De historiska kyrkomötena framställs ofta som en grupp biskopar som samlats för att bestämma vad folk skulle tro – och vilka böcker som skulle vara med i Bibeln. I denna artikel benar jag ut vad kyrkomötena verkligen var, och vilken betydelse de har idag.
Ett kyrkomöte (eller ekumeniskt koncilium) är en historisk samling av olika församlingars representanter, där speciella teman diskuteras för att komma fram till en gemensam linje. Första gången en samling skedde mellan flera kristna församlingar för att diskutera gemensamma teman, var redan på de första apostlarnas tid, då man samlades för att diskutera församlingens förhållande till Mose lag (se Apostlagärningarna 15). De mest kända kyrkomötena är dock de som hölls på 300–500-talet e.Kr. Det är de vi i huvudsak ska tala om här.
”Besluten som man kom fram till var alltså inte nya uppenbarelser eller resultatet av saker som man kom på där och då – utan att reflektera och förklara vad de kristna redan hade trott sedan apostlarnas tid.”
Kyrkomöten förbinds framför allt med den Katolska kyrkan, eftersom det är i deras tradition som dessa samlingar har hållits i hävd och de har dessutom varit bindande för kyrkans doktriner. För evangeliskt kristna är inte den Katolska kyrkans beslut bindande, eftersom man bara har Bibeln som slutlig auktoritet i trosfrågor. Det betyder däremot inte att evangeliskt troende inte förhåller sig till kyrkomötena.
Framför allt de första århundradenas kyrkomöten anses ofta som vägledande för kristen tro, inte minst eftersom Katolska kyrkan, så som vi känner den idag, inte var lika långt borta från evangelisk tro innan 1000-talet, som den är idag.
Kyrkomötena är uppkallade efter platsen och årtalet de hölls, och det är så jag kommer omnämna dem i denna artikel.
Kyrkomötet i Nicaea förändrade inte allt
Det mest kända kyrkomötet är det första, det i Nicaea år 325.1(Detta möte räknas som det första ekumeniska rådet, även om det strängt taget inte var först. Tidigare möten hade långt färre biskopar, t.ex. rådet 314 som huvudbilden visar. Källa: Wikipedia, Første råd i Nicaea) Ofta tillskrivs denna samling otroligt stor betydelse när internet-ateister ska förklara uppkomsten av kristna trossatser. Det sägs att här bestämde man att Jesus var Gud, att Nya Testamentet skulle bestå av 27 böcker – och mycket annat. Så, vad hände på detta möte?
År 313 utropade kejsare Konstantin (”den store”) ett slut på all förföljelse av kristna, efter att han hävdade att han vunnit en strid efter att ha bett till den kristne guden. Historiciteten i det som skedde den gången har diskuterats – men odiskutabelt är att Konstantin skapade lättnader för de troende att uppträda offentligt.
På 300-talet pågick en diskussion bland kristna, med biskoparna Alexander och Athanasius på ena sidan och presbytern Arius på den andra. Diskussionen handlade om huruvida Jesus hade samma natur som Fadern, eller bara en natur som liknade Faderns (på grekiska uttryckt med två ord som bara har en bokstavs skillnad: homoousious (samma natur) och homoiousios (liknande natur)).
Här är det viktigt att man förstår att det sedan kristendomens begynnelse varit klart att Jesus tillbads som Gud, och att han var Gud (Johannes 1:1, 2 Petrus 3:18, Uppenbarelseboken 5:12). Frågan som Arius tog upp var om Jesus var en lägre gud än Fadern och om han var skapad av Fadern, och därför inte av samma status som Fadern. 2(Rowan Williams, Arius: Heresy and Tradition, 2001)Problemet med Arius förståelse av Jesu natur, var att den öppnade för en gudom som bestod av många olika gudar, precis som i den grekisk-romerska mytologin.3 (Justin S. Holcomb, Know the Creeds and Councils, 2014).
”Vi behöver rätt kunna svara dem som vill diskreditera den kristna tron på grund av kyrkomöten, korståg, inkvisitioner eller annat som folk nästan ingenting vet om – men ändå har starka åsikter om.”
Både Arius och Alexander var populära teologer som skapade mycket engagemang bland troende, något som ibland till och med resulterade i rena slagsmål bland folk. Det blev efter en tid en ganska stor kontrovers, och därför kallades det i 325 till ett kyrkomöte i Nicaea. Kejsare Konstantin var värd för mötet, men även om det har diskuterats om vilken roll kejsaren hade, finns det inga källor som antyder att han själv hade en bestämd åsikt i frågan, eller att han försökte påverka de församlade i en eller annan riktning. Däremot sägs det att han var väldigt angelägen om att man faktiskt kom fram till en enighet.
Konstantin bjöd in ca. 1800 biskopar (en biskop var en föreståndare för församlingarna i en stad), men det var bara runt 300 som kom till samlingen – antagligen på grund av flera faktorer, som faror vid resor, åldern på biskoparna, med mera. Många av de som kom bar ärr och skador efter de förföljelser som de hade upplevt i sin livstid.
Det var inte bara Jesu natur som man diskuterade på kyrkomötet, utan också vilket datum man skulle fira påsken, och en del frågor om församlingsdisciplin (hur man skulle förhålla sig till de som hade avsagt sig tron under förföljelse, men som nu ville komma tillbaka). Det som däremot inte diskuterades, var vilka böcker som skulle höra till i Bibeln. Det var helt enkelt inte en aktiv debatt på denna tid.
Vad var utgångspunkten för diskussionen i Nicaea? Ingen av biskoparna som kom till Nicaea hade en föreställning om att de nu skulle besluta något som ingen redan hade haft någon bestämd mening om i 300 år. Målet var att samtala om vad de första apostlarna hade lärt, och hur man skulle tolka de heliga skrifterna, för att nå en enighet i förkunnelsen. Besluten som man kom fram till var alltså inte nya uppenbarelser eller resultatet av saker som man kom på där och då – utan att reflektera och förklara vad de kristna redan hade trott sedan apostlarnas tid.
Vad kom man fram till, och vilken betydelse hade kyrkomötet i Nicaea? Alla utom tre biskopar (Arius och två från Libyen) skrev under på den så kallade Niceanska trosbekännelsen.4(Warren Carroll The Building of Christendom, 1987) Arius utvisades för en tid från Romarriket, men det var inte så att alla automatiskt började erkänna den Niceanska trosbekännelsen, utan kontroversen runt, och diskussionen om, Jesu väsen fortsatte i många decennier. Föreställningen om att kejsaren beordrade att man skulle käppjaga alla som var eniga med Arius ur Romarriket saknar totalt grund.
Ett kyrkomöte i Konstantinopel (381) fick lösa upp en del av de kvarstående frågorna om hur Anden förhöll sig till Fadern och Sonen.
Jesus – både Gud och människa
Jesu natur var något som man fortsatte att diskutera ingående under de första århundradena av den kristna historien. Kyrkomötena i Nicaea och Konstantinopel förklarade att Jesus delar natur med Fadern – men Jesus är mer än bara Gud, han är också människa. Därför uppstod diskussionen om hur Jesu gudomliga och mänskliga sida förhåller sig till varandra. Har han två sinnen? Övergick hans gudomliga sida den mänskliga, så att han bara verkade vara en människa?
Kyrkomötet i Efesus år 431 försökte svara på dessa frågor genom att beskriva Jesus som helt och fullt Gud – och samtidigt helt och fullt människa. De gjorde detta bland annat genom att diskutera huruvida Maria, Jesu mor, var ”gudaföderska”, eller theotokus som det heter på grekiska. För evangeliskt kristna låter det här kanske som Maria-kult, och i senare tid har uttrycket theotokus använts på det sättet – men från början handlade det framför allt om Jesu natur – d.v.s. om Maria födde Gud, eller om det bara var den mänskliga ”delen” av Jesus som Maria födde.
De här diskussionerna kan verka irrelevanta eller ointressanta för oss idag – men det är framför allt därför att det idag råder ganska stor enighet i dessa frågor, något som är resultatet av de diskussioner som fördes under tidig medeltid.
Om man går vidare i historien, så hölls bland annat kyrkomöten i Kalcedon (451) och Konstantinopel (553 och 680), och alla dessa handlade framför allt om hur man skulle förstå Jesu natur.
När bestämde man vad som skulle vara i Bibeln?
År 382 hölls ett kyrkomöte i Rom, detta under kejsare Theodosius den förstes regering. Där diskuterades bland annat vilka böcker som ansågs höra till kanon. Problemet med detta möte, är att den enda källan som finns för det, är nedskriven 200 år senare – och dessutom verkar inte mötet ha haft stor betydelse för den samtida historien.
Mötet handlade framför allt om att fördöma många av de senare, det vill säga de gnostiska, skrifterna som villoläror, eftersom de var pseudo-evangelier och innehöll falska läror. Men man sammanställde också en lista över de böcker som man erkände som kanon, en lista som är nästan helt identisk med de böcker vi idag finner i våra biblar (plus de gammaltestamentliga apokryferna som återfinns i Septuaginta).
Det verkar inte ha varit någon större diskussion omkring detta tema – och ingen kyrkostrid i närheten av det som var fallet med arianismen under kyrkomötet i Nicaea. I boken The Canon Debate, skriver Everett Ferguson en artikel där han bland annat menar att kyrkomötet aldrig bestämde vad som var kanon, utan bara bekräftade det som kristna församlingar hade ansett i hela historien, och generellt sett ansåg över hela den kristna världen.
Det är detta som är poängen: Oavsett om man är enig eller oenig med olika kyrkomötens beslut (och jag skulle säga att från slutet av det första årtusendet och framåt så dominerade, och dominerar, många obibliska läror i den Katolska Kyrkan), så måste man ändå säga att kyrkomötena handlade om att ratificera eller bekräfta det som majoriteten av kristna redan trodde på. Ingen lära har uppstått på ett kyrkomöte, och ingen minoritets-åsikt har lurat till sig en doktrin-stämpel genom att slugt navigera ett kyrkomöte.
Vad ska vi göra med kyrkomötena?
Som jag nämnde i inledningen på artikeln, är inte kyrkomöten en evangelisk kristens teologiska grund; vi tror bara på en ofelbar och bindande källa – och det är Bibeln. Samtidigt är det viktigt att kunna sin historia, oavsett om man är enig eller oenig med det som då skedde. Vi behöver rätt kunna svara dem som vill diskreditera den kristna tron på grund av kyrkomöten, korståg, inkvisitioner eller annat som folk nästan ingenting vet om – men ändå har starka åsikter om. Läs och studera historien, inte minst den kristna – så har du bättre på fötterna nästa gång någon kommer med ogrundade påståenden. Det kan vara bra i mötet med såväl katoliker som med ateister.
Referenser
Litteratur
McDonald, L.M, Sanders, J.A. 2002. The Canon Debate.
Holcomb, J.S. 2014. Know the Creeds and Councils.
Warren, C. 1987. The Building of Christendom.
Williams, R. 2001. Arius: Heresy and Tradition.
Internetkällor
Wikipedia, Første råd i Nicaea. Hämtat 26 januari 2022 från https://no.frwiki.wiki/wiki/Premier_concile_de_Nic%C3%A9e
