För några år sedan kunde inte jag gå eller stå upp. Jag kunde inte äta och nästan inte dricka. Jag bara låg i en säng och väntade på att dö – för jag hade cancer.
Tiden innan jag hamnade i sängen hade jag varit sjuk länge, sjukare än vad både jag själv och läkarna hade förstått. Av läkarna fick jag olika bud och alternativ som att det kunde vara magkatarr eller bäckenbotteninflammation, med mera. Jag fick magmedicin och annat, men inget hjälpte mig, utan jag blev bara sämre och sämre.
Läkarna visste inte. Jag visste inte.
Men Gud visste.
Gud sände en pratglad kille till mig som gärna ville diskutera både kristen tro och andra trosuppfattningar. Han verkade kunnig, men jag tyckte att den bild av Gud han presenterade inte stämde med vad jag föreställt mig och hoppats på.
Vi kom in i vilda diskussioner och jag blev tillräckligt provocerad till att skaffa en Bibel för att bilda mig en egen uppfattning. Något i mig kände dragningskraften från Gud och jag ville veta sanningen.
Jag märkte knappt när det egentligen hände, men under läsandets gång så kom jag till tro. Guds ord väckte mig.
Min hälsa blev under tiden värre. Tillslut blev läget akut och jag fick söka akut läkarvård. Denna gång trodde läkarna att jag förmodligen var gravid och snart skulle föda barn. Jag förstår tanken, eftersom min mage var så svullen att jag såg höggravid ut. Jag skickades omedelbart på ultraljud.
Det var inte en bebis som vinkade på bilderna, utan en stor aggressiv tumör på 30 x 18 cm.
Man hittade också något, som man misstänkte var cancer, i ena lungan.
”Krya på dig”
Det blev bestämt att man skulle försöka operera bort tumören tillsammans med flera sönderpressade och skadade organ. Chansen att jag skulle överleva var inte stor och sjukhusets kurator kopplades in. Hon frågade:
– Vill du ha hjälp att berätta om döden för dina barn och förbereda dem?
När hon ställde frågan fattade jag allvaret. Hennes ord var som ett slag i ansiktet och jag höjde min röst, tittade allvarligt in i hennes ögon och sade:
– Du bestämmer inte när det är dags för mig att dö – det gör bara Gud!
Jag fick vänta på operationen för den skulle bli stor och behövde planeras. Jag valde att vara hemma med mina söner ifall det var mina sista veckor i livet. Det var då jag hamnade där i min säng och min kropp slutade fungera. Livet rann ur mig mer och mer för varje dag.
Jag skrev på Facebook: ”Jag har cancer och kanske inte överlever”
Folk skrev krya-på-dig hälsningar. Det var snällt, men cancer är ju inte direkt något man bara kryar på sig ifrån. Men så var det en i mängden som skrev: ”Jag ber för dig i Jesu namn”.
Det gick in i hjärtat!
En till skrev samma sak och tillslut var det många som bad för mig. Jag blir rörd till tårar när jag tänker på det.
Möte med Jesus
Dessa böner gav mig tröst och jag kände att jag plötsligt fick kraft nog att kunna ställa mig upp på rangliga ben. Med små, små steg gick jag in i mitt kök och bänken där min Bibel låg. Jag tog upp den och ”råkade” hamna i Romarbrevets tionde kapitel:
”Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.” (Romarbrevet 10:13).
Det var den meningen som mina ögon först föll på, och jag började läsa hela kapitlet. Så kom orden:
”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” (Romarbrevet 10:9).
Det sjönk in.
”Va? Var det så enkelt?” Tänkte jag. ”Men jag tror ju.”
I mitt hjärta skrek jag med hög röst: ”Jesus, Jesus jag tror!” Jag var så svag att jag bara kunde viska den frälsningsbön som någon skrivit för hand och lagt in i min begagnade Bibel. Jag bad:
”Jesus, jag tar emot dig nu, jag bekänner dig som min Herre. Jag tror att Gud uppväckt dig från de döda, förlåt mig för mina synder. Tack Jesus för att jag nu är frälst och ett Guds barn. Amen.”
När jag sagt ”amen” så brast mitt hjärta. Jag föll ihop på mina knän och grät som ett litet barn. Jag kunde inte sluta att gråta. Jag grät inte för att jag var sjuk eller hade ont, utan jag kände bara tacksamhet. Det enda jag förmådde att säga om och om igen var ”tack Jesus, tack gode Gud, tack.” Det bara regnade kärlek från himlen.
Operation
Jag kan knappt minnas vad som hände från den dagen och fram till operationen. Mina barn fanns runt mig, men det kändes som om jag blev insvept i en bubbla där det inte fanns vare sig smärta eller tid.
Jag tror att det kändes så för att Jesus lyfte upp mig i sin famn.
Så blev det dags. Stunden innan operationen pratade läkare och sköterskor med mig, men jag svarade ingen, utan talade bara med Jesus. Precis innan jag somnade sade jag:
– Nu, Gud, lägger jag mitt liv i dina händer. Ske din vilja!
Många timmar senare vaknade jag upp och fick berättat för mig att det varit en svår operation. De hade fått plocka ur flera organ, körtlar och tarmar, ja, listan kan göras lång. Men trots att jag var så trasig och hade så ont har jag ändå aldrig känt mig så hel.
Innan jag några dagar senare lämnade sjukhuset, togs röntgenbilder. En till operation skulle planeras för det som var i lungan, men nu kunde man inte hitta det som varit där.
Det var borta.
Storken
När jag åkte därifrån bad jag en stilla bön av tacksamhet, men jag frågade också Gud hur jag skulle veta att jag var frälst. Och hur jag skulle veta att det var Gud som helat mig? Jag fick svar samma dag.
På vägen passerade vi en tjärn. Där fick jag syn på en mycket stor och märklig fågel som var ca 140-150 cm hög.
Jag som inget kan om fåglar trodde först att det var en pelikan som flugit fel, men jag Googlade och fick se en sådan fågel. Det var en stork! Texten till bilden förklarade att storken varit utdöd i Sverige sedan 1954.
Man brukar säga till barnen att bebisar kommer med storken. Jag började småskratta lite för mig själv och konstaterade att Gud i alla fall har humor. Han sände mig en stork precis när jag blivit av med min livmoder och inte skulle kunna få fler barn…
Storken och jag tittade på varandra länge, bara någon meter ifrån varandra, innan den flög iväg. Den gjorde ett sådant starkt intryck på mig att jag tänkte på den hela dagen.
Senare på kvällen kom ett program på TV som handlade om pånyttfödelse. Timmen efter läste jag en artikel. Jag kollade rubriken, och den hette ”En ny skapelse i Kristus.”
Då fattade jag att jag hade fått svar på frågan om hur jag vet att jag är räddad.
Gud sände inte storken för att berätta om någon bebis – utan för att säga att det var jag som var barnet – att jag hade fått bli född på nytt.
Jag har varit på många provtagningar under några år nu och många läkare ställer samma fråga: ”Vart tog cancern vägen?”
Svaret är att Gud befriade mig från den. I Jesu namn är jag räddad.
Tack Jesus! Amen.
