Bönen är ett av kristendomens största dilemman. Vad är bön? Kan man bli helad? Är Gud orättvis om han svarar på vissa böner, men inte andra? Här delar jag några tankar om bön.
Så ska ni be: Vår Far i himlen … (Matteusevangeliet 6:9)
I sin enklaste form är bön ett samtal med Gud, med universums skapare och Herre. Det är naturligtvis svårt att förhålla sig till. Kanske är det därför Jesus i citatet ovan beskriver bön som ett samtal mellan ett barn och dennes far – det är bara det att denna fader är i himmelen. Denna familjerelation är en nyckel till att förstå bön som fenomen, för den förklarar många av de frågor som naturligt kommer upp när man tänker på bön.
Varför ska man be om Gud redan vet allt?
Är det inte otroligt onödigt att be till Gud, om han redan vet vad jag ska be om, och dessutom vet vad som är bäst för mig? Antingen förändrar bön Guds vilja – och då är inte hans vilja perfekt och god. Eller så förändrar den ingenting, och då är bönen onödig. Eller?
Bibelns författare inte alls är omedvetna om detta dilemma. I en predikan säger Jesus att man inte ska be onödigt repetitiva böner, som om Gud skulle förändra åsikt bara för att man säger många ord. Han påpekar: ”… er Far vet vad ni behöver innan ni ber honom om det.” (Matteusevangeliet 6:8)
Bra, då behöver jag ju inte be. Eller har jag missförstått vad bön handlar om? Tänk om bön inte bara handlar om att komma med en önskelista till Gud, utan om en verklig kommunikation mellan en far och hans barn?
Bön förändrar
Tänk dig följande: Du är en mor, och din son leker utanför köksfönstret. Plötsligt ser du att han faller, slår sig och börjar gråta. Omedelbart vet du hur allvarlig skadan är, och antagligen också vad som behöver göras. Det du önskar mest av allt är att barnet ska må bra, men du vet också att skrubbsår inte är farliga.
Dessa två saker är dock inte de viktigaste. Det viktigaste är vad som sker i relationen mellan er. Din son vet att det är hos dig han kan få hjälp, och du vill att han ska uttrycka den tillit han har till dig. Så han gråter, berättar vad som hände, och ber om hjälp. Du vet vad som behöver göras – så du behöver inte informationen – men du vill höra, för det är det som stärker bandet mellan er. Genom sättet som du hjälper din son, lär du honom hur han ska hantera situationen. Det är så han växer.
”Bönen är samtal med Gud, där målet är att vi genom att lägga fram våra egna önskningar och tankar, ska konfrontera oss själva med Gud. När vi lämnar det mötet är vi förändrade i djupet – oavsett om vi kan kryssa av något på önskelistan eller inte.”
Det var en otroligt förenklad bild av vad bön är, men den säger något viktigt. Bön förändrar inte Gud – den förändrar oss. Men om vi inte vill komma till Gud, inte vill be om hans hjälp och inte heller lyssna på hans svar – då gör vi det omöjligt för Gud att arbeta med oss.
Jag har ett syskonbarn på fyra år. Han ber till Gud att han ska hjälpa oss så vi inte blir nertrampade av dinosaurier. Hör Gud en sådan bön? Självklart gör han det. Svarar han på bönen? Tekniskt sett, ja – men det är ju uppenbart inte det viktiga.
Funkar bön över huvud taget?
Får någon av er lida, ska han be. Är någon glad, ska han sjunga lovsång. Är någon bland er sjuk, ska han kalla på församlingens äldste, och de ska be över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Trons bön ska bota den sjuke, och Herren ska resa upp honom.
(Jakobs brev 5:13-15a)
Bön förknippas ofta med helande: Någon är sjuk, personen får förbön och blir frisk, utan att det kan förklaras med medicinsk vetenskap. För att bekräfta att förbön fungerar behövs egentligen bara ett enda fall av vetenskapligt oförklarligt tillfrisknande efter bön (förkortat VOTEB).1(FOTNOT: Denna formulering och förkortning har jag tagit från Micael Grenholms bok Dokumenterade Mirakel) Om VOTEB existerar, funkar bön.
Finns det då dokumenterade mirakel? O, ja, i mängder. Det handlar alltså inte bara om anekdotiska bevis eller placebo-effekt, eller sådant som inte har kunnat kontrolleras på vetenskapligt sätt, utan om cancer som har försvunnit mellan två röntgen-kontroller, blinda som har fått sin syn tillbaka och sedan haft god syn livet ut, och mycket annat. Det finns inget tvivel om att många har tillfrisknat på vetenskapligt oförklarligt sätt efter bön. Att tillfrisknandet beror på bönen går naturligtvis inte att bevisa – men mängden händelser vittnar om att minst ett VOTEB har skett – och är det egentligen allt som behövs.
Kan bönesvar mätas?
Det är den logiska biten. Men bön är inte bara logik, utan som sagt baserar den sig på all dynamik som ett personligt förhållande utgör. Det är därför svårt att placera bön under en lupp. Man har gjort försök med att låta en grupp sjuka ta emot förbön, medan en annan grupp inte har fått det – och försökt utläsa skillnader. Sådana undersökningar har i och för sig gett mätbara skillnader, men det finns ingen anledning att tro att Gud ställer upp på den typen av test. Gud är inte ett batteri, som man kopplar på eller ur, utan en person. Jag menar inte att man inte kan testa om ett under har skett – men att man inte kan utsätta Gud för examination.
Satan försökte en gång fresta Jesus att sätta Gud på prov. Han ville att Jesus skulle kasta sig ut för en höjd för att se om Guds änglar skulle beskydda honom. Jesus svarade med orden: ”Du ska inte fresta Herren din Gud”. Det betyder att bön inte bör ha sin motivation i sensationalism och experimentförsök – utan i det förhållande som vi har till vår Far.
Varför får man inte alltid bönesvar?
För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. (Lukasevangeliet 11:10)
Jesu ord verkar klara och tydliga: Be, så får du. Men alla som regelbundet ber, vet att det inte är så enkelt. Så varför säger Jesus något sådant? Jag tror att det viktiga i Jesu ordspråk är att utan bön, stänger vi dörren som Gud önskar arbeta igenom. Gud vill att vi ska kommunicera med honom – och han har valt att verka genom bönens dörr. När vi öppnar går Gud in, därför att han vill samarbeta med oss i kärlek. Utan bön stänger vi ute Gud ur våra liv.
Någon formulerade frågan om bönesvar så här: ”Alla böner får svar, och det finns tre svar: Ja. Nej. Vänta.” En troende vilar i sin förtröstan till att det finns en balans mellan att Gud svarar på de böner vi sänder, och att han i sin visdom förstår mycket bättre än vi vad vi behöver.
Guds allmakt
Den kristne filosofen och författaren C. S. Lewis beskrev sitt böneliv genom att berätta om sin hund. Hans hund kunde inte förstå att Lewis behövde sitta vid sitt bord och skriva. Böcker, pennor, papper, författarskap och filosofi var för hunden begrepp som var omöjliga att förstå. Men medan Lewis skrev, fann hunden sig en soligt hörn där han kunde ligga och vänta. Så var Lewis förhållande till Gud: Han förstod inte varför han inte alltid fick svar, men han vilade i att Gud visste bättre.
Jag har själv en hund, och han älskar att gå på turer och att äta. Han har ingen förståelse för varför jag just nu sitter och skriver denna artikel. Jag hör honom gnälla i sitt hörn, för det har bevisligen gått flera timmar sedan vi var ute.
Du tycker kanske att det är oförskämt och nästan kränkande att jämföra en hund som tigger om att få mat, med en mor som gråter över sitt barn som dör i cancer. Du har helt rätt i att det är himmelsvid distans mellan de två tingen. Men det är också ett enormt avstånd mellan vår visdom och Guds. Han håller hela världen i sin hand, som barnsången säger, och han kommer låta allting samverka till det bästa för alla dem som älskar honom (se Romarbrevet 8:28).
Att be illa eller väl
Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort det på era njutningar. (Jakobs brev 4:3)
Jesu halvbror, Jakob, var upprörd över dem han skrev sitt brev till. Han såg en väldig falskhet i hur de levde i konflikt med Guds vilja, och sedan kom till Gud med ”ödmjuka” böner.
Bön är inte som att trycka in pengar i en godisautomat, där man väljer vad man vill ha. Det är inte heller en enarmad bandit, där man kanske får jackpot en gång ibland. Gud är inte jultomten som tar emot en önskelista och kollar den mot sin dum/snäll-lista. Bönen är samtal med Gud, där målet är att vi genom att lägga fram våra egna önskningar och tankar, ska konfrontera oss själva med Gud. När vi lämnar det mötet är vi förändrade i djupet – oavsett om vi kan kryssa av något på önskelistan eller inte.
Så, be för ditt sjuka barn. Tacka när du får svar. Gråt när himmelen verkar stängd. Bli arg på Gud när du är frustrerad, och sjung lovsånger när du upplever Guds närvaro. På det sättet växer du, och till slut kommer du se att det stora inte är alla bönesvaren du fick – utan alla gånger du fick komma inför nådens tron och få nåd till hjälp i rätt tid.
