Efter Rysslands anfall mot Ukraina befinner sig många länder i upptrappning. Hur bemöter man situationen som kristen?
Denna artikel publicerades först som ledare i Midnattsropet nr. 2, 2022.
Titanics undergång har använts som illustration i många olika sammanhang. Om och om igen speglas dramatiska händelser med katastrofal utgång i det som hände den tragiska natten för drygt hundra år sedan. Det osänkbara fartyget, utrustat med den mest avancerade teknik som fanns tillgänglig, stoltheten som inledde en ny epok med framtidsvisioner för blomstrande handel kontinenterna emellan, sjönk i det iskalla havet. Ingen hade räknat med att framgången skulle ta sin ände i en sådan fasansfull katastrof.
Alla drabbades. Det spelade ingen roll om man hörde till eliten och hade bokat in sig i första klass med all dess överdådiga lyx eller om man fick nöja sig att färdas på fattigmans däck. När skeppet sjunker vill ingen stanna kvar. Då bryter paniken ut. Titanic huserade många olika samhällsklasser och det var stängt mellan de olika däcken. Men då det handlar om överlevnad, att rädda sig från en säker undergång, betyder inte social tillhörighet eller materiella tillgångar något längre. Det som räknas är livet.
Upptrappning världen över
Situationen blir ännu mer allvarlig om katastrofen drabbar ett helt land som slås i spillror, eller ännu värre, en hel kontinent. Det vi nu närmast tänker på är det förödande kriget i Ukraina. Miljontals människor befinner sig på flykt under tiden som bomberna förstör deras hem. Förödelsen och lidandet är obeskrivligt. Att höra vänner berätta att nu har den och den dött, det smärtar. Att se hur den tillvaro man byggt upp under många år i ett ögonblick raseras, är tungt att bära.
Hoten om upptrappning haglar tätt och varningar som siar om ett nytt världskrig med kärnvapen har aldrig varit mer påtagliga i modern tid. En direkt reaktion efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari är att land efter land börjar se över sina säkerhetssystem. Upprustningen av vapenarsenaler världen över förväntas öka markant. Risken att världen drastiskt förändras blir alltmer överhängande. Jesu ord om att folken ska gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån, att människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen,1(Lukasevangeliet 21:25-26) är idag en realitet. Tänk vad rätt Jesus hade! Ändå är det så få som valt att lyssna till hans undervisning.
”Vi lever i den yttersta tiden inför Jesu tillkommelse och det är tid för mönstring. Inte med våld, militär och vapen, men genom att gå bönens väg.”
Kapprustningen som pågår – tävlan om att ha den största militära slagkraften – kan i ett ögonblick fördärva hela jorden. Bibeln är förutseende och den avslöjar människans obotliga ondska och vilka konsekvenser mänsklighetens utveckling för med sig. Dess öde är beseglat.
Dock är det rättfärdigheten som kommer att stå som slutlig segrare i en kommande paradoxal slutstrid mellan den här världens härskare och Fridsfursten. Paradoxen är att Lammet ska besegra vilddjuret. Fram till dess kommer vi att se hur ondskan på jorden tilltar. Världen rustar på sitt sätt, men ska vi som Jesu lärjungar ta del i den kampen?
Tid för mönstring
Paulus skriver till församlingen i Efesos om en Guds vapenrustning vi uppmanas ikläda oss. Den rustningen kännetecknar motsatsen till de makter som strider om dominans här i världen. Det sägs att ”krigets första offer är sanningen”. Guds vapenrustning har sanningen som bälte och rättfärdigheten som pansar. Dess skor talar om den beredskap som fridens evangelium ger. Styrkt av tro skyddar rustningen mot ondskans brinnande pilar och frälsningens hjälm bevarar våra tankar och hjärtan hos Gud och hans Ord.
Det handlar inte om att rustas med vapen som har för avsikt att ta livet av andra människor. Då Paulus skrev brevet till församlingen i Efesos satt han i fängelse. Man kan utläsa frimodighet i hans sätt att formulera sig då han skriver att han är en “ambassadör i bojor” för evangeliets skull. Slagen i bojor men fri i Kristus!
Vi lever i den yttersta tiden inför Jesu tillkommelse och det är tid för mönstring. Inte med våld, militär och vapen, men genom att gå bönens väg. Inte med förödande bombardemang, men med Lammets natur. Någon annan framkomlig väg i Guds rike finns inte. Bönen är det vapen Gud gett församlingen och den kan bryta ner det största motstånd.
Målet är att bli Kristuslika
Jesus säger att “alla som tar till svärd ska dödas med svärd” (Matteus 26:52). Han sa det under sin svåraste stund på jorden, när hans svett blev blodsdroppar av våndan han utstod, och då han i sin nöd bad till Gud att, om det är möjligt, slippa denna kalk över sitt liv. Men Faderns vilja vägde mer, vilket även var Sonens, nämligen att ge sitt liv till lösen för många.
”Det finns två vägar att välja. Hatets och vedergällningens väg eller försoningens väg. Som Jesu lärjungar får vi lära oss att älska och bedja för våra fiender.”
I Guds förbund med Noa står det att “den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild” (1 Moseboken 9:6). Johannes skriver i Uppenbarelseboken 13:10 att “den som dräper med svärd, han ska själv bli dräpt med svärd. Här gäller det för de heliga att ha ståndaktighet och tro”. Målet för oss är att bli Kristuslika, att ha samma sinnelag som Jesus, samma utgivande kärlek.
Att vara Guds avbild
Vad innebär det att vara Guds avbild? Jag återger här ett utdrag ur en text av Arne Imsen, som Midnattsropet publicerade för snart 50 år sedan:
“Vill Jesus uppmuntra oss till att stå utanför kampen för tillvaron och utanför mänsklighetens nöd, så att vi kan leva i vår egen lilla trygga och säkra värld? Tvärtom, Jesus vill föra oss in i den situationen, att vi trots konflikter, strider, hot och förskräckliga och fientliga makter kan vara fullständigt trygga i vetskapen om att Vilddjuret som härskar i världen icke skall segra, utan Lammet.
Vi vet att det skall komma ett regimskifte för vår mänsklighet och att det skall bli frid på vår jord. Vi tror inte på FN, politiska maktkonstellationer, ekonomiska block eller någon enskild individ på det politiska firmamentet. Vi vet att de bara kommer att bekämpa varandra, därför att de är så destruktiva i sin filosofi och till sitt väsen, att de en dag kommer att fullständigt förgöra varandra. Att dessa makter ännu inte släppts loss och förvandlat vårt klot till ett globalt krematorium, det kan vi tacka Gud för.
Jesus gör inte vägen lätt och kommer inte med någon enkel och lättvindig lösning, som man kan ordna genom lite ytlig förändring i beteende eller attityder. Tvärtom säger Jesus i avslutningen av sin bergspredikan: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ”Herre, Herre”, utan den som gör min himmelske Faders vilja”.2(Matteus 7:21) Det hjälper inte hur intensivt vi ropar: ”Herre, Herre”, eller hur deltagande vi uttalar våra deklarationer. Vi måste göra Jesu himmelske Faders vilja.
Vad är det att göra Faderns vilja då? Det är att handla som Jesus lärde i bergspredikan.”3 (Midnattsropet 1974).
Det finns två vägar att välja. Hatets och vedergällningens väg eller försoningens väg. Som Jesu lärjungar får vi lära oss att älska och bedja för våra fiender. Faktum är att i grund och botten, när vi ser igenom maktstrukturerna och världens olika regimer, handlar kampen sist och slutligen om varje enskild människas eviga väl eller ve.
Jesus har övervunnit
Hela världen är i den ondes våld, men Jesus har övervunnit världen. Därför är det viktigt att vi genom våra liv återspeglar denna Guds kärlek till varje människa vi möter. Bli uppfylld med Jesus och hans outgrundliga frid, och be att ditt liv får vara till välsignelse och hjälp för någon eller några av dina medmänniskor. Då Jesus kommer tillbaka kommer det vi ansåg vara stort och viktigt här i tiden att blekna bort. Det som är värt något är det du gör för Guds rike, det rike som evigt består:
”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen: “Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” (Uppenbarelseboken 21:1-4).
