När Mats började läsa Bibeln greps han av Jesu undervisning, som var tvärt emot all politik, alla ideologier och allt mänskligt tyckande. Men vem var denne Jesus?
Jag var sökt av Gud och började läsa Bibeln. Det som först grep mig var hur på tvärs mot allting annat Jesu undervisning var. Det står ju till exempel ”den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare” (Markusevangeliet 10:43). Ja, hela Bergspredikan är tvärt emot vad all politik, alla ideologier och alla mänskliga meningar säger – men är ändå sann. Jag tänkte ”det här kan inte vara fel.”
Men vem var egentligen denne märklige Jesus, som sagt allt detta?
Tumverser
Jag brukar säga att jag blev ”frälst på Jesu tillkommelse”. Jag läste inte Bibeln i följd utan tog ofta en så kallad tumvers, då man slumpmässigt slår upp en vers i Bibeln. Det lite märkliga var att jag nästan alltid fick upp någonting om Jesu tillkommelse. Och en vers oroade mig:
”Den ene ska tas med, den andre lämnas kvar.” (Matteusevangeliet 24:40).
Jag var nog väldigt präktig i de flestas ögon – hade aldrig druckit sprit eller rökt en cigarrett och jag var livrädd för allt som hade med knark att göra. Ändå hade jag en känsla av tillkortakommande och värdelöshet. Jag visste att jag inte var beredd att bli upptagen. Jag tror inte att jag kände till ordet ”syndanöd”, men det var det jag kände. Till råga på allt var jag olyckligt förälskad.
”Jag undrar vad eleverna får lära sig i skolan i dag. Jag är ganska övertygad om att det inte är för evigheten helt avgörande kunskaper…”
På den här tiden var samhället vidöppet för kristendomen, om än kanske inte för väckelse. På gymnasiet fanns två livaktiga kristna gymnasistföreningar, kyrkliga KGF och frikyrkliga FKG. De två gymnasistföreningarna anordnade många föreläsningar och träffar. Bönestunder, som jag tror arrangerades av FKG, hölls regelbundet i en liten källarlokal.
Om jag minns rätt var jag efter ett tag med på allt – plus att jag smet ned till bönesamlingarna i källarlokalen. Jag försökte se osynlig ut på väg dit. Men jag minns att jag hörde någon säga till sin kompis: ”Jaså, har den där också börjat gå ner dit i källaren.”
”Nej, inte än”
När jag började gymnasiet i Borlänge hade jag kristna klasskamrater, och i parallellklassen fanns det två andra. En av dem blev en lokalt ledande missionsförbundare och den andre hade redan siktet inställd på att bli präst i læstadianismen.
Jag pratade mer och mer med mina kristna klasskamrater, blev mer och mer intresserad, läste Bibeln mer och mer. Dessutom började jag gå på nattvard som hölls varje onsdagskväll i Svenska kyrkan i stan. Det var starka upplevelser. Varje gång kände jag mig som en hemsk syndare när vi läste syndabekännelsen, och jag ropade verkligen i hjärtat till Gud. Efteråt upplevde jag verklig befrielse. En kristen skolkamrat från en annan klass hade sett mig på alla samlingar. Han frågade:
– Nu är du väl frälst, Mats?
Och jag minns att jag svarade:
– Nej, inte än!
Kristendom i skolan
Tack gode Gud för den skola som fanns på den tiden! I folkskolan sjöng vi psalmer, och alla barn älskade ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”. På realskolan hade vi dagliga morgonsamlingar med olika präster eller en gammal kvinnlig frälsningsofficer, och på gymnasiet hade vi en lärobok, Kristendomens grundtankar, som jag har kvar än. I den boken stod några rader som blev helt avgörande för att jag skulle komma till tro:
”Övergiven, förrådd och förnekad av sina egna lärjungar grips han av känslan att vara övergiven också av Gud: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’ (Mark 15:34). Allt störtar samman, allt utom kärleken. Som en klar låga stiger den upp ur mörkret i bönen för fienderna.”
Halleluja! I den läroboken fick jag verkligen den hjälp varje människa behöver få för evigheten. Jag undrar vad eleverna får lära sig i skolan i dag. Jag är ganska övertygad om att det inte är för evigheten helt avgörande kunskaper…
Avgörandet
Nej, jag är inte frälst än, hade jag svarat. Men inte så långt därefter kom det avgörande ögonblicket. En klasskamrat, missionsförbundare, bjöd mig till en ekumenisk kampanj i Missionskyrkan, och jag gick dit. Det var fullt med folk och jag såg inga skolkamrater. Jag satte mig ensam bland okända. Aron Andersson, en på den tiden känd resande predikant även kallad Kongo-Aron, talade. Men vad han sade har jag ingen aning om. Det betydde inget. Det avgörande var att han bad alla gå ner på knä och be.
Och då hände det!
När jag låg där, bekände min synd och ropade till Gud, kom en överväldigande kraft uppifrån över mig och fyllde mig ända ut i varje finger och tå. Jag var så överfylld att jag trodde jag skulle sprängas. Och då kom en våg till… och en tredje! Jag var överväldigad av glädje. När jag skulle gå hem stod en frälsningsofficer vid utgången och frågade alla:
– Är du frälst?
– Ja, från och med i kväll! sade jag och gick ut.
Himlen fylld av Gud
Vilken oerhörd upplevelse när jag sedan cyklade hem till mitt inackorderingsrum! Det här var i februari. Jag minns att när jag var barn var jag rädd för stjärnhimlen. Jag visste ju att den var oändlig, tom och kall, och tanken på det brukade få mig att rysa. Nu var det helt tvärtom! Det kändes som om hela himlen var uppfylld av Guds kärlek, och jag var innesluten i allt.
Hemma skrev jag ned allt jag upplevt. Hela tiden hade jag en så stark upplevelse att jag var några centimeter utanför min egen kropp, och såg min egen hand skriva. Och jag undrade: Kommer det att vara så här i morgon också? Och för alltid?
Nästa morgon var allting precis som vanligt – men jag visste att jag hade blivit född på nytt och att allt var förändrat. Det finns mycket mer att berätta, till exempel om den långa vägen fram till dopet, men jag tror det här får räcka nu.
Guds nåd med er alla!
