolog, och därför finns det säkert luckor i hur jag analyserar krigets psykologi. Men det jag önskar göra är att belysa några ting med krig, som gör det relevant att söka ett bibliskt svar på frågan.
Krig är avhumaniserande på många nivåer, eftersom det är onaturligt att ta livet av andra människor. För att militären ska fungera, måste man inte bara träna upp ungdomar till att ta livet av andra på mest effektivt sätt. Man måste också påverka deras psyke. Det gör man genom att göra om lojalitet till nationalism – och offervilja till heroism.
Krig och nationalism
Nationalism handlar om att knyta en persons lojalitet till de mer eller mindre artificiellt uppdragna linjerna på jordklotet. Folket, riket och kulturen tillskrivs värden som är större än livet självt. Heroism handlar om att kombinera individers vilja att göra det rätta med viljan att odödliggöras – oavsett kostnad.
Detta ser man mycket av i sättet som internet behandlar kriget i Ukraina. När soldaterna på Snake Island besvarade ett ryskt krigsskepps hot med ”far åt h-e”, beskrevs de som hjältar.
”Kristna kan sträcka ut sin hand i ett hjältemod som inte handlar om att placera bly i andras kroppar.”
Anledningen är att det passar in i vår bild av det ukrainska kriget som ”David-mot-Goliat”. Men den ryska propagandamaskinen gör självklart sitt för att motivera till en ”speciell militär insats” mot Ukrainas ”neo-nazister”. Om det är sant eller inte, spelar ingen roll – så länge det funkar.
För ett tag sedan gick Ukrainas president ut och hotade alla stridsduktiga män som flydde undan kriget. Han sa att Ukraina aldrig kommer förlåta eller sluta söka efter desertörer. Därmed blir något av det mest grundläggande hos en människa – oviljan att dö – landsförräderi.
Vad säger Bibeln?
Då Jesus kom förkunnade han det han kallade för ”Guds rike” eller ”himmelriket”. Detta rike är en plats på jorden där himmelska principer gäller. I det riket förväntas vi leva som om himmelen redan var på Jorden.
Som om Jesus regerade.
Som om paradiset redan var en verklighet.
Jesus förklarar detta upp-och-ned-rike i sin bergspredikan (Matteus 5-7), där han visar hur himmelrikets medborgare lever fundamentalt annorlunda än resten av världen. Man lever med Jesus som Herre, i ljuset av hans död och uppståndelse.
En paradox
Resultatet av detta nya rike, är att man lever i en paradox. Jesus uttrycker det med att säga att hans lärjungar är i världen, men inte av världen (se Johannes 17). När man läser Jesu beskrivning av sitt rike, låter det väldigt bra. Han säger att man inte ska vara hycklare, utan ärlig, generös, utgivande, älskande, offrande – och alltid beredd att besvara ondska med godhet. Men funkar det rent praktiskt? Kan man alltid besvara ondska med godhet?
Låt mig ta ett exempel på något som Jesus sa, som är väldigt relevant för frågan om krig och fred:
”Jag säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.” (Matteus 5:39)
Vid en ytlig läsning verkar det som om Jesus säger att man aldrig kan bemöta våld med våld. Det låter bra – för ju mindre hämnd, desto mindre våld. På det sättet kan vi utplåna allt våld på jorden.
Eller?
Med en gång vaknar Cynikern och Realisten i mig. Cynikern säger: ”Så … om jag knäcker ditt ena ben, så ber du mig att knäcka ditt andra?” och Realisten fyller i: ”Om det är krig, och någon hotar att mörda din familj, ska du då inte försvara dem?”
Är Jesus naiv?
Jag blir perplex när jag lyssnar på dessa två röster. Det verkar som att Jesu enkla livsfilosofi är naiv – han har helt enkelt inte tagit höjd för att människor är onda. Han tror att bara man tål lite spott och slag, så kommer snart alla att inse att våld inte är lösningen. Sen håller vi varandra i händerna och sjunger We shall overcome. Vilken naiv hippie-figur Jesus är!
Eller finns det en tredje väg? Finns det en förståelse av Jesu undervisning som inte är naiv eller cynisk? Jag tror det. Det går att tänka sig situationer där våld kan vara av den absoluta nöden. Till exempel tror jag inte att Jesus vänder sig emot polisiärt våld vid de tillfällen där det är ett absolut måste. Men han talar helt enkelt inte om de situationerna, och man behöver därför inte behandla Jesu ord på ett naivt eller cyniskt sätt. Emellertid ska man inte förkasta det som sägs som irrelevant eller omöjligt att applicera på även de mest extrema situationer.
För att lösa dilemmat måste man först förstå konflikten mellan himmelriket och världens riken, och hur Gud önskar att lösa den konflikten. För att göra det behöver vi se på vad Bibeln säger om vilddjur och lamm.
Vilddjuret och lammet
Det första vilddjuret man möter i Bibeln, är den berömda ormen i Edens lustgård. Ormen representerar en kraft som vill förstöra och döda människan och det goda som Gud har lagt ner i henne. Vilddjurstemat återkommer genom hela Bibeln. Det handlar både om individer som utnyttjar och förtrycker andra – men också om världsriken som Assyrien (700-talet f.Kr.), Babylon (600-500 f.Kr.), Grekland (300-tallet f.Kr.) och Romerska riket, under Jesu samtid.
Alla dessa beskrivs i termer av vilddjur (björnar, lejon, pantrar och mycket annat) för att beskriva deras våldsamma framfart över jorden. Det är djur som inte har någon nåd och barmhärtighet för den svage, utan som jagar och dräper allt som står i vägen. Vi hade kallat dem för krigsmakter, och både Napoleon, Hitler och Putin hade kunnat läggas till vilddjurs-listan.
Hur kommer Gud att stoppa vilddjuret?
Det som vanligtvis har skett i historien är att vilddjur har gått i klinch med varandra. Björn mot örn, lejon mot panter, Sovjet mot Tyskland, Romarriket mot vandaler. Och även om vi ibland upplever att det är en David mot Goliat-kamp – som i fallet Ukraina mot Ryssland – måste vi fråga oss om det finns en annan väg. Kan våld bara bemötas med mer våld? Finns det inte något annat sätt att försvara sig, än att skjuta de tonåringar som vilddjuret i Kreml matar ut över Europas gränser?
”I Jesu efterföljd finns en trotsighet där man hela tiden spjärnar emot våldsideologier. Man vägrar ge efter för propaganda som ska få oss att hata de som befinner sig i andra skyttegraven.”
I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, har Gud ett svar på hur man ska få stopp på alla vilddjur som finns i världen – och hans svar är ett slaktat lamm. Guds Lamm presenteras som segerherre över alla vilddjur i både historien och framtiden – för att Lammet har besegrat själva döden.
Missförstå mig inte. Bibeln har inga illusioner om att bara vi trycker ner en ros i alla gevärspipor, så kommer alla att bli vänner. Men å andra sidan är Bibeln helt emot att bemöta vilddjur med än vildare djur. Här finns en paradox jag tror är otroligt viktig att ta vara på – för den kan vara svaret på hur en kristen ska förhålla sig till krig.
Kan kristna gå ut i krig?
Kristendom är en protest mot allt som degraderar människan från det vi är skapade att vara: Guds representanter på jorden. Därför kan det inte vara likgiltigt för en kristen soldat att den civila mamman han försöker beskydda, så väl som fienden han riktar sitt vapen mot – är skapade och älskade av Gud. En kristen kan inte gå med på en demoniserande och avhumaniserande krigsretorik som eggar till våld.
En kristen kan heller inte vara likgiltig inför den lidande och död som följer i pansarvagnarnas spår. De första kristna var kända för att hjälpa spetälska och plocka upp oönskade spädbarn från gatan. På samma sätt kan dagens efterföljare till Jesus låta sig präglas av sin Herres omsorg om de utsatta. Kristna kan sträcka ut sin hand i ett hjältemod som inte handlar om att placera bly i andras kroppar.
Själv vägrade jag både militärtjänst och att göra lumpen. Som 18-årig idealist sa jag helt enkelt ”Jag kan inte skjuta de människor som Gud har lärt mig att älska”. Jag visste då, och jag vet nu, att det inte är riktigt så enkelt. Det finns dilemman, och det finns extrema situationer. Men i Jesu efterföljd finns en trotsighet där man hela tiden spjärnar emot våldsideologier. Man vägrar ge efter för propaganda som ska få oss att hata de som befinner sig i andra skyttegraven.
Lite mer om Jesus-vägen
En berättelse från Jesu sista dagar illustrerar det jag önskar säga. Jesus var (och är) Guds son, och som sådan hade han tillgång till alla himmelens resurser – och det visste han. Därför är det speciellt att läsa om då Jesus arresterades dagen innan sin korsfästelse.
Lärjungarna hade tagit med sig ett svärd in i Getsemane, dit Jesus gick för att be. Antagligen hade de missförstått något Jesus talat om i överförd betydelse. Hur som helst. När Jesus hade bett den natten kom en grupp soldater tillsammans med översteprästernas tjänare, för att ta honom till fånga. I tumultet som uppstod, tog Jesu lärjunge Simon Petrus tag i svärdet och högg av örat på en av översteprästens tjänare. Så står det:
”Då sade Jesus till honom: ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd. Eller tror du inte att jag kan be min Far att han genast sänder mig mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas som säger att det här måste ske?” (Matteus 26:52)
Jesus hade våldets makt på sin sida. Han kunde sända legioner av änglar. Men han valde en annan väg. Vi får veta att Jesus rörde vid mannens öra och helade honom. I Johannes evangelium får vi dessutom veta att mannen hette Malkus. Att mannen blir namngiven antyder att evangelisterna inte ville avhumanisera honom. De hade lärt sig att Jesus vill att vi ska älska våra fiender.
Jesus säger att när våldet råder, då råder mörkret. Jesus är inte passiv inför det som sker, men han möter inte våld med våld. Där har vi mycket att lära, om vi vill kalla oss Jesu lärjungar.
Men alla invändningar då?
Jag förstår att du kan ha invändningar emot vad jag har skrivit. Därför kommer jag att ta upp några här.
”Vad skulle du göra om fiendesoldater hotade att mörda din familj?”
Antagligen allt jag kunde för att försvara dem, till vilket pris som helst. Poängen är inte att hitta ett system som inte har paradoxer – jag har redan erkänt att det finns moraliska dilemman även i pacifism – men det betyder inte att pacifism inte ska vara utgångspunkten.
”Ett land utan militärt försvar blir bara offer för första bästa diktator.”
Det är nog helt sant. Men diktatorer har bara den makt som folket ger, och det finns fler sätt att hindra en diktator på, än genom våld.
”Den ende som kan stoppa en ond person med vapen, är en god person med vapen.”
Det är bara delvis sant. Pacifistiska rörelser (såsom med Mahatma Ghandi i Indien och Martin Luther King Jr. i Amerika) har bevisat att man kan störta stora vilddjur utan våld.
”Pacifister är bara fega. De vågar inte göra det som måste till för att stå emot ondska.”
Det är absolut inte sant. Det finns nog de som använder pacifism som ursäkt för självbevarelse och egoism – men pacifister är som regel samhällsengagerade idealister som inte tror på militärt våld som lösning.
”Bibeln är ju full av krig!”
Det är, än en gång, en sanning med modifikation. Det faktum att något är nedtecknat i Bibeln betyder inte att Gud uppmanar till det. En berättelse kan handla både om sådant som Gud sanktionerar och fördömer. Och många gånger då Gud tillåtit ett krig, har han efteråt anklagat de krigande parterna för överdriven våldsamhet. Detta är tema för en hel artikel, men helt kort kan man säga att Gud också befinner sig mitt paradoxen jag beskrev tidigare. Paradoxen finner inte sin lösning förrän vi möter Jesus i evangelierna.
”Du hatar Sverige. En sann nationalist vill försvara sitt land.”
Jag hatar inte Sverige – men jag är absolut inte heller nationalist. Faktum är att ingen kristen kan vara nationalist. Att vara nationalist är att vara lojal för något som Gud har kallat oss att vara i opposition till. Den kristna församlingen är en proteströrelse mot alla nationalstater, såväl Sverige som Kina, Ryssland, USA eller vad det nu må vara. Anledningen är att det inte finns något sådant som en kristen nation. Det är sant att jag inte vill försvara mitt land med vapen. Men jag vill försvara alla människor som finns i såväl Sverige som i andra länder. Den som tror att vapen är enda försvar har inte tänkt till särskilt noga.
Livet ska segra – men inte genom vapen
Jag ser på nyheterna när jag orkar. Jag fylls av hat och sorg när jag ser våldet mot civilbefolkningen i Mariupol. Samtidigt rörs jag av modet hos ukrainska civila och militära. Jag ser pansarfordon som skjuts i stycken, och jag hoppas att det leder till ett slut på kriget.
Igår fick jag en rapport av en pastor i Irpin, förstad till Kyiv, om en äldre man som blev skjuten då han gick ut ur sitt hem. En annan fick ögat sönderrivet då ett militärt fordon exploderade i närheten.
Och jag tänker att ingenting kan försvara eller motivera sådant.
Men det finns heller ingenting som kan få mig att säga att krig är naturligt, eller att det finns något annat än förlorare i krig. Och jag tror att Jesus är svaret på allt detta. Hans död och uppståndelse vittnar om att livet ska segra genom något annat än vapen. Det innebär ett radikalt annorlunda liv i Jesu efterföljd. Jag hoppas att du vill vara med om det.
