Katolsk mysticism tar sig in bland evangeliska kristna. Följden blir religionsdialog framför mission, och panteism istället för frälsning genom Jesu försoningsdöd.
Den katolska mysticismen har på senare tid kommit in bland evangeliska kristna, inte minst genom böcker från evangeliska förlag. Böckerna har som regel ett tilltalande språk och innehåller mycket som känns positivt. De framställs som en hjälp för stressade nutidsmänniskor att finna en inre frid och ett helande för brustenhet. Här lindas importerade andliga tekniker in med bibelord. Den gemensamma nämnaren är djupmeditation, kontemplation och ”kristen” mystik, ja, mycket av det man varnande kallade New Age för 20 år sen. Dessa böcker lovordas ofta i media av en kristen kulturelit.
”Men att vända sig till buddhismen, är att vända sig bort från Kristus och behovet av en Frälsare. I buddhismen tror man att man kan frälsa sig själv.”
Till skillnad från den Helige Andes liv i Nya testamentet, är denna andlighet starkt påverkad av österländska religioner. Det försvarar man genom att citera ökenfäder som levde några hundra år efter de första kristna, men det gör sannerligen inte saken bättre att katolska munkar influerades av mysticismen redan då. För övrigt tycks detta vara ett urgammalt problem bland Guds folk. Profeten Jesaja skriver att Gud förskjutit sitt folk ”för de är fulla av Österlandets tänkande” (Jesaja 2:6).
Religionsblandning hos katolska författare
Kan en kristen söka hjälp från andra religioner för att komma närmre Gud? Dessa författare svarar ett tveklöst ja.
Thomas Merton är en katolsk munk som strävar efter att ”bli en så bra buddhist som möjligt”1(www.catholic.com ”Can you trust Thomas Merton?”, Catholic Answers), och därigenom formar han en hybridreligion. I sina populära böcker inspirerar han läsarna att följa efter. Men att vända sig till buddhismen, är att vända sig bort från Kristus och behovet av en Frälsare. I buddhismen tror man att man kan frälsa sig själv.
Henry Nouwen, en annan katolsk mystiker vars alster finns på frikyrkornas bokbord, menar att alla har ett inre heligt rum och att man genom tystnaden kan ”uppnå självkännedom, som bringar oss i kontakt med vårt heliga centrum. Den verkliga synden är att förneka sin ursprungliga original-godhet.”2(Henri Nouwen and Spiritual Polarities: A Life of Tension, av Wil Hernandez)
Vidare skriver han om författaren till en bok som blandar religioner: ”Han visar en underbar öppenhet till den gåva som de buddhistiska, hinduiska och muslimska religionerna utgör. Han upptäcker deras stora visdom när det gäller det andliga livet. Han reste till Indien för att lära sig om andliga traditioner som skiljer sig från våra och tog med sig många skatter som han erbjuder i denna bok.”3(Ryan, Thomas P. Disciplines for Christian Living: Interfaith Perspectives. Paulist Pr, 1993. Text från Henry Nouwens förord)
Panteismens lära hör inte till kristendomen
Att Gud bor i allt, i hela skapelsen, är vad panteismen lär ut. Synden, menar man, är att inte inse detta. Man manas till att göra en inre resa och hitta det gudomliga inom sig. Men resultatet av denna andlighet blir att Jesu försoningsverk på Golgata, inte längre är, som Paulus säger ”det allra viktigaste.” Han säger något som kan appliceras på mystikerna: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” (Romarbrevet 3:10-12, kursivering tillagd). Endast tron på Jesu seger över synden kan frälsa. Det finns inte utrymme för självfrälsning i det sanna evangeliet.
Panteismen framträder allt mer som en blivande världsreligion, framburen genom mystiken och miljörörelsen. Katolska mystikern Bede Griffiths säger att ”Kristendomen måste röra sig bortom doktrinerna för att se den gemensamma mystiken som förenar alla religioner. Se den ekologiska katolska mystikens jämlikhet med ockultism.”4 (EPHESIANS-511.NET – A Roman Catholic Ministry Exposing Errors in the Indian Church. The willful misinterpretation of Church documents by Indian inculturationist theologians. https:// ephesians511blog.com/2016/11/13/ the-wilful-misinterpretation-of-church -documents-by-indian-inculturationist -theologians/)
Religionsdialog eller mission?
Denna andlighet är en utmärkt plattform för en ekumenik som går över alla religionsgränser, eftersom det skapas en upplevelsegemenskap som kan inkludera även de som inte har någon tro. Man blir ett i anden med alla som har upptäckt det gudomliga inom sig. Men detta är inte den helige Andes gemenskap, för den riktar alltid vår fokus till Kristus. Han som manar oss att tillbe Fadern inte bara i ande, utan också i sanning.
Denna nya öppenhet för mysticism och synkretism väcker många frågor. Inte minst när det gäller missionen. Vi står helt uppenbart inför en skiljeväg. Det finns två synsätt som inte kan stå tillsammans. Och vi måste välja på vilken sida vi står:
Antingen hävdar man att alla religioner bara utgör olika vägar till Gud. I så fall är världsmissionens epok avslutad. Då är mission att betrakta som en förolämpning, eftersom den antyder att det kristna evangeliet är ”bättre” och ”sannare”.
Eller så brinner man av samma iver som församlingen i Nya testamentet. I så fall är missionsarbetet nödvändigare än någonsin. Då gör man allt för att utrusta, sända, stötta och be Herren om arbetare till skördefälten.
Nu talar många om religionsdialog istället för mission. Genom dialog, ”samtal mellan två”, har evangelium spridits ända sedan Jesu samtal med den samariska kvinnan, till när kristna idag vittnar om Jesus för sin nästa. Men när ordet dialog används för att beskriva motsatsen till att ”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet” (Markusevangeliet 16:15), då har det blivit något ont. Sann kristen dialog ersätter inte mission, den utför den.
Frågan om Jesus som enda frälsningsvägen har blivit det avgörande testet på de kristnas trohet mot evangeliet. Var står du?
