Vad gör vi när vi står inför valet om vad vi ska göra med våra medmänniskor? Den fattige, den hemlöse, invandraren eller den föräldralösa? En berättelse i Bibeln ger ett spännande svar.
Det finns en bibelbok som har en berättelse som är lika delar vacker som otroligt utmanande, och det är Ruts bok. Historiskt sett är den placerad i den så kallade ”Domartiden” (ca. 1440-1050 f.Kr.), innan Israel hade någon kung. Om den tiden säger Bibeln följande:
”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.” (Domarboken 21:25)
Denna laglöshet ledde till politiskt kaos, och det kaoset förde med sig en svältkatastrof i Israel. Situationen var inte helt olik den i dagens Afghanistan och Libyen, där det politiska läget leder till svält för invånarna. I inledningen till Ruts bok får vi veta att Elimelek från Betlehem tog med sig sin fru Noomi och sina två barn och flydde till Moab, för att inte dö av svält. Om man läser Israels historia så förstår man att detta inte var ett okontroversiellt eller enkelt beslut, eftersom Israel hade varit i konflikt med Moab i flera hundra år.
”När flyktingarna står vid våra gränser, så välkomnar vi dem som om det var Jesus själv. Vi har valet, liksom Rut och Boas hade, att välsigna eller stöta bort. Låt oss vara som Jesus, som tog emot oss med öppna armar. Vi kan vara en Boas för någon människa som har förlorat allt.”
Där i Moab dog Elimelek, och efter några år dog också hans två söner, Mahlon och Kiljon, som hade gift sig med de moabitiska kvinnorna Orpa och Rut (här dyker historiens huvudperson upp). Det är alltså bara tre änkor kvar i berättelsen, och då Noomi får höra att svälten är slut i Israel, så tar hon med sig sina två svärdöttrar tillbaka till dit.
Två viktiga ord
Innan vi går vidare i handlingen, så ska vi säga något generellt om Ruts bok. Det är en bok där de två hebreiska orden hesed och barakh står centralt. Hesed är ett mångfacetterat ord som ibland översätts med ”barmhärtighet” eller ”nåd”. Det betyder ungefär ”den kärlek och lojalitet som man uttrycker till en person eller en grupp som man har ingått ett förbund med.” Till exempel så hade Israels folk ingått ett förbund med Gud själv, och troheten mot det förbundet (både från Guds sida och folkets) kallas ofta för hesed. Barakh är ett lite enklare ord, som betyder ”att välsigna”. Med detta i bakhuvudet ska vi nu gå vidare i historien.
Ruts val
Då Noomi tog med sig sina två svärdöttrar till Israel, gav hon dem ett val vid Israels gräns. Ja, hon uppmanade dem faktiskt att vända om till sitt folk, eftersom Noomi inte hade någon framtid att erbjuda. Hon hade inte fler söner, hon var fattig och utan försörjare. Orpa gjorde som hon sa, och vände tillbaka till Moab, medan Rut gav Noomi följande svar:
”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” (Ruts bok 1:16-17)
Detta är i allt väsentligt en oformell pakt eller ett förbund som Rut ingår med Noomi, där hon överger sin tidigare lojalitet till Moabs folk, sin familj, sina gudar och sitt land – för att i stället svära trohet till Israel och Noomi. Men det är inte för att hon tror att hon ska tjäna på det, utan av hesed, lojal kärlek, som hon står vid sin svärmors sida.
Lagar för de fattiga
Det fanns några av Gud givna lagar i Israel, och de är av högsta vikt för den här historien. Som vi såg i inledningen så gjorde folk som de själva ville, men Guds vilja var ändå klart uttryckt i lagen som han hade gett till Mose. Lagen hade ett speciellt öga till faderlösa, änkor och invandrare – de utsattas ”treenighet”, och de relevanta lagarna i historien är följande:
- Ingen moabit fick bli en del av Herrens församling. Detta står i 5 Mosebok 23:3 och var motiverat av moabiternas pågående fiendskap mot Israel helt sedan tiden då Israel drog ut från Egypten.
- En man som dog utan söner skulle ”återlösas” av sin närmaste manliga släkting (ofta en bror). Detta betydde att brodern var skyldig att gifta sig med änkan, ge henne barn – och detta barn skulle då få arvsrätten till sin farbrors mark, och också bära hans namn. Detta står i 5 Mosebok 25:5-7.
- En fattig person kunde skörda de ax som var kvar efter att skördemännen var färdiga med sitt arbete. Lagen sa att skördearbetarna inte fick skörda i utkanten av fälten, och att man heller inte fick gå tillbaka och plocka upp det man hade missat – detta tillföll i stället ”invandraren, den faderlöse och änkan”. Detta står i 5 Mosebok 24:19-21.
De här lagarna kan verka både irrelevanta och anakronistiska, men de var väldigt viktiga för Israel under bronsåldern. Vi förstår först och främst att Rut inte kunde vänta sig ett varmt mottagande i Israel, inte minst med tanke på att landet nyligen varit med om en svältkatastrof. Jag känner på mig vad vår tids politiker hade sagt: ”Vi kan inte låta dåligt integrerade invandrare få bli samhället till börda, så att vår välfärd blir lidande. Låt oss därför använda vår lag och utvisa alla moabiter från landet!”
Å andra sidan gav de två andra lagarna vissa öppningar för Rut och Noomi. Frågan är hur folket i landet skulle bete sig mot dem.
Rut på Boas’ åker
Rut använder sig av rätten att skörda efter arbetarna, och beger sig ut på markägaren Boas’ mark för att skörda korn. Boas lägger märke till henne och får höra hennes historia. Han befaller sina arbetare om att inte behandla henne illa, och ger henne lov att ta så mycket korn hon vill. Han väljer att välsigna andra med det goda han själv har fått, och det säger mycket om en person – eller ett land. Om man vill veta hur bra ett land mår, så ska man inte se på köpkraft eller hur många köpcenter som har byggts de senaste åren – utan på hur de mest utsatta i landet mår och hur de blir behandlade. Vill man veta hur en person är, så ska man inte se på hur han eller hon behandlar sin familj och vänner – utan hur personen behandlar dem som inte kan ge någonting tillbaka.
Lite senare på dagen bjöd Boas in Rut till en måltid tillsammans med sina arbetare, och hon fick bröd och vin att äta. Boas var alltså inte rädd för att ”slösa” sitt välstånd på en nödställd, utan delade med sig av sin välsignelse. Och Rut fick mer mat än hon själv behövde, och då tog hon med sig mat hem till sin svärmor – för att välsigna henne med det goda hon hade fått. Och det slutar inte där, utan när Noomi får höra om Ruts dag, utbrister hon:
”Välsignad (barakh) vare han av Herren, som inte har tagit bort sin nåd (hesed) från vare sig de levande eller de döda!” (Ruts bok 2:20)
Boas var välsignad av Gud, och han välsignade i sin tur Rut, som gav av sitt goda till Noomi – som då välsignade Boas. Och allt detta som ett resultat av Guds nåderika trofasthet mot sitt förbund. Det är detta som sker när människor väljer att välsigna – gåvan växer och går vidare.
Noomis plan
Det visade sig att Boas var en nära släkting till Noomi, och därför en av återlösarna för den avdöde Elimelek. Boas hade alltså både rätt och skyldighet att gifta sig med Rut, för att upprätta Elimeleks namn i Israel. Noomi lade en plan för Rut, som gick ut på att hon skulle söka sig till Boas på natten, och lägga sig vid hans fötter. Även om denna detalj i en berättelse från 3000 år sedan inte verkar helt logisk för oss, så kan man i alla fall konstatera att det knappast finns en mer utsatt situation för en ung kvinna än att lägga sig vid en mans fötter på natten.
Mitt i natten vaknar Boas och upptäcker att Rut ligger vid hans fötter:
”Vid midnatt ryckte mannen till och böjde sig framåt – och där låg en kvinna vid hans fötter! ’Vem är du?’ frågade han. Hon svarade: ’Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna, för du är min återlösare.’” (Ruts bok 3:8-9)
Att hon ber honom breda ut sin mantelflik (ordagrant ”vinge”, samma ord som Boas använde när han sa att Rut hade sökt beskydd under Guds vinge) är en omskrivning för att hon ber honom gifta sig med henne, och ta sitt ansvar som hennes döde makes återlösare. Då sa han:
”Välsignad [barakh] är du av Herren, min dotter! Nu har du visat ännu större trohet [hesed] än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. Så var nu inte rädd, min dotter. Allt vad du säger vill jag göra för dig.” (Ruts bok 3:10-11a)
Rut blir välsignad av Boas, för att hon än en gång har visat hesed, lojalitet mot Gud och människor. Med detta har historien gått från förbannelse och död, till välsignelse och kärlek, därför att Rut och Noomi valde att söka skydd under Jahves vingar. Efter några turer fram och tillbaka så gifter sig Rut och Boas, och de får sonen Obed. Obed blir senare far till Isai, som i sin tur är far till herdepojken och kungen David.
Boas, Jesus och vi
Ruts bok är berättelsen om Guds längtan efter att få välsigna både sitt folk och de folk som tills då bara hade upplevt Guds förbannelse. Även den som har svikit och felat kan få skydd under den Allsmäktiges vingar. Det finns en tydlig parallell mellan berättelsen om Rut från Moab och Boas från Betlehem, och Jesus, som också föddes där. Jesus blev som barn flykting i Egypten, och när han senare i livet började sin förkunnargärning så valde han att umgås med de fattiga, hatade, förbannade och utstötta – och han lyfte upp dem till gemenskap med sig själv. Och då Jesus dog och uppstod, så blev han hela mänsklighetens återlösare; han är den som ger oss tillbaka det förlorade paradiset.
Och som Jesus var, så önskar han att hans lärjungar ska vara på den här jorden. Han önskar att vi ska visa samma hesed, och sprida den samma välsignelsen. När vi har bröd på bordet, så bjuder vi in den som inte har. När flyktingarna står vid våra gränser, så välkomnar vi dem som om det var Jesus själv. Vi har valet, liksom Rut och Boas hade, att välsigna eller stöta bort. Låt oss vara som Jesus, som tog emot oss med öppna armar. Vi kan vara en Boas för någon människa som har förlorat allt.
