Sarah, astrofysiker: Min fascination för rymden var längtan efter Gud!

Sarah växte upp som ateist. Efter att hon påbörjat sina studier inom astrofysik insåg hon att kristen tro och vetenskap går hand i hand.

Denna artikel publicerades först på SixDay Science. Här något förkortad samt översatt från engelska av Melody Sundberg. Publicerad med tillstånd.

Mina föräldrar var ateister – även om de föredrog att kalla sig ”agnostiker.” De var snälla, kärleksfulla och moraliska, men religion hade ingen roll att spela i mitt liv. Istället kretsade min barndom runt utbildning, speciellt vetenskap. Jag minns hur viktigt det var för mina föräldrar att min bror och jag gjorde väl ifrån oss i skolan.

På 70-talet befann sig Kanada redan i en efter-kristen tid, så jag växte upp utan religion. I efterhand känns det ofattbart att under mina 25 första år träffade jag bara tre människor som identifierade sig som kristna. Min syn på kristendom var, från tidiga år, negativ. I 20-års åldern var jag aktivt fientlig mot kristendom. När jag ser tillbaka, förstår jag att en stor anledning var att jag omedvetet absorberat den allmänna fientlighet mot kristendom, som är vanlig i platser såsom Kanada och Europa.

”Jag upptäckte, överraskande nog, att Bibeln och vetenskapen överensstämmer fullständigt.”

Min fientlighet var sannerligen inte baserad på faktisk kunskap om kristendom. Jag trodde att kristendom gjorde människor svaga och enfaldiga; att det var filosofiskt trivialt. Inte bara var jag ignorant gentemot Bibeln, men också kristendomens djupa filosofi och de vetenskapliga landvinningar som satt universums ursprung och livet på jorden i ett annat ljus.

Är objektivismen svaret?

När jag som ung försökte förstå världen utan hjälp av religion, involverades jag i objektivismen. Objektivism, baserat på Ayn Rands arbete, är en filosofi som bygger på en idé om rationell egoism. Rand var en starkt engagerad ateistisk filosof, som bodde i Sovjet innan hon immigrerade till USA. Som ung vuxen omfamnade jag, till skillnad från mina föräldrar, kapitalism framför socialism. Jag tilltalades av objektivismen på grund av tron att livet var mitt eget att göra vad jag ville med. Det verkade vara en stark, logisk filosofi.

I mitten av tjugoårsåldern flyttade jag till USA för att läsa på universitetet och förbereda inför ett liv tillägnat vetenskapen. Jag påbörjade programmet i fysik vid Eastern Oregon University, beläget i samma lilla stad som jag och min bror fötts. Men när jag som självständig, vuxen individ började utforska livet, insåg jag att objektivismen var en torftig och steril filosofi.

Objektivismens svaga sidor

Objektivismen misslyckades med att besvara de stora frågorna, såsom: ”Vad är meningen med livet? Var kommer vi ifrån? Varför är vi här?” och ”Vad händer när vi dör?”

Den lider också, ironiskt nog, av brist på inbördes överensstämmelse. Trots all dess fokus på objektiv sanning, hade objektivismen ingen annan grund för sanning än mänsklig åsiktsfrihet. Trots dess fokus på livsglädje, verkade objektivisterna inte uppleva någon glädje alls. Istället verkade de upptagna med att ilsket vakta sin oberoende ställning från all extern påverkan.

Jag hade indirekt stött Ayn Rands institut genom att prenumerera på en tidning om objektivism. Men vid den här tiden började jag ångra det. Även om jag fortfarande tyckte att kristendomen var korkad, började ARI:s oavbrutet nedsättande attityd mot kristna att kännas tröttsam. Och när en av ARI:s mest prominenta offentliga personligheter öppet började försvara extrauteral abort som ”pro-life”, slutade jag stödja filosofin och identifierade mig inte längre med den. Jag insåg att jag hade vuxit ur objektivismen.

Universums underliggande ordning

Jag började lägga all min energi på mina studier, och blev väldigt engagerad i mina kurser i fysik och matematik. Jag gick med i studentföreningar, fick vänner, och för första gången i mitt liv mötte jag kristna. De var inte som objektivisterna – de var lyckliga och nöjda med livet. Dessutom var de smarta. Till min stora förundran gjorde jag upptäckten att en av mina lärare i fysik, som jag såg upp till, var kristen. Dessa personliga erfarenheter började ha inflytande på mig, och jag upptäckte att min fientlighet mot kristendom började falna.

Sommaren efter mitt andra studieår praktiserade jag inom fysikforskning på University of California i San Diego. För första gången i mitt liv befann jag mig inte längre i mitten av den vetenskapliga sfären med sedan länge accepterade vetenskapliga sanningar. Jag hade kommit till vetenskapens frontlinje, där nya upptäckter skedde.

Jag gick med i ett forskarlag hos Center for Astrophysics and Space Sciences (CASS) som utforskade bevisningen för big bang. Den kosmiska bakgrundsstrålningen – reststrålning från big bang – utgör det starkaste beviset för teorin, men kosmologer behöver andra, oberoende beviskedjor för att kunna bekräfta den. Mitt forskarlag studerade den rika förekomsten av deuterium i universums barndom. Deuterium, en isotop av väte, och dess förekomst i universums barndom, påverkas lätt av mängden vanlig massa som finns i hela universum. Tro det eller ej, denna enda mätning berättar för oss om big bang-teorin stämmer.

”En period var jag helt förtvivlad. Efter vår dotters död visste jag inte hur jag skulle kunna fortsätta. Men så hade jag en tydlig och klar syn av vår lilla flicka i sin himmelske Faders kärleksfulla armar, och där och då fick jag frid.”

Om någon är intresserad av hur detta fungerar kan jag beskriva det, men för tillfället ska jag bespara er de ingående detaljerna. Det räcker att nämna att en häpnadsväckande konvergens, vad gäller fysikaliska egenskaper, är nödvändig för att kunna studera tillgången på deuterium i ett tidigt universum. Ändå är en sådan konvergens just vad vi fann.

Jag minns hur förvånad jag var över detta – överväldigad, fullkomligt ytterst imponerad. För mig var det otroligt att det fanns ett sätt att besvara denna fråga om universum. Det verkar som om alla frågor vi kan ställa om universum faktiskt är möjliga att besvara.

Det finns ingen anledning till att det måste vara på detta sätt. Det fick mig tänka på Einsteins observation om att det mest obegripliga vad gäller denna värld är – att den är begriplig. Jag började känna att det fanns en universums underliggande ordning. Omedvetet hade jag börjat göra ett uppvaknande inför den 19:e psalmen som så tydligt säger: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.”

Jag tror på Gud!

Den sommaren skaffade jag ett exemplar av The Count of Monte Cristo av Alexandre Dumas och läste den på fritiden. Tidigare hade jag bara känt till den som en spännande berättelse om hämnd, eftersom det var vad alla oräkneliga filmer och TV-adaptioner alltid lade sitt fokus på. Men den är mer än det. Den är ett filosofiskt, djupt utforskande av förlåtelse och Guds roll som rättvisans utövare. Detta överraskade mig. Jag började förstå att konceptet Gud och religion inte var så filosofiskt triviala som jag trott.

Allt detta nådde en dag sin kulmen, då jag gick över La Jollas vackra campusområde. Plötsligt slog det mig – jag trodde på Gud! Mitt i steget stannade jag till. Jag var så glad; det var som om en vikt lyfts från mitt hjärta. Jag förstod att det mesta av den smärta jag känt under mitt liv varit självförvållat, men att Gud hade använt den för att göra mig visare och för att öka min medmänsklighet. Det var en stor lättnad att upptäcka att det fanns en mening med lidandet, och det är att Gud är kärleksfull och rättvis. Gud kan inte vara perfekt rättfärdig om inte jag – precis som alla andra – behöver lida för de dåliga saker jag gjort.

En kristen man

En tid kände jag mig nöjd med att vara teist, och jag fortsatte inte att utforska religiös tro. Jag spenderade en andra väldigt trevlig sommar vid CASS, och under mitt sista år vid EOU träffade jag en man jag tyckte väldigt mycket om. Han var en datorvetare från Finland. Han hade varit med i finska försvarsmaktens specialstyrka, och han var den ovanligaste människa jag någonsin träffat. Men han var också en man av styrka, ära och djup integritet, och jag märkte att jag på ett överväldigande sätt drogs till de kvalitéerna. Precis som jag hade han vuxit upp som ateist i ett sekulärt land. I tidiga tjugoårsåldern hade han, till följd av en stark personlig upplevelse, mottagit Gud och Jesus Kristus som sin personlige frälsare. Vi blev förälskade och gifte oss. Även om jag inte själv var religiös, kändes det på något sätt tryggt att gifta sig med en kristen man.

Jag tar emot Jesus!

Samma år examinerade jag i fysik och matematik. Under hösten började jag mitt doktorandarbete i astrofysik på University of Texas i Austin. Programmet i astrofysik var långt mer rigoröst och utmanande än min lilla alma mater. Den akademiska strängheten, kombinerad med att jag kände mig ensam på grund avståndet till familj och vänner, gjorde att jag kände mig ganska omotiverad.

När jag så en dag gick igenom en bokaffär, såg jag en bok med titeln The Science of God av Gerald Schroeder. Även om jag fascinerades av titeln, var det något annat som lockade mig att läsa den. Kanske var det ensamheten och att jag längtade efter en djupare kontakt med Gud. Det enda jag vet är att det jag läste för alltid förändrade mitt liv.

Dr. Schroeder är en unik individ. Han är en MIT-tränad¹[Massachusetts Institute of Technology / red] fysiker som också är verksam inom applicerad teologi. Han förstår modern vetenskap, har läst de antika och medeltida bibliska kommentarerna, och äger den kunskap som behövs för att översätta Gamla testamentet från ålderdomlig hebreiska.

Med andra ord kunde han göra en vetenskaplig analys av första Moseboks första kapitel. Hans arbete bevisade för mig att första Moseboks första kapitel är väl vetenskapligt grundat, och inte bara en ”dum myt” såsom ateister tror. Jag upptäckte, överraskande nog, att Bibeln och vetenskapen överensstämmer fullständigt.²(Om du är intresserad av att läsa mer om detta, kan du antingen se igenom detta bildspel eller läsa Dr. Schroeders bok.)

”Trots 2500 år av tvivel bekräftas upptäckten redan i Bibelns allra första ord: Det finns en början. Och den början innebär att universum har en transcendent orsak, för ingenting i naturen orsakar sig själv.”

Schroeders fantastiska arbete övertygade mig om att första Mosebok är Guds inspirerade ord. Men någonting sade mig att fortsätta. Om första Mosebok bokstavligen är sann, varför inte evangelierna också? När jag läste evangelierna upptäckte jag att personen Jesus Kristus var extremt medryckande. Jag kände som Einstein gjorde när han sade att han ”fängslades av den lysande gestalten från Nasaret.”

Ändå kämpade jag, för i hjärtat kände jag mig inte hundra procent övertygad om evangelierna. Jag kände till de historiska bevisen för deras sanning, och på grund av första Mosebok visste jag – naturligtvis – att Bibeln var tillförlitlig. Intellektuellt visste jag att Bibeln var sann, och som en intellektuell person, behövde jag acceptera det som sanning, även om jag inte kände det. Det är vad tro är. Som C. S. Lewis sade, är det att acceptera något du vet är sant oavsett dina känslor. Så, jag konverterade. Jag accepterade Jesus Kristus som min personlige frälsare.

Sorgen kommer till vårt liv

Kanske låter allt detta som kylig logik. Det gjorde det för mig, och av den anledningen tvivlade jag ibland på om min tro var äkta. Men så för ett par år sedan fick jag möjlighet att få svar. Det året började med att jag fick en cancerdiagnos som följdes av en obehaglig behandling. Kort efter det blev min man sjuk i hjärnhinneinflammation och hjärninflammation, och det var inte säkert att han skulle återhämta sig. Vi visste inte om han skulle bli lam, eller värre.

Det tog ungefär en månad, men tack och lov återhämtade han sig. Vid den tiden väntade vi vårt första barn, en liten flicka. Allt verkade gå bra fram till sjätte månaden, då babyn plötsligt slutade växa. Vi fick veta att hon hade Trisomi 18-syndrom, en dödlig kromosomavvikelse.

När vår dotter Ellinor föddes, var hon död.

Det var våra livs mest fasansfulla förlust.

En period var jag helt förtvivlad. Efter vår dotters död visste jag inte hur jag skulle kunna fortsätta. Men så hade jag en tydlig och klar syn av vår lilla flicka i sin himmelske Faders kärleksfulla armar, och där och då fick jag frid. Jag tänkte att efter alla dessa motgångar, under ett och samma år, hade jag och min man inte bara kommit varandra närmare – jag kände mig också närmare Gud. Min tro var sann.

Jag vet inte hur jag hade klarat såna här påfrestningar som ateist. När du är tjugo år gammal, frisk, och har din familj omkring dig, känner du dig odödlig. Jag gav aldrig min egen eller mina närståendes dödlighet en tanke. Men det kommer en tid när känslan av odödlighet avtar, och du tvingas konfrontera den ofrånkomliga sanningen att inte bara du, utan också dina nära och kära, en dag upphör att existera.

Finns multiversum?

För några år sedan, då jag gjorde efterforskningar för en artikel om tidens natur, gjorde jag den förvånande upptäckten att bara abrahamitiska religioner och deras sidogrenar följer en linjär tidsuppfattning. Alla andra religiösa traditioner följer en cyklisk tidsuppfattning.

Inte bara verkar cyklisk tidsuppfattning rent intuitivt korrekt – våra liv styrs av många naturliga cykler – men genom evig upprepning erbjuder den en rogivande anknytning till det heliga. Den moderna, sekulära versionen av detta är multiversum.

Georges Lemaître var en belgisk präst och fysiker som löste ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori. Han upptäckte att i motsats till den sedan 2500 år gamla rådande filosofin, var universum inte nödvändigtvis evigt och statiskt. I sin analys upptäckte han matematiska bevis för att universum expanderar, något han fortsatte utforska med stort engagemang. Av den anledningen anses han vara fadern till big bang (vilket han kallade ”hypotesen om uratomen). Kort tid innan han dog, sade man honom att hans hypotes hade bekräftats genom upptäckten av kosmisk bakgrundsstrålning, den viktigaste förutsägelsen av hypotesen.

Trots 2500 år av tvivel bekräftas upptäckten redan i Bibelns allra första ord: Det finns en början. Och den början innebär att universum har en transcendent orsak, för ingenting i naturen orsakar sig själv. Detta har varit uppskakande för ateister och de har därför tvingats retirera till idén om multiversum.

Konsekvensen av multiversum

Hypotesen om multiversum menar att det finns ett gigantiskt – kanske oändligt – antal parallella universum. Det är en intressant tanke, men när allt kommer till kritan, är det en ovetenskaplig tanke. Vetenskapen kan bara studera vad som kan observeras i detta universum. Den kommer aldrig att kunna studera multiversum. Ändå klamrar sig vissa ateister fast vid denna idé, eftersom den är det enda seriösa alternativet till Gud som den kreativa kraft som står bakom universum, och den är ett sätt att hantera moral utan Gud. Problemet är att de flesta som förespråkar multiversum inte noggrant utforskat dess logiska konsekvens. När de väl gör det, tror jag att deras världsbild kommer att leda till förtvivlan.

Hugh Everett är ett exempel på detta. Han var en briljant fysiker, känd för det som kallas flervärldstolkningen inom kvantmekaniken. Han försökte förklara kvantvärldens märkliga, nästan mystiska, effekter, genom att förneka dess beroende av sannolikhet. Istället menade han att varje möjligt resultat av varje experiment verkligen sker – men i ett alternativt universum. Detta var det första vetenskapliga förkroppslingandet av multiversum.

Matematiken var inte Everetts enda källa till motivation. Då han insåg följderna av ateistisk tro, sökte han efter ett sätt att fly den förintelse som är oundviklig i en ateists världsbild. För honom är flervärldstolkningen en form av odödlighet. Han ville tro att det finns ett oändligt antal Hugh Everetts, alla levande i dessa alternativa universum – för det var ett sätt att undvika förintelsens fasa. Men, som Jesus sade, måste vi döma trädet efter dess frukt. Everetts världsbild verkade inte ge varken honom eller hans familj någon sann trygghet. Han var en deprimerad alkoholist som åt, drack och rökte sig själv till döds vid 51 års ålder. Några år senare begick hans dotter självmord, och i sitt självmordsbrev skrev hon att hon hoppades att hon skulle hamna i samma parallella universum som sin far.

I multiversum är vi inte unika. Det finns många ”kopior” av varje individ. Om det är sant, har vi levt och kommer att leva ett oändligt antal liv. Då har vi redan levt exakt detta liv ett oändligt antal gånger. Alla de liven är förlorade och meningslösa, men vi kommer återigen att leva dem ett oändligt antal gånger. Everett och andra som tror på multiversum har inte övervunnit döden; de tror att de har hittat ett sätt att lura den, men denna form av ”odödlighet” är bara ett fängelse från vilket det inte finns något sätt att fly. Låter det hemskt i dina öron? Det låter hemskt för mig. Precis som med Ayn Rands filosofi, är multiversum till syvende och sist tomt – på hopp såväl som på mening.

Jag tror inte att vi befinner oss inspärrade i ett sådant fängelse. Men det enda som gör oss fria, är om universum och allt inuti blev skapat – inte av någon opersonlig mekanism – utan av ett personligt väsen, nämligen Bibelns Gud. Det enda sätt våra liv är unika, meningsfulla och eviga är om en kärleksfull Gud är dess skapare.

Kan man vara forskare och tro på Gud?

Jag älskar min karriär som astrofysiker. Jag kan inte tänka mig något jag hellre skulle vilja göra, än att utforska hur universum fungerar. Nu förstår jag att min livslånga fascination för rymden faktiskt var en intensiv längtan efter samhörighet med Gud: ”Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat.” (Romarbrevet 1:20). Men jag känner också en stark kallelse att genom detta arbete få tjäna andra.

Jag kommer aldrig glömma studenten som ledde mig in på denna väg. En kort tid efter att jag konverterat till kristendom studerade jag till doktorand. Som en del av en astronomikurs ledde jag en stödlektion, och vi gick igenom big bangs kosmologi. Efter kurstillfället kom en student fram till mig. Väldigt blygt ställde hon frågan om det är okej att vara forskare och samtidigt tro på Gud. Jag svarade naturligtvis att jag själv är forskare och tror på Gud. Uppenbart lättad berättade hon att en av hennes lärare i en annan fakultet hade sagt att hon inte kunde vara religiös och samtidigt tro på vetenskap.

Detta plågade mig. Jag undrade hur många andra ungdomar som kämpar med liknande frågor om tro och vetenskap, och bestämde mig för att hjälpa andra som kämpar med tvivel. Jag ville också hjälpa människor att med självsäkerhet kunna besvara ateisters falska argument. Detta har varit en kamp, eftersom jag vet att det kommer att bli en svår resa att göra. Men det budskap som Jesu offer gav, har gjort mig säker på vad jag måste göra.

Under resan mot att bli en troende var det två saker som drog mig till Gud: Den överväldigande bevisningen av hans inblandning i den fysiska världen, och hans fullkomliga rättfärdighet. Jag kan hjälpa människor att se Guds hantverk i den fysiska världen, men själv är jag inte kapabel till fullkomlig rättfärdighet. Det är ingen. Guds fullkomliga rättfärdighet kräver försoning för vår synd, men på grund av vår bristande natur, är vi inte kapabla till försoning. Gud sände sin enfödde son Jesus Kristus att dö för våra överträdelser, så att vi slipper. Jesus korsfästes, dog och begravdes, och uppstod på tredje dagen. Därmed uppnåddes fullkomlig rättfärdighet.

Jesus triumferade över frestelse, synd och död. Om vi väljer att acceptera frälsningens gåva, är vi försonade med Gud: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Johannesevangeliet 3:16)

Kära läsare, jag vet inte vem du är och jag känner inte till din bakgrund. Kanske är du troende; i så fall känner du redan kraften i dessa ord. Men om du fortfarande söker Gud kanske du, precis som jag, väljer att acceptera frälsningens stora gåva och att bli försonad med Gud.